”Mr Change, FN:s förfall under Ban Ki Moon”, lyder titeln på en bok författad av Niklas Ekdal med Inga-Britt Ahlenius.
Dessa båda skribenter har digra meritlistor. Niklas Ekdal har erfarenhet som FN-officer på fältet och är dessutom känd författare och journalist. Han har arbetat som politisk redaktör både på DN och Expressen.
Ing-Britt Ahlenius sista internationella uppdrag som revisor var som chef över FN:s internrevision ”Oios” (Office of International Oversights Service). Dessförinnan byggde hon upp en ny revisionsmyndighet i Kosovo under FN:s administration. Här hemma har hon varit chef för Riksrevisionen och budgetchef för finansdepartementet.
Hon kallades i FN:s korridorer för Ms Fearless och räds knappast den lede själv. Hon tvingade till exempel den gamla EU-kommissionen med ordförande Santer i spetsen att avgå efter avslöjanden om korruption och nepotism. När hon slutade sitt FN uppdrag 2010 skrev hon en mycket kritisk och lång rapport om FN:s förfall under generalsekreteraren Ban KI-moons ledning, vilket gav eko i hela världspressen.
”Jag beklagar att behöva säga att sekretariatet är inne i en förfallsprocess. Det inte bara faller isär – det är på drift mot irrelevans”, skrev hon bland annat.
Tyvärr gav rapporten inga avtryck hos våra politiker som tycks tro att det är Dag Hammarskjölds arv som fortfarande förvaltas av FN. Inget kunde vara mer felaktigt.
I Sverige har FN under lång tid stått överst på den internationella beundrarlistan. Vi gillar säkerhet, hög moral och vill försvara den svages rätt mot den starkes. Vi vill bidra till att utrota fattigdom och förtryck, men helst utan att analysera dess orsaker och hoppas att FN skall vara världens frälsare.
Utvecklingen under Ban KI-moons ledarskap har gått i motsatt riktning.
Nu pågår en mutkampanj med miljonbelopp för att Sverige ska få tillräckligt med röster för att få en plats i FN:s säkerhetsråd under perioden 2017-2019.
Erkännandet av Palestina, mutresor till Sverige för utländska ambassadörer och internationella besök till fattiga länder med löften om mer bistånd är led i denna kampanj från UD med utrikesminister Margot Wallström i spetsen. Syftet är att ländernas representanter skriver Sverige på lappen och lägger i urnan den 28 juni.
Alla på UD säger unisont att Sveriges röst behövs i FN. Jag är inte lika övertygad.
UD disponerar 12 miljarder av våra biståndspengar, där en alltför stor del går in i FN:s svarta hål, allt för att bredda vägen för karriärsugna toppolitiker. Världens fattiga har lägre prioritet. Riksrevisionen har upprepade gånger påpekat UD:s bedrövliga hantering av biståndspengar, men locket läggs på när granskning och genomlysning ska sjösättas.
Utrikesminister Margot Wallström knycker väl i vanlig ordning på nacken och tycker att granskning är trams.
Ban KI-moons företrädare, den respekterade och karismatiske Kofi Annan, hade fräckheten att fördöma USA:s invasion av Irak, som skedde på falska grunder, enligt många kända bedömare i världen och det gör man inte ostraffat. USA med övriga permanenta medlemsländer (Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) vill inte ha någon självständig generalsekreterare som kan lägga krokben för deras framfart i världen, utan de vill ha en som snällt går i deras ledband.
Den sykoreanske utrikesministern med minimal kompetens för uppdraget blev det perfekta valet.
Det första Ban Ki-moon gjorde, efter att börjat sitt ämbete i januari 2007 var, på inrådan av de stora aktörerna, att avskeda alla tidigare tjänstemän från Kofi Annans tid och tillsätta egna med tidsförordnade ettårskontrakt. Om lojalitet visades kunde kontraktet förlängas, om ej återstod sparken. Denna åderlåtning av kunskap och erfarenhet har därefter fått ödesdigra konsekvenser.
Sedan har FN:s ökenvandring fortsatt med korruption och skandaler från till exempel olja-mat-programmet i Irak fram till avskedandet av svenske FN-tjänstemannen Anders Kompass, efter hans avslöjanden om FN-soldaters återkommande övergrepp på barn och kvinnor i Kongo.
I stället för att sköta sitt uppdrag har Ban KI-moon ägnat sig åt personliga PR-resor allt för att bli omvald till ytterligare en period. FN:s främsta uppdrag, att förhindra nya konflikter och att få gamla att avslutas, har fått betydligt mindre uppmärksamhet. Hans röst har varit svag när det gäller att förkunna mänskliga rättigheter som finns i i FN:s deklaration under 30 artiklar från 1948.
Om man ska bli omvald så gäller det att stryka både stormakter och diktatorer medhårs och undvika att höja rösten om orsaker till världens konflikter. Denna underlåtenhet har varit framgångsrik, för han blev omvald till ett nytt femårigt förordande under 2011, som nu löper ut i dec 2016.
Ban KI-moons tal är väl inövade efter färdigskrivna manuskript, med vackra till intet förpliktigande ord, men aldrig en stavelse om vad som ligger bakom världens miljö- och svältkatastrofer förutom alla pågående konflikter. De flesta av dagens krigszoner bottnar i Storbritanniens, USA och Sovjets tidigare maktanspråk genom historien. Afghanistan, Iran, Irak och många av Afrikas konflikthärdar utgör tydliga exempel.
Vår statsminister Stefan Löfven visste inte till sig av beundran när generalsekreteraren besökte Sverige i maj 2016 och Löfven fick berömmande ord för vår generösa flyktingpolitik. Han återgäldade smickret med att säja att ”FN är den viktigaste plattformen för fred och säkerhet” och var imponerad över Ban Ki Moons ledarskap. Förmodligen har han inte tagit del av Inga-Britt Ahlenius 50-sidiga mycket kritiska slutrapport.
På besökets dagordning lyste förmodligen eskaleringen av no go-zoner, med våld, kriminalitet och kvinnoförtryck med sin frånvaro. Sverige bedriver ju, Gud bevars, en feministisk utrikespolitik!
Jag ser tydligt gemensamma nämnare under det moraliska förklädet både hos FN, EU och Sverige. Bakom detta skyddande förkläde ligger stormakternas maktambitioner och bakom dem står den globala storfinansen och hejar på, för krigsindustrin måste få fortgå. Här hemma är behovet stort av invandrarnas röster, när många väljare övergivet det rödgröna blocket.
Stormakternas lakejer är karriärhungriga politiker från världens elit, där Sverige bara kan hävda sig med överdriven humanitet på bekostnad av sina egna medborgare. Med fagert tal om medmänsklighet, moral och allas lika värde så kan vi luras till fortsatt FN-beundran, som ger alibi åt politiken.
Tänk om det fanns fler Ms Fearless som Inga-Britt Ahlenius, då kanske världen skulle vara mer rättvis och FN haft kvar sitt anseende från Dag Hammarskjölds tid, då lojalitet mot uppdraget, att värna mänskliga rättigheter, gick före stormakternas intressen.
