I samarbete med jägare runt om i landet och med forskare från Örebro universitet har en mängd miljögifter analyserats i minkvävnader, bland annat PCB, DDE, bromerade flamskyddsmedel och perfluorerade ämnen.
När minkarnas "giftprofiler" sedan jämfördes med olika mått på könsorganen syntes flera samband. Bland annat hade hannar som ackumulerat mycket DDE (en nedbrytningsprodukt av DDT) och vissa perfluorerade ämnen (till exempel PFOS, som har använts i brandskum och skaljackor) ett kortare avstånd mellan anus och könsorgan.
Att detta avstånd är förkortat är inget problem i sig, enligt Sara Persson vid SLU:s avdelning för reproduktion.
– Men det kan vara ett tecken på att könshormonerna har påverkats under fosterutvecklingen, det vill säga en möjlig feminisering eller en negativ påverkan på det hanliga hormonsystemet. Det finns andra studier som visar att ett förkortat avstånd mellan anus och könsorgan är relaterat till andra effekter, såsom minskad storlek på könsorganen och ökad risk för missbildningar.
I den aktuella studien fanns det en tendens att minkar med höga halter av DDE även hade kortare penis, och forskarna vill därför följa upp resultaten med större studier.
Flera skäl bidrar till att minken är en lämplig indikatorart, eller varningsklocka, i studier av miljögifter. Som rovdjur befinner den sig högst upp i näringskedjan, vilket gör att många föroreningar anrikas i olika vävnader. Den är också ganska stationär och präglas därmed starkt av den lokala miljöbelastningen. Som invasiv art är den dessutom lovligt jaktbyte året om.
