Så blir du blåst av eliten – igen och igen

Publicerad 10 maj 2016 kl 21.01

Kolumn. Företrädare för dagens samhällselit betraktar sig som världsmedborgare, träffar mest varandra och ja-sägare och slipper möta en tung vardag där motsättningarna ökar mellan marginaliserade grupper som tillhör förlorarna både i globaliseringens och i migrationens kölvatten. Det skriver Harriet Larsson i den här kolumnen.

Dela artikeln

Tecknaren bakom signaturen Bard gjorde för några år sedan en mycket träffande teckning i Dagens Nyheter.

Inne på banken står flera bankers vd:ar och småpratar. Inrusande kommer en liten, arg bulldog i dåvarande finansminister Anders Borgs skepnad, varvid SEB:s vd Annika Falkengren ropar:

– Var inte rädda, han är inte farlig, han kommer bara in och skäller lite ibland...

Jag tror inte att nuvarande finansminister Magdalena Andersson har något större inflytande inne på banken. Utanför brukar tonläget vara högre för att ge sken av handlingskraft inför oss väljare.

I dag är den politiska karriären ofta ett medel för att personligen nå målet med betydligt bättre inkomster i det privata näringslivet och självklart biter man inte den hand som framöver ska ge försörjning.

Detta förekommer inom alla partier, men jag tror att Socialdemokraterna leder denna liga med figurer som Göran Persson, Anders Sundström, Ulrika Messing, Björn Rosengren, för att nämna några.

Bank- och finanskrisen 2007-2008, som började i USA:s bolånemarknad, har flera orsaker. Mellan 50 och 100 miljoner människor förlorade sina hus, sina besparingar och jobb – både i USA och senare i Europa.

En orsak som oftast blir bortglömd är att frukterna av produktivitets­ökningen i hela västvärlden sedan 70-talet endast hade gått till kapital­ägarna. Innan dess var kurvorna för inkomstökning mellan arbets­givare och anställda parallella. Men efter 70-talet rusar kapital­ägarnas vinstkurva i höjden, medan arbetarnas ligger stilla.

– Min klass vann, sa miljardären Warren Buffett.

Samtliga politiker ljög och sa till arbetarna att hålla igen löneanspråken så att jobben inte försvinner utomlands och så att företagen får råd att investera.

Det blev precis tvärtom för både vinster och investeringar skedde utomlands i globaliseringens kölvatten, för där var arbetskraften billigare, mer foglig och saknade motsträviga fackföreningar.

Följden blev att i västvärlden minskade köpkraften, arbetslösheten ökade – liksom kapitalägarnas vinster. Problemet var bara att det då samlades för mycket overksamma pengar i bankerna.

Då kom kapitalägarna och bankerna, i symbios med politikerna, på ett fiffigt botemedel: lån.

I USA började lånekarusellen med billiga huslån, så kallade subprimelån till invånare som saknade säkerhet och återbetalningsförmåga. Därmed var grunden till finanskrisen ett faktum.

Bolåneinstituten var mycket uppfinningsrika och sålde snabbt lånen vidare i nya förpackningar till andra finansiella aktörer. Man räknade precis som i dag med ständig värdeökning på bostadsmarknaden. När räntan höjdes och värdeökningen stannade av och föll, så vaknade långivarna och våra politiker till.

Nu måste bankerna räddas till varje pris – och räddningen blev skattepengar från arbetarna.

Mantrat som politikerna denna gång prånglade ut var: Ni har levt över era tillgångar!

Sanningen var den motsatta – det var politiker och kapitalägarna som hade levt över sina tillgångar, inte vanligt folk.

Följden av denna åderlåtning av skattepengar blev hårda besparingar, neddragningar med vittgående konsekvenser först i USA, sedan i Baltikum, på Island och i många sydeuropeiska länder.

Grekland är ett paradexempel på båg, fiffel, nepotism, korruption bland politiker och eliten.

Företrädare för denna elit betraktar sig som världsmedborgare, träffar mest varandra och ja-sägare och slipper möta en tung vardag där motsättningarna ökar mellan marginaliserade grupper som tillhör förlorarna både i globaliseringens och i migrationens kölvatten.

Asylkrisen och massinvandringen från Mena-länder och Afrika kom senare mycket lägligt. Men under det humanitära förklädet med lovsång till mångkulturen finns också en annan agenda.

Fackföreningarna i Nordeuropa var och är ännu alldeles för starka och den svenska modellen med kollektivavtal har nu börjat ifrågasättas. När fler slåss som jobben så kan lönerna sänkas. Nystarts- och instegsjobb lovprisas från högerhåll.

Problemet i Sverige är att vi har minst okvalificerade jobb inom hela OECD och samtidigt är sämst på att integrera invandrarna. Därför har politikerna försökt slå dunster i oss att många av invandrarna är högutbildade, vilket inte är sant.

Analfabeter och invandrare med bristfällig skolgång var snarare regel under mina yrkesår beträffande rehabilitering för utlandsfödda.

Därför är föraktet och fördömandet så stort från eliten och politikerna mot partier i hela Europa som vill värna om nationalstaten och landets egna medborgare. För då kan migrationsvinsten minska och ett herrskap och tjänstefolkssamhälle få sämre möjligheter att utvecklas.

Om vi röstar fel placeras vi genast i gruppen lågbegåvade, dumma, globaliseringsrädda och främlingsfientliga medborgare.

Hjälper inte dessa beskyllningar så fortsätter eliten med förakt, utfrysning, rasiststämpeln, anklagelser om "islamofobi" – och suckar i lönndom över demokratins fria val.


Nyheter från förstasidan

SD: Medborgarskap ska klippas om det behövs

Öppnade för att skicka hem invandrargängen. "De hör inte hemma i Sverige, de ska bort härifrån".0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.