Brev till kultursidan

Börjar vi få nog av liberal demokrati?

Publicerad 24 maj 2015 kl 13.01

Essä. Har vår samhällsmodell överlevt sig själv? Det undrar Ingemar Broman i detta brev till kultursidan.

Gilla artikeln på Facebook

Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt (1888 – 1985) hävdade att alla betydelsebärande begrepp inom den moderna statsläran i själva verket är sekulariserade teologiska begrepp. Även den liberala demokratin befattar sig med en uppsättning föreställningar om gott och ont som i själva verket borde avfärdas som nonsens utanför en religiös kontext. För det är ju inte så att liberala demokrater har tillgång till någon objektiv, universell måttstock enligt vilken fri abort är gott och kvinnlig omskärelse ont. Uppenbarligen är det här fråga om kulturella skillnader, min sanning mot din sanning. Det handlar i förlängningen – hur otrevligt det än må klinga i liberala öron – om ”vi mot dom”.

I ett homogent samhälle förväxlas lätt den egna gruppens världsbild med universell, gudagiven sanning. Härvidlag skiljer sig inte den liberala demokratin från islamism. Vår Gud är människan (individen), sanningen avgörs genom majoritetsbeslut. När så islam, med sina absoluta sanningsanspråk, etablerar sig i det upplysta västerlandet, då är det bäddat för konflikt. Den liberala demokratin hanterar situationen genom att på olika sätt försöka utrota alla kollektiva religiöst eller etniskt betingade identiteter. Idealmedborgaren är en rotlös, isolerad individ. Människan reduceras till tabula rasa.

Den liberala demokratin omhuldar begrepp som tolerans och mångfald. Någon egentlig vilja att på djupet förstå "den Andre" är det emellertid sällan fråga om. Den liberala demokratin tolererar alla hudfärger, alla huvudbonader. Åsikter och praktiker som på allvar avviker från den liberala demokratin visas dock ingen tolerans. I den liberala demokratin är allt en postmodern lek med yttre attribut. En uppburen schlagerstjärna förenar kvinnligt och manligt genom att bära både klänning och skägg. På den nivån är det. Enfaldigare mångfald får man leta efter.

För Kierkegaard gick livet ut på att finna en idé att leva eller dö för. Inom islam är den idén att underkasta sig, och förmå andra att underkasta sig, Allah. Jakten på kortsiktig, sinnlig njutning är väl i allt väsentligt den sekulariserade västerlänningens existentiella drivkraft. Ur ett livsåskådningsperspektiv: Kommer den liberala demokratin att hålla måttet? Är individens rätt till omedelbar behovstillfredsställelse en idé vi vill leva eller dö för? Kanske befinner vi oss mitt i ett paradigmskifte.

Hösten 2001 läste jag litteraturvetenskap på universitetet. En docent profeterade då om att i framtidens historieböcker skulle den 11 september sagda år markera slutet på den postmoderna eran. Plötsligt var det färdiglekt. Sedan dess har en generation åttio- och nittiotalister vuxit upp i en tid präglad av största politiska allvar. Frågor rörande den europeiska, (åtminstone i kulturellt hänseende) kristna identiteten har mer eller mindre tvingats upp på agendan. Den liberala demokratin kan inte längre vara den idé för vilken västerlänningen lever eller dör. Snarare lär vi då, om inte annat så av ren bekvämlighet, underkasta oss Allah. Går vi mot undergång eller pånyttfödelse?

Ingemar Broman


Trio våldtog tonårsflicka i bil i en timme. Skrattade när de sprang och hämtade sin kompis Omar – så att han också skulle få våldta.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

FI inleder ärende mot skandalbanken – igen. Misstänks för brott mot marknadsmissbruksförordningen.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.