En av det moderna samhällets viktigaste sekulära trossatser går ut på att människoraser är ”sociala konstruktioner” och att i praktiken endast hudfärgen och andra ytliga yttre attribut skiljer de olika folkslagen åt.
Denna jämlikhetsdogm är exempelvis helt dominerande inom samhälls- och historievetenskaperna, som genomgående förutsätter att skillnader i mänskligt beteende i tid och rum helt och hållet kan förklaras med sociala, kulturella och andra typer av ”kontextuella” variationer. Budskapet ekar i politikernas mantran om ”allas lika värde”.
Samtidigt har den moderna genforskningen tydligt kunnat visa att jämlikhetsargumentet, som utgår från antagandet att evolutionen plötsligt skulle ha avstannat när mänskligheten delades upp, helt är taget ur luften och bygger på ideologiskt önsketänkande.
Nicholas Wade är före detta vetenskapsredaktör på New York Times och aktuell med boken A Troublesome Inheritance, som just behandlar frågan om sentida mänsklig evolution och vetenskapligt belagda skillnader mellan de olika människoraserna.
I en artikel i tidskriften Time sammanfattar Wade sin tes med att evolutionen varit ”nära i tid, vidlyftig och regional”.
Med andra ord kan den moderna genforskningen visa att de olika människoraserna utvecklats i tydligt olika riktningar de senaste 30.000 åren. Klimat och miljö har framkallat skilda levnadsmönster i olika delar av världen, vilket i sin tur har inneburit att det naturliga urvalets logik har skiftat och olika typer av egenskaper har främjats beroende på region.
Att de raser som bor i varmare klimat har mörkare hy beror exempelvis på att de har högre halter av melaniner, det vill säga färgpigment som skyddar huden mot solens strålar och förhindrar hudcancer. Men de genetiska skillnaderna mellan människoraserna stannar inte vid utseendemässiga drag utan påverkar också mer grundläggande egenskaper som hjärnfunktioner och sociala instinkter, understryker Nicholas Wade.
Han frågar sig hur det exempelvis kan komma sig att stamsamhällen som Irak och Afghanistan, trots biljonsatsningar från västvärldens sida, inte klarar av att skapa moderna samhällen.
”Svaret kan vara att stambeteende har en genetisk grund. Det är redan känt att ett genetiskt system baserat på hormonet oxytocin verkar reglera graden av inomgruppsligt förtroende, och det kan vara ett sätt på vilket det naturliga urvalet kan styra det stambaserade beteendet”, konstaterar han.
Om man delar upp mänskligheten i tre övergripande raskategorier (kaukasier, östasiater och afrikaner) går det att göra vissa intressanta iakttagelser. Exempelvis var kaukasierna den första av de tre raserna som övergick från att vara jägar- och samlarfolk till att bli permanent bofasta för cirka 15.000 år sedan. Vidare var Kina först med att överge stamsamhället för 2.000 år sedan, följt av Europa, medan Afrika och Mellanöstern fortfarande inte tagit sig ur detta stadium.
Att dessa omfattande omvälvningar tog så lång tid på sig kan tyda på att de föregicks av genetiska förändringar över flera generationer, enligt Nicholas Wade. En forskare, Gregory Clark, har tagit argumentet ett steg längre och försökt påvisa att en liknande typ av evolutionära processer även ledde till den industriella revolutionen i Storbritannien under 1700-talet.
Biologiska förklaringsmodeller av det slaget är mer eller mindre portförbjudna inom samhällsvetenskapen. De få gånger enskilda samhällsforskare har försökt applicera evolutionära faktorer på mänskligt beteende har det ofta slutat med att de blivit utmobbade av sina mer liberalt sinnade kollegor.
När insektsforskaren E. O. Wilson i mitten av 1970-talet skapade den tvärvetenskapliga forskningsdisciplinen sociobiologi var han förmodligen helt omedveten om vilka rasande reaktioner han skulle väcka. Hans anspråkslösa förslag gick ut på att beteendet hos socialt inriktade arter – inklusive människan – skulle kunna styras av evolutionära faktorer. Enligt en rad andra akademiker, bland annat sociologen Steve Rosenthal, var Wilson därmed att betrakta som såväl ”socialdarwinist” som ”fascist”. Sedan dess har samhällsvetenskapen slutit sig ytterligare och blivit om möjligt än mer intolerant och avvisande gentemot naturvetenskapliga perspektiv på det sociala. Forskningen styrs tills stor del av rad av en rad teoribildningar som bygger på olika variationer av vänsterideologier.
Genetiken visar, i motsats till rådande ideologi och så kallad samhällsforskning, att människor, såväl individer som folkgrupper, är olika – och i många fall kan den dessutom lära oss när, hur och varför dessa skillnader uppstod. Men även om forskningen har gjort enorma framsteg de senaste årtiondena så återstår ännu många luckor att fylla.
”Historien och evolutionen är inte separata processer, och evolutionen stannar av i lagom tid innan historien börjar. Ju längre vi kan tränga in i de mänskliga generna desto tydligare blir det att de två processerna är fint sammanflätade", skriver Nicholas Wade i Time.
