Foto: Titanic Museum

Traditionella normer räddade kvinnorna på Titanic

Publicerad 15 april 2012 kl 13.08

Kulturnyheter.

Gilla artikeln på Facebook

Den gångna veckan har vänsterliberaler skrivit om Titanics förlisning som ägde rum för 100 år sedan, natten mellan den 14 och 15 april. För de "kritiskt" lagda har måltavlan varit (döda) vita mäns normer. Av någon outgrundlig anledning utgår vänsterliberalerna från att dessa fortfarande är allenarådande, trots att det är ett etablerat faktum att ett delvis kvinnligt men framförallt vänsterliberalt synsätt på allvar tog över mycket av samhällslivet 1968. Det räcker med att titta på den misslyckade skol-, invandrings- eller kriminalpolitiken, eller införandet av hbt-certifiering, för att kunna konstatera att påståendet om manlig dominans inte håller streck.

Hur är det då? Är den vite, heterosexuelle mannens normer förtryckande?

Till att börja med kan man fastslå att åtminstone 95 procent av alla män, vare sig de varit vita eller ej, saknat reell makt. Genom historien har en liten klick, främst män, styrt. De senaste 500 åren har framförallt kapitalstarka individer satt sin prägel på historien. De senaste årtiondena har deras ekonomiska intressen kommit att dominera mer och mer över politiken.

Under historiens gång har tiotals miljoner män slagits och dött på slagfälten, för att andra bestämt att de ska göra så. Miljontals kvinnor har våldtagits under dessa krig men hederliga män har också sökt skipa rättvisa. Medan ryska soldater under andra världskriget uppmanades av sin överhet att våldta tyska kvinnor, var det för tyskarna förenat med dödstraff att våldta motståndarens kvinnor. Det var en manlig hedersregel att inte göra så (även om det naturligtvis ändå förekom).

Ju mer öster- och söderut man går, desto mer barbari i form av våldtäkt finner man. Under Djingis Khans välde var våldtäkten en normal härskarmetod. (Öster om Mongoliet minskar dock våldtäkterna som inte tycks ha varit särskilt utbredda i Kina, Japan m fl områden.) I många MENA-länder samt områden söder om Sahara är våldtäkt fortfarande vanligt. I Sydafrika uppgav 2009 en fjärdedel av alla män, att de våldtagit. Man kan också nämna att vid överfallsvåldtäkter som sker utomhus i Norden, råder en kraftig överrepresentation av utomeuropeiska invandrare.

I civila, fredliga samhällen har våldtäkter i regel bestraffats hårt. Det som vänsterliberaler och (radikal)feminister vanligtvis har vänt sig emot inom kristet-västerländskt sedesbruk, är att våldtäkt inte har kunnat åberopas inom äktenskapet. Frånsett detta har kvinnan, i synnerhet inom den förkristna nordiska och germanska kultursfären, behandlats väl. I ett komparativt, globalt perspektiv har hon haft en närmast uppburen position. I många avseenden har hon och mannen varit jämlika, hon gav honom råd och de hade komplementära uppgifter. Det fanns kvinnliga gudar och kvinnor med makt i de hedniska samhällena (så även inom de egyptiska och indiska samhällena) vilket arkeologiska fynd från denna tid vittnar om. Kvinnan har också haft stor makt över sitt eget liv vad gäller val av framtida partner.

Jämför man detta med många av dagens MENA-länder kan man konstatera att kvinnor sällan har den status som hedniska, nordiska kvinnor hade. Rituell, smärtsam omskärelse är utbredd. Män har mer eller mindre rätt att våldta kvinnor. Om en kvinna, i vissa av dessa länder, våldtas måste hon kunna uppställa fyra vittnen som kan styrka hennes version. Ingen lätt uppgift, precis. Dessutom är kvinnans val av partner mer en fråga för föräldrarna och släkten än för henne själv. Väljer kvinnan en partner på eget bevåg kan hon dömas till döden genom stening.

I Nordeuropa är det skamligt att göra kvinnan illa. Det är därför som svenska kvinnomördare inte åtnjuter vare sig samhällets eller släktens stöd, till skillnad från utomeuropeiska hedersmördare som får stöd och uppbackning av släkten; det har även förekommit att strafflindring givits med hänvisning till kulturen.

Så långt en övergripande bild. Låt oss närmare granska hur den traditionella västerländska kulturen - med anor från den forna seden, antik filosofi, romersk rätt och kristen etik - har kategoriserat män, kvinnor och barn. Hur har normer skapade av män genomsyrat samhället?

Ett bra svar ges i Per Folkessons doktorsavhandling Katastrofer och män. Explorativa undersökningar av ett komplext förhållande (2005). Folkesson utgår från tre fallstudier vid olycka, krig och anlagd brand. De kopplas till frågor om huruvida det finns en katastrofrelaterad könssegregering mellan män och kvinnor, och hur denna i så fall ser ut, vilka uttryck den tar sig.

Fallstudierna gällde tre katastrofer som skett under 1900-talet: Titanics förlisning 1912, den etniska rensningen av Srebrenica 1995 och diskoteksbranden i Göteborg 1998. Vid dessa katastrofer dog eller dödades 1 400, 7 500 respektive 68 människor.

Folkesson kommer fram till att den gemensamma nämnaren i dessa katastrofer är att det fanns en tydlig könsaspekt. Det var männen som kollektivt organiserades för att bekämpa både orsakerna till och konsekvenserna av respektive katastrof.

Vid Titanics förlisning gällde "Havets oskrivna lag". Den innebar att kvinnor och barn under 15 år skulle räddas först. Lagen kunde få absurda konsekvenser. Som när Michel Navratil som ende förälder till sina två små barn, två och tre år unga, tvingades lämna ifrån sig dem till främmande personer på livbåten som han inte fick kliva i, eftersom han var man.

Lagen fick också till följd att många livbåtar åkte iväg halvfulla. På Titanics ena sida fanns dock en styrman som lät män gå i båtarna, om inga fler kvinnor eller barn fanns på plats. Emellertid ansågs det inte vara något konstigt med att männen fick stanna kvar. En del män som klarade sig misstänkliggjordes efteråt för att ha åsidosatt regeln om kvinnor och barn först. Somliga kvinnor valde att stanna kvar hos sina män och dö med dem. När skeppet slutligen sjönk satte sig kaptenen i första klass rökrum, tog sig förmodligen en cigarr och inväntade stoiskt sitt möte med den högre makten.

Folkesson identifierar de etikettsregler som rådde mellan könen. "Plikt, mod, heder och gentlemannamässighet framträder med normativ tydlighet i materialet." Folkesson menar att "eskortering, olika former av att ledsaga kvinnor under och till säkra förhållanden, var en central handling i korrekt uppträdande hos män".

"Korrekt uppträdande i denna situation tycks ha krävt dels att man var medveten om och följde de normer och etikettsregler som gällde dels hade god personlig kontroll över sina känslor och impulser."

Ibland utbröt panik på sina håll. Men med bl a vapen och tydliga kommandon lyckades besättningen återskapa det lugn som situationen krävde.

De etikettsregler Folkesson tar fasta på är liktydiga med de tidlösa värden och normer som företrädesvis vita män har utvecklat. Filosofer, teologer, lagmän, politiker och (en del) härskare har tänkt, tänkt och tänkt.

Hjärnbarkens främre regioner måtte ha varit glödheta när män som dessa sökt skapa så rättvisa regler som möjligt. Detta har skett utifrån erfarenhet och observationer av de båda könen. Det har alltså inte så mycket med ideologi och förtryck att göra, som vänsterliberalerna hävdar. Hade det varit så, hade männen ju inte låtit dem yttra sig.

Normerna och etikettsreglerna som styrde beteendet vid Titanics förlisning var hierarkiska: kvinnor och barn räddades före männen, behärskning och lugn var överordnat känslostyrda beteenden. Det hela kan sammanfattas med att tanke gällde före känsla. Av 2 200 ombord överlevde 712 personer, 358 flickor och kvinnor av 489 (drygt 73 procent) och 354 pojkar och män av 1 718 (20,6 procent). Kvinnor hade 3,5 gånger större chans än männen att överleva.

Man kan jämföra Titanic med hur det såg ut när Estonia sjönk 1994. Fullständig kaos rådde. Alla strävade efter att rädda sig själva. Några etikettsregler som stadgade att kvinnor och barn skulle räddas först fanns inte. På goda grunder kan man misstänka att egalitarismen, som anser dylika normer vara förtryckande, hade en roll i detta, om än ej uttalat. Den könsnivellerande jämlikheten gör ju gällande att vi alla är individer starka nog att reda oss själva. Det är ingen dygd att ställa upp för kollektivet. Detta har kombinerats med en impulsiv kultur.

Visserligen skilde sig förhållandena åt mellan Estonia och Titanic. Titanic åkte på isberget kring midnatt, två och en halv timme senare sjönk hon. Estonia sjönk på en halvtimme, mitt i natten. Emellertid hade Estonia bättre teknisk utrustning och dess besättning hade många gånger övat i hur man ska hantera dylika kriser på just sitt skepp, som de kunde innan och utantill. Titanic var på sin jungfrufärd varför dess besättning inte hade samma kunskap om sin båt. Dessutom hade den förkunnats vara osänkbar. Folkesson skriver om de "extrema förhållanden som rådde efter kollisionen och räddningsarbetet".

Båda förlisningarna måste ha varit oerhört påfrestande för psyket. Emellertid förtar inte skillnaderna det faktum, att en annan samhällsanda rådde under 1900-talets första 70 år än den som följt därefter. En hierarkisk social rättvisa med tydliga könsroller har bytts ut mot en falsk jag-centrerad egalitarism.

Under veckan har presenterats en rapport från ekonomiska fakulteten, Uppsala universitet. Den redovisar ett 15-tal fartygskatastrofer under en 150-årsperiod, från 1800-talets mitt och framåt. Vid en snabb genomläsning ser man att studien har ett ganska tydligt ideologiskt motiv: primärt vill den utifrån ekonomiska antaganden bevisa att människor tänker i första hand på sig själva, och sekundärt-implicit att det i grunden är struntprat att män velat värna kvinnor och barn. Av de utvalda olyckorna redovisar man att det bara var vid Titanic som regeln om "kvinnor och barn först" gällde, i övrigt gällde "var och en för sig". Tvärtemot Folkessons djuplodande och nyanserade genomgång betonar Uppsala-studien, på ett tendentiöst sätt, att det var vapenhot som gjorde att männen lät kvinnorna gå före dem på Titanic. Men även om det skulle varit på det viset, så visar det likväl att manliga hedersregler värnade kvinnor och barn.

Studerar man massakern vid Srebrenica rådde alltså, enligt Folkesson, även där en katastrofrelaterad könssegregering. Redan vid evakueringen av de omkring 25 000 muslimerna vid FN-förläggningen utanför staden

"skilde de bosnienserbiska styrkorna de muslimska männen i vapenför ålder från kvinnor och barn. Dessa män är sedan dess rapporterade som saknade av sina anhöriga och vi vet i dag att de med mycket få undantag blev borttransporterade, systematiskt avrättade och begravda i massgravar utom synhåll för media, myndigheter och FNs säkerhetsbevarande styrkor."

Kvinnorna och barnen fördes till annan, säker plats. De sattes i säkerhet av samma män som därefter avrättade omkring 7 500 män och ungdomar fyllda 15 år. Detta var en angelägenhet för män, "bortom insyn och utan inblandning av andra [kvinnor, barn och utomstående] som inte ansågs ha med saken att göra". Könssegregeringen av och evakueringen av kvinnor och barn ledde till att "slutprocessen genomfördes man mot man". I fallet Srebrenica var kön alltså avgörande för vilka som skulle få leva eller dö. ". (Den amerikanske forskaren Diane Johnstone visar i sin bok Dårarnas korståg från 2001 att bilden av serberna som de ensamt onda och skyldiga till kriget är oerhört förenklad och onyanserad; även serber utsattes för brutala etniska rensningar.)

Även vid branden i Göteborg fanns en könssegregerande aspekt närvarande. Närmare 94 procent av dem som befann sig på brandplatsen på uppdrag i tjänsten var män. Till skillnad från de två övriga katastroferna är Folkessons fokus här lagd på brandmännens professionella agerande. Det har mer med utbildning att göra än med traditionella normer. Vid en brand räddas livet på dem som så att säga ligger risigast till. Hänsyn tas inte till ålder, kön eller etnicitet.

Folkesson tar upp att kvinnor saknar tillträde till de "extrema rum" som brandhärdar är. "Kvinnor är redan 'evakuerade' genom räddningstjänstens organisation." (Efter att han lade fram avhandlingen har kvinnor dock kunnat bli brandmän genom att de fysiska kraven - i den numerära jämlikhetens namn - har sänkts för dem.)

Vid branden var det självfallet bråttom. Adrenalinet pumpade i kroppen hos brandmännen. Alla visste, nästan med automatik, vad de skulle göra. Man litade på sina kamrater. Folkesson talar om att de trädde in i ett slags

"affektionsisolering vilket innebär att man skilt känslor från tankar, trängt bort dem ur medvetandet och isolerat dem så att endast instrumentellt tänkande kvarstår."

Folkesson menar att detta mentala tillstånd och förhållningssätt är både en form av manlighet/maskulinitet och rationellt förhållningssätt. Ur evolutionär synvinkel, något som Folkesson inte dryftar explicit, har detta att göra med mannens målinriktade natur, att lösa uppgiften.

Denna fokusering på uppgiften ledde till att de flesta brandmän redovisar minnesförluster. Detta är, menar Folkesson, en form av professionell dissociation som för vissa underlättas av uniformen och rollen man delar med andra i gemenskapen. Genom uniformen, rollen och kollektivet upplöses den egna individualiteten till förmån för en uniformerad kollektivitet. Man placerar sin trygghet, sitt välbefinnande och sina prestationer i kollektivets händer och går upp i det på ett sätt som kan liknas vid en symbiotisk förening.

Utifrån traditionalistisk synvinkel skulle man snarare understryka, att detta ingalunda handlar om att upphäva sin egen personlighet, utan att individualitet och kollektiv är ett. Det individuella handlandet är en kollektiv handling enligt sentensen: en kedja är aldrig starkare än dess svagaste länk.

Några slutsatser
Vid de tre katastroferna satte männen i avsevärt högre grad än kvinnorna sina liv på spel. Inte bara genom deras insatser utan även i antal döda räknat. I två av katastroferna, Titanic och Srebrenica dog avsevärt fler män än kvinnor. Vid Srebrenica valdes uteslutande män ut för att avrättas. Folkesson har alltså identifierat ett antal traditionella, könsmässiga normer och etikettsregler. För männen handlar ett korrekt uppträdande ytterst om att vara beredd att offra sitt liv för kvinnor och barn. Man kan även urskilja sådant som gentlemannamässighet, lojalitet, mod och känslokontroll vilket står mot inkorrekt beteende, feghet och förräderi.

Dessa normer, som vänsterliberalerna undergrävt alltsedan 1968, är i linje med professor Aaron Antonovskys begrepp KASAM, känsla av sammanhang (och meningsfullhet). I sin forskning tog Antonovsky fasta på vilka strategier som fångar i koncentrationsläger hade använt sig av för att överleva mentalt. Han kom fram till att de fann hopp och mening i sina traditioner och i sin etniska och/eller religiösa identitet. Detta gav dem en känsla av sammanhang, både under och efter kriget. KASAM ger bättre förutsättningar för att klara av tillvarons påfrestningar och svårigheter.

Tilläggas bör, att lägerfångarnas KASAM knyter an till traditionella normer som bl a reglerar umgänget mellan könen. Samtida svenska rön visar på liknande tendenser. År 2010 redovisade Pia Hedberg resultaten i sin avhandling Purpose in life among very old people (fakulteten för medicinska studier vid Umeå universitet). Undersökningen har pågått under flera år och en stor del av respondenterna har gått ur tiden. Den sista delstudien gäller de allra äldsta, de över 90. Såväl kvinnornas som männens berättelser om att åldras och vara gamla var positiva. Förenklat kan man sammanfatta det med att för mannen är det viktigt att tänka långsiktigt, att tänka på sitt renommé. Det man gör idag lever kvar imorgon, enligt denna tankefigur. Detta manifesteras av att den gamle mannen lever för sina minnen, i det förflutna. Det han gjorde då har betydelse idag. Det skänker honom frid och lycka.

Den åldrande kvinnan å sin sida lever i större utsträckning för stunden, här och nu. Hon vill umgås, sticka, fika, ha trevligt. Med andra ord vill hon leva ungefär så som hon alltid har trivts med att göra. Kanske kan man säga att hon är mer lagd åt njutning än vad mannen är. Han å sin sida står för den trygghet som gör att hon kan leva och njuta. Könens olikheter kompletterar varandra, skänker livet mening, skapar liv. Det är detta, det vackra och livsbejakande, som de vänsterliberala riktar sitt agg emot.

JOHN JÄRVENPÄÄ

John Järvpenpää (fil kand) är författare med intresse för för yttrandefrihet, mångkultur, demokrati, makt och maktmissbruk. Stora delar av texten återfinns i hans nyligen utgivna bok För livets skull: Arkeofuturism som ny politisk riktning.


M efter Reinfeldt

Från öppna hjärtan till bidragstak. Riksdagsmannen berättar för Fria Tider Plus om Moderaternas långa och svåra väg tillbaka till verkligheten.0 Plus

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.