Debatten om vilken funktion konsten bör fylla i samhället har pågått under mycket lång tid, och under denna tid har många olika synsätt kommit att avlösa varandra. Men ständigt återkommande, om än i olika former, är att konsten åtminstone på något sätt ska ställas i den gemensamma samhällsnyttans tjänst. Just exakt vilken form av nytta konsten har att tjäna kan av givna skäl aldrig helt fastslås - för då samhällseliternas mål skiftar i samband med att samhällseliterna själva skiftar blir det svårt att uppnå en kontinuitet i det här avseendet. Desto säkrare kan vi däremot vara på att de med medel att finansiera och lansera, samt förstånd att bruka, konstnärer och deras verk för sina egna ambitioners skull kommer att göra just detta.
Det är därför inte förvånande att vi, i den svunna tid då den kyrkliga överheten och dess frälsarnit fick sätta sin prägel på det kulturella skapandet, fick en konst som följdriktigt syftade till den enskilda människans förädling. Konstens instrumentella betydelse blev med andra ord att låna en hjälpande hand till prästerskapets sörjande för sin flocks själar. I en tid som saknade statligt kulturstöd och konstnärslön, var det nog en smal sak att förmå konstnärerna att tillbe den Gud alla människor har gemensamt, nämligen den som uppfyller deras intressen. I det här fallet var det finansiering.
Nu är det också så att den tavla som framställdes under den tid detta synsätt var aktuellt också framställdes i enlighet med rigorösa estetiska hierarkier. Eller med andra ord: en tavla som målades vacker blev därför värdefull. Det kan gå si och så med förädlingen av åskådarens moraliska ådra, men en vacker tavla är alltid en vacker tavla. Och ställt mot denna oantastliga sanning spelar det mindre roll om den instrumentella betydelse verket kanske gavs när det färdigställdes, uppfylldes. Tavlans värde står sig trots detta.
I samtiden spelar förädling av människors moraliska sinnelag föga roll. Redan under 1900-talets mitt gjordes klart att konstens instrumentella inriktning nu skulle vara provokation; samhället är sjukt och denna trista belägenhet måste avspeglas och synliggöras genom konsten. Konstens nya inriktning blev alltså att provocera, kritisera och i största allmänhet vara kontroversiell. Tvivelsutan är det ett åtminstone delvis korrekt konstaterande att konsten mycket väl kan fylla en skärskådande roll och avslöja samhällets krassare aspekter. Men olyckligtvis sammanföll denna orientering med att man samtidigt utmönstrade alla estetiska hierarkier. Och utan dessa blev konsten inte bara utmanande den blev också ful.
Men detta är knappast nytt. I skrivande stund pågår en bitvis intensiv debatt om den provocerande konsten. Ska man som konstnär verkligen få utmana vilka tabun man önskar? Och om det nu till äventyrs skulle finnas några gränser var är de dragna? De kanske mest kända svenska exemplen är naturligtvis Anna Odell och Lars Vilks, som båda två genom sina aktioner gjort sig till föremål för avsky såväl som beundran. Det är inte heller självklart vad de är förtjänta av. Uppenbarligen var de tu på sitt sätt uppfyllda av ambitioner att verka i samhällsnyttans tjänst, och detta genom att med sin konst visa på samhällets missförhållanden. Om där finns andra bakomliggande motiv - exempelvis ett personligt begär efter den uppmärksamhet som följer med intensiv, medial exponering får här vara osagt.
Intressant nog är verken i sig helt och hållet i bakgrunden. Vem bryr sig om en rondellhund eller en videofilm när de stora etiska och yttrandefrihetsrelaterade frågorna står för handen? Vi kan se detta som ett tidstypiskt tecken, en oundviklig konsekvens av att estetikens hierarkiska och stränga principer upphört att gälla; och slutprodukten är att verket i sig är ointressant. Precis som jag inledningsvis berörde har konsten alltid varit bunden till syften som inte nödvändigtvis varit relevanta ur ett konstnärligt perspektiv. Men aldrig har väl dessa syften politiska såväl som moraliska varit så pockande att de totalt ställt verket i sin skugga? Detta åsidosättande hade troligtvis inte varit en möjlighet i en situation där konstverket, utöver att spela en roll i ett drama som inte har konst som ledmotiv, varit värdefullt nog att inte behöva förankra sitt värde i externa omständigheter.
Varken Odell eller Vilks kan emellertid göra dessa anspråk; de är inte bra nog. De ingår i ett garde av konstnärer som först och främst vunnit respekt och beundran, men också kritiker, genom att ställa sin konst i politiska syftens tjänst. Min tanke är inte här att avfärda dessa syftens samhällsnytta sådan kan trots allt vara fallet däremot är det ett trist faktum att två av landets mest namnkunniga konstnärer inte gjort sig sina namn genom sina verks ypperlighet utan för att de förstått hur man rider den politiska sprängkraftens tidvattenvåg.
Sverige är idag ett mycket fult land när det kommer till konst såväl som arkitektur, och att skönhet ständigt sätts åt sidan för att bereda utrymme till andra värden är utan tvekan en avgörande orsak. I just det här avseendet är Odell och Vilks samma andas barn konstnären som iklätt sig den politiska aktivistens dräkt och som därmed står på helt andra grundpelare än estetikens. Det är en konst som saknar egenvärde eftersom uppskattning av deras verk är avhängigt sympati med den sak som konstnären säger sig företräda. För alla som inte är insatta, engagerade och intresserade behöver den inte vara värd mer än inköpskostnaden för materialet som krävdes för dess produktion.
Den kritiska konsten äger sitt berättigande, om detta råder åtminstone hos mig ingen tvekan. Men för konst som inte uppfyller vissa grundläggande estetiska principer - och där konstnärskapet bara med stora svårigheter kan särskiljas från politisk aktivism - är frågan om konst är den korrekta rubriceringen. Det verkligt talangfulla är naturligtvis att framställa en konst som är värdefull också för den som inte nödvändigtvis är med på konstnärens politiska eller moraliska preferenser. En konst som kan förena en substantiellt kritisk behandling av samhället med ett talangfullt utförande av det faktiska konstnärliga skapandet vore därför att föredra.
THOMAS WEBER
Thomas Weber är kulturskribent.
