Leo Strauss (f. 1899 d. 1973) var en amerikansk politisk filosof och professor vid universitetet i Chicago.

Leo Strauss och konservatismen

Publicerad 16 januari 2013 kl 07.30

Bok.Fria Tiders Thomas Weber skriver om Leo Strauss och utvecklingen av den neokonservativa rörelsen i USA.

Gilla artikeln på Facebook

Amerikansk konservatism är någonting som de flesta svenskar har en bestämd, i huvudsak negativ, uppfattning om. Alla vet att den som befinner sig på den amerikanska högerkanten måste vara, om inte en kristen fanatiker så åtminstone en apostel för den heliga marknadsekonomin. Att vår förståelse för den amerikanska politiken är bestämd utifrån en vinkel av upphöjt förakt, självgod välfärdsmoralism och inte minst genuin okunskap är kanske inte helt och hållet vårt eget fel. Den bild av USA som har förmedlats till oss under decennier har dominerats av landets mindre tilltalande aspekter, vilka dock knappast ger rättvisa åt helheten. Ty bakom denna yta av vulgaritet och ren dumhet finns en mångfacetterad intellektuell historia att fästa blicken vid, vilket Paul Gottfried nyligen har gjort.

Paul Gottfried är i Sverige kanske mest känd för sina böcker om västerländsk mångkulturalism, den nya vänsterns framväxt och uppkomsten av vad han kallar den terapeutiska staten. Men en gång i tiden var Gottfried en prominent aktör inom den amerikanska konservativa rörelsen, vars historia han tecknar i böckerna Conservatism in America: Making Sense of the American Right (2007) och Leo Strauss and the Conservative Movement in America (2012). Tillsammans utgör dessa verk en nyckel till förståelsen av såväl neokonservatismens stora genomslag som varför demokrati har blivit en exportvara med krig som affärsmetod. I den första boken tar Gottfried fasta på rörelsens historiska och organisatoriska förutsättningar, medan vi i den senare får stifta bekantskap med de kreativa krafter som har skapat den moderna konservatismens etik.

Det har under lång tid varit tradition inom den amerikanska konservativa rörelsen att både söka och aktivt skapa sin egen identitet. Verkligt genuina traditioner finns, men dessa har alltid varit brokiga och kretsat runt teman som förmodligen inte är de bästa att hänvisa till för den som vill göra sig en plats i de mediala, politiska eller akademiska salongerna. Vem vill idag kännas vid politiker som motsatte sig inträde i första världskriget eller som högljutt protesterade mot Roosevelts nya giv? Nej, den politiska historia som USA:s höger kan hävda som sin egen är många gånger inte fin nog; på senare år har den dessutom blivit på tok för stötande för det liberala etablissemang till vars finrum man gärna vill bli inbjuden. Som en följd av ovan nämnda skäl - och därtill andra som är mer privata till sin karaktär - växte det fram en benägenhet inom amerikansk höger att skapa sig den identitet man ville ha.

En person som utan egen förskyllan fick del i detta identitetsmakeri var Russell Kirk, den briljante författaren till The Conservative Mind (1953). Kirk kunde där visa en imponerande samling statsmän, tänkare och kritiker av olika slag som onekligen bildade en mycket stabil grund för en rörelse som ville bättra på sin intellektuella image. Men precis som Gottfried påpekar kan det ifrågasättas om Burkes försvar av det brittiska samhällets orders and degress har någon motsvarighet i det amerikanska samhället. Det är sant att exempelvis Burke kan tjäna som en viktig inspirationskälla – men går han verkligen att relatera till det amerikanska samhället?

Viljan att i någon mening skapa sin historia är alltså typisk för den amerikanska konservativa rörelsen, och fenomenet är på intet sätt nytt. Så länge det tog sitt uttryck i mer eller mindre fåfänga försök att härma den brittiska sjutton­hundratals­politikens aristokratfödda snillen, var det harmlöst nog. Men som vi snart ska bli varse blev det med tiden oerhört destruktivt. Det var under åttiotalet som de neokonservativa - och låt oss där bara säga att de hade sina skäl - bytte hemvist från demokraterna till republikanerna. En resa vars politiska betydelse svårligen kan underskattas.

Organisatoriskt står nämligen republikanerna och den konservativa rörelsen som sådan väldigt nära varandra. Till saken hör att denna organisation är mycket hierarkisk. I detta maskineri har vi vid toppen en rad mycket pengastinna stiftelser som sköter rörelsens finansiering. Snäppet under finns de mer eller mindre begåvade ideologer och all annan management­personal som ser till att skriva de böcker och pamfletter som senare kan lanseras som nödvändig kanon. Under dessa sitter journalister och andra som inte riktigt har vad som krävs för att avancera högre, och vid pyramidens botten finns naturligtvis det trogna fotfolket. De senare uträttar det mest grundläggande partiarbetet, och är vanligen noga med att läsa rörelsens böcker och tidningar (eller åtminstone ha dem i sina bokhyllor) för att hålla sig uppdaterade om hur en genuin konservativ ska förhålla sig den här månaden.

Till skillnad från hur en politisk rörelse bör fungera i idealfall – alltså att underlaget för ideologin kommuniceras nerifrån och upp – sker här det definitivt motsatta. Den konservativa rörelsen fungerar i allt väsentligt efter samma mönster som en bilfabrik: Produkten tillverkas i enlighet med löpande band-principen och i minsta detalj efter ledningens direktiv. Gottfried talar om den amerikanska konservatismen som en uppfinning, i bemärkelsen att den är en skapelse som har kommit till genom medveten planering. Att så är fallet blir tydligt vid en jämförelse med hur politiska rörelser vanligtvis uppstår, vilket är som ett svar på en oönskad samhällsutveckling. Men till skillnad från de franska kontra­revolutionärerna eller de brittiska stridstupparna under revolutionseran, som alltid försvarade sitt samhälle, är den amerikanska konservativa rörelsen alltid villig att omdefiniera sitt syfte när så är opportunt.

Att denna tendens inte var helt oproblematisk även under perioden då man försökte göra äldre tiders brittiska, aristokratiska principer till sina är givet. Men det var på intet sätt skadligt, tvärtom var det bara positivt att någon som Russell Kirk fick sätta sin anglofila prägel på en konservatism som saknade sin föregångares sofistikerade framtoning. Men som vi snart ska se blev bristande autencitet det minsta problemet när detta ideologiska maskineri fick en ny ledning.

De neokonservativas intåg
På sätt och vis börjar den historien i det tidiga nittonhundratalets Tyskland. I rural miljö föds där nämligen Leo Strauss, i en judisk familj där fadern och farbrodern bedriver ett lantbruk. Strauss visar tidigt prov på begåvning och kommer snabbt in i sin tids spirande intellektuella miljöer, med storheter som Martin Heidegger, Max Weber och inte minst Carl Schmitt, som Strauss bedrev omfattande korrespondens med. Men Strauss flyr – i likhet med andra intellektuella, judiska såväl som icke-judiska – i samband med Hitlers maktövertagande. I sitt nya hemland USA tar hans karriär fart på allvar.

Dessa händelser nämns av Gottfried som helt essentiella för Strauss intellektuella utveckling, och därmed den amerikanska konservatismens utveckling. Strauss trauma, att fly från det land till vilket han hyste starka patriotiska känslor, fick konsekvenser som blev bestämmande såväl för den hermeneutiska metod som han senare skulle komma att utveckla, som för den akademiska rörelse vars intellektuella gudfader han snart skulle komma att bli. Det blev kritiskt för Strauss att i alla lägen försvara den liberala demokratin som politiskt system. Den psykologiska drivkraften är inte svår att ta miste på: Bara under den liberala demokratin finns den toleranta inställning som gör att man som exempelvis jude inte behöver oroa sig för att tvingas gå i exil.

Strauss stora intellektuella kraftprov blev att utveckla en hermeneutik - ett humanistiskt tolkningsmönster - för att förstå texterna av västerlandets stora tänkare. Det typiska för den straussianska metoden är viljan att läsa svunna tiders tänkare som modernitetens förlöpare. Strauss läste gärna de religiösa inslagen hos Platon som myter skapade i ett pedagogiskt syfte; de andliga inslagen inom platonismen är alltså oäkta enligt Strauss läsning. Hos Strauss - och senare hos hans lärjungar - uppkom en tendens att läsa in sig själva hos de tänkare som de behandlade. De ignorerade det faktum att alla skriver i enlighet med en viss tidsanda och att det bakom en intelligent person inte nödvändigtvis döljer sig en rationellt sinnad liberal. Ett stående skämt inom akademin är att analyserar man en tänkare i enlighet med Strauss modell, finner man att denne egentligen är en New York-baserad jude i medelåldern med liberala värderingar.

Det säger sig självt att en metodologi som denna är kontroversiell, och mycket riktigt har den också stött på patrull inom övriga akademin. Men Strauss skapade inte bara en stridbar metodologi - han skapade en stridbar politisk rörelse. För en så kallad straussian ligger det politiska projektet alltid nära till hands vid sidan om det akademiska. Strauss arv till sina lärjungar blev inte endast en metod - utan ett nit. Det visar sig på ett sätt genom motståndet mot Max Weber och värde­neutraliteten inom samhälls­forskningen. Hos Weber var idealet att samman­ställningen av fakta inom samhälls­forskningen skulle ske med minsta möjliga värdeomdöme inblandat i processen. För Strauss gällde det motsatta. Här blev det istället dygd att ta ställning - som alltid när det gällde honom - för den liberala demokratin.

På gott och ont etablerade sig Strauss och hans lärjungar som en pliktetisk och stridbar akademisk rörelse. Men där Strauss hade varit eftertänksam, försiktig och sina brister till trots en klarsynt man, blev hans lärjungar, och i än högre grad deras lärjungar, halsstarriga på ett annat sätt än mästaren. Strauss hade som en följd av sina starka etiska principer alltid haft ett problem med historicismen som filosofiskt koncept. Detta avtecknade sig konturskarpt i hans vilja att läsa in ett allmängiltigt förnuft i de klassiska tänkare som han beundrade så mycket. Men också i det starka motståndet mot tyska tänkare som Heidegger och Nietzsche, som han beskyllde för att vara fyrbåkar för relativism och nihilism.

Det vore en förenkling att hävda att straussianismen och neokonservatismen kan förstås som en enhetlig rörelse, men att de har fungerat som kommunicerande kärl är helt korrekt. Det som senare skulle bli känt som neokonservatism började som en intellektuell kultur bland främst sociologer och journalister med säte i New York. Å andra sidan etablerade sig Strauss som professor vid universitetet i Chicago, vid vilket han lade grunden för det som med tiden utvecklades till en akademisk rörelse med honom som huvudman. Men ingen kan säga annat än att straussianer och neokonservativa finner sig väl i varandras sällskap.

För straussianerna - precis som för de neokonservativa - är spridandet av demokratiska värden genom krigföring betraktat som en nödvändighet. Strauss bedrev på sin tid ett krig mot filosofisk relativism och nihilism; i första hand riktat mot bångstyriga tyskar, men i ett senare skede kom också kommunismen i skottlinjen. Men ett humanistiskt perspektiv, om än dogmatiskt, kan inte göra nämnvärd skada så länge det är begränsad till universitets­institutionerna. Översatt till politik däremot ledde Strauss lära till upprättandet av moraliska dikotomier. Pliktetiska imperativ som inte lämnar rum för kompromisser finner sin naturliga miljö inom just universitets­institutionerna, men är mycket illa anpassade för den praktiska politiken. Men för den som en gång har anammat det straussianska sättet att tänka, leder en rent pragmatisk hållning till en oacceptabel relativism. I synnerhet vad gäller demokratifrågan, eftersom icke-demokratiska statsskick med detta sätt att tänka inte kan ges något existens­berättigande vid sidan om demokratiska sådana.

Att detta kompromisslösa resonemang finns levande inom neokonservatismen kan åtminstone till viss del sägas bero på Strauss och hans efterkommande. För även om straussianer och neokonservativa behärskar skilda områden - akademin respektive politiken - är det moraliska imperativet lika drivande för bägge. Det vill säga att aldrig vika för den stora striden. Förhandling med en motståndare är det samma som att acceptera relativismen och svika det goda idealet - straussianer är av uppenbara skäl inte villiga till dialog med sina meningsmotståndare.

Idag är det en trojka av straussianer och neokonservativa som sitter vid toppen av den konservativa rörelsens identitets­makeri, och de har tillåts att agera som dess ideologiska och etiska ledsagare. Att amerikansk konservatism har gjort en dygd av spridandet av demokrati genom krigföring, och att den anklagar sina kritiker för att vara värderelativister, beror direkt på det straussianska inflytandet. Leo Strauss kompromisslösa inställning till filosofisk relativism inom akademin har i politikens värld skapat en situation där spridandet av demokratiska värden genom krigföring inte bara gjorts ursäktligt - det har gjorts till en plikt.

Paul Gottfried visar ännu en gång prov på sin sällsynta förmåga att placera sig bortom de konventionella ideologiska och partipolitiska kategorierna. Han visar sitt ointresse inför all den falska stolthet och pretentiösa ambition som så många andra akademiker bär på idag. Dessa böcker rekommenderas, eftersom de är författade i en anda av äkta kritisk inblick av en person med förmåga till skoningslös omprövning och mod nog att sälla sig till den inre oppositionens ensamma skara.

Thomas Weber


Ny studie om mirakeldieten. Överviktiga medelålders kvinnor fick äta obegränsat – rasade i vikt.0 Plus

Stor guide: Bli helt ospårbar online. Uttryck dig fritt och riskfritt på nätet – vi lär dig använda enkla tekniken som inte ens NSA rår på.552 Plus

Nyheter från förstasidan

Våldsamma protester mot Macrons globalism

"Kaos" i Paris när proteströrelsen firar ett år. Polisen har mobiliserat "massivt" och omhändertagit ett 100-tal demonstranter.0 

Ekonominyheter

Världselitens köp av privatjet skenar

Predikar "flygskam" för reguljärflygets resenärer.. Men själva slår kändisar och storbolag rekord i inköp av privatjet i år.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.