I augusti förra året valdes Libyens nationella kongress och Svenska Dagbladets läsare kunde glädjas åt den ökande andelen kvinnliga parlamentariker. Livet för libyerna utanför politiken i emellertid fyllt av allt annat än ideologiska diskussioner. Laglösa band härjar, beväpnade med modernaste västerländska vapen. Utländska, al-Qaida-besläktade jihadister genomför terrorattacker i olika städer i kampen om lokal dominans. Olika delar av Tripoli kontrolleras av väpnade gäng. Muslimska brödraskapet styr förvisso staten, men lokala gäng och de gamla stammarnas miliser kämpar om gatorna. Ledare i provinserna Cyrenaika och Fezzan överväger att bryta sig ur Libyen.
Men åter till politiken. Nuri Abu Sahmain, kongressens nyvalda president (från Muslimska brödraskapet), har kallat in miliser allierade med brödraskapet till huvudstaden. Detta för att "förhindra en kupp". Oppositionen däremot ser det hela som en kupp av Brödraskapet. Det största oppositionspartiet, borgerliga Nationella Styrkornas Allians, har därför lämnat kongressen tillsammans med flera mindre stam-partier. Brödraskapets Rättvise- och uppbyggnadsparti leder nu en statsapparat med allt mindre förankring. "Kongressen har i princip kollapsat", säger en diplomat i Tripoli.
Eftersom USA och NATO var orubbliga i sin princip "inga kängor på marken" gav man under inbördeskriget 2011 vapen till allt och alla som kunde förväntas använda dem mot den libyska regeringen. Dessa allt och alla har fortfarande vapnen. Libyen beskrevs av en fransk journalist som nyligen hade varit där som "världens största utomhus-vapenbazar". Mot kontant betalning säljs alla slag av moderna NATO-vapen. Våldet i Libyen fick inrikesminister Mohamed Khalifa al Sheikh att avgå i augusti 2013. Nyligen höll omkring 500 fångar i Tripoli en hungerstrejk i protest mot att de hållits fängslade i två år utan åtal. När regeringen beordrade den s. k. Högsta Säkerhetskommittén att återställa ordningen gjordes detta genom att skjuta fångar genom gallren. I juli 2013 flydde 1200 fångar från ett fängelse i Benghazi efter ett upplopp.
För Sveriges talrika anhängare av anarki borde Libyen te sig alltmer trivsamt. Men sedan september förra året, då USA:s ambassadör lynschades i Benghazis amerikanska konsulat, har de flesta utlänningar ändå lämnat den staden. Och det kanske var lika klokt. Libyens militäre åklagare, överste Yussef Ali al-Asseifar, som var ansvarig för att utreda mord på politiker, soldater och journalister, mördades själv där av en bomb i sin bil den 29 augusti.
Libyens ekonomi är beroende av olja. Strax efter kriget jublade västerländska medier över att oljeanläggningarna inte hade skadats och att oljeproduktion var nära sin normala nivå på 1,4 miljoner fat per dag. Men numera har de beväpnade vakter som anlitats av regeringen i Tripoli själva ockuperat de terminaler och oljefält i östra Libyen som de skulle skydda. Exporten har därefter minskat kraftigt. Sedan tog en stambaserad milis kontroll över två oljefält i södra Libyen och blockerade oljeflödet till terminalerna på den nordvästra kusten. Stammen kräver högre lön och strejkar även för att få ett slut på korruptionen. Under september 2013 pumpade Libyen blott 150.000 fat, en tiondel av sin kapacitet. Sliman Qajam, en medlem av den parlamentariska energikommittén, säger till nyhetsbyrån Bloomberg: "Regeringen kör på sina reserver. Om situationen inte förbättras, kommer man inte att kunna betala ut löner vid slutet av året. "
Fakta Libyen:
Vid årsskiftet 2010-2011 utmanades Libyens diktator Muhammar Khaddafi av en brokig skara av upprorsmän som fordrade hans avgång. Demonstrationer och upplopp med centrum i Bengazi slogs ned på vanligt vis. Men rebellerna hade mäktig utländsk uppbackning och av protesterna blev ett inbördeskrig, som utgick från östlibyska Benghazi. I västliga massmedia blev temat att "diktatorn mördar sitt eget folk. Snart publicerades häpnadsväckande artiklar om hur libyska soldater fått order att mass-våldta kvinnor och hur det libyska flygvapnet anföll fredliga demonstrationer med attackhelikopter. Under mars månad återtog emellertid regeringen några viktigare städer och det blev uppenbart att rebellerna inte skulle vinna kriget utan mer handfast utländsk hjälp.
Under sommaren bildades en USA-ledd koalition och ett FN-beslut om flygförbudszon utverkades. Under ett eld-upphör i juni kungjorde Muhammar Khadaffi och hans son Saif al-Islam Khadaffi att de var beredda att hålla allmänna val och att Khadaffi skulle avgå ifall han förlorade. Valen skulle hållas inom tre månader och transparens skulle garanteras genom internationella observatörer. NATO och rebellerna avvisade erbjudandet och inledde bombningen av Tripoli. Arméns förläggningar angreps med attackflyg och kryssningsmissiler. Sverige deltog med spaningsflyg. Tripoli intogs efterhand av rebellerna men i de västlibyska städerna Bani Walid, Sebha and Sirte fortsatte motståndet. Den 20/10 anföll NATO:s attackflyg en konvoj som Muhammar Khadaffi färdades i. Ca. 55 personer dog i själva flygattacken och merparten av de överlevande (ca. 150 personer) som färdades i konvojen lynchades av rebeller på marken, även Muhammar Khadaffi själv som bland annat våldtogs med bajonett. NATO:s Operation Unified Protector avslutades den 31/10 2011.
