Katarina Barrling utkom förra året med Världens mest protestantiska land. Sverige – det extrema landet lagom. Som titeln antyder tacklas det paradoxala i svenskheten: vi hyllar individens frihet i olika avseenden, men är i praktiken västvärldens kanske mest konformistiska folk.
Bokens tes är att flera egenheter i den svenska mentaliteten kan spåras tillbaka till reformationen. Vi tror oss, med rätta, vara sekulariserade, men är i själva verket djupt präglade av den lutherska statsreligiositeten, eller kanske snarare statstron, med betoning på både tro och stat.
Barrling skriver: ”När Gustav Vasa beslagtog – och till och med smälte ned kyrkklockor och andra heliga föremål – smälte stat och kyrka samman, bildligt såväl som bokstavligt.”
Så sant.
I och med reformationen blev makten i Sverige monolitisk. Det blev den också vid samma tid i England, som var några år före, men trots intensiv och blodig religionsförföljelse lyckades man aldrig helt utrota katolicismen där, eller kalvinistiska rörelser som var radikalare än den nya statskyrkan, för den delen. Så blev det inte i vårt land. På de brittiska öarna ledde det till tvåhundra års inbördeskrig, men även i Sverige ledde det till flera uppror – i Dalarna, Västergötland, Småland, så det saknades inte motstånd mot den nya regimen, ända in på 1600-talet.
Brytningen med Rom skedde inte i något land för att de protestantiska idéerna var så övertygande; de gillades och gynnades av maktfullkomliga furstar och monarker och en framväxande borgarklass. Tidigare hade statsmakten varit beroende av kyrkans välsignelse, men i och med reformationen kunde den inte bara beslagta kyrkans världsliga egendomar, utan också dess andliga auktoritet. Det var knappast teologisk övertygelse som drev en Gustav Vasa eller en Henrik VIII till att bryta med Rom och anamma kätteriet, utan girighet och maktlystnad.
Reformationen genomfördes under ett par slagord: Sola Scriptura och Sola Fide, Skriften allena och Tron allena. Barrling fokuserar huvudsakligen på det senare. Viktigt att poängtera är att tro i den här kontexten inte är samma sak som att gissa, anta eller förmoda, utan betyder intellektuell underkastelse. Vi är präglade av en kultur där det viktiga inte är hur vi handlar, utan vad vi tror, tycker eller tar ställning för eller emot. Vad vi tänker.
Det förväntas av oss att vi ska tro det som makten påbjuder och att vi alla ska tycka mer eller mindre likadant. Däri består det lutherska arvet, egentligen, inte i sträng arbetsmoral, vilket är en klyschig missuppfattning.
Andra författare har varit inne på den här problematiken. Sven Delblanc skrev i essän En Sverigebild (Axplock, Bonniers,1986):
”Följande replik fälldes av en engelsman till en ledande svensk intellektuell.
’Det är en lycklig belägenhet att leva tillsammans i enighet, men man tillåter ej här var och en att tänka som han vill i andliga saker.’
Vartill den svenske intellektuelle svarade:
’Ingen må gå efter sina egna inbillningar eller nya tankar, som är stridande emot den antagna läran, och gör någon det, så bestraffa vi honom strängeligen.’
Replikskiftet ägde rum vid mitten av 1600-talet mellan den engelske ambassadören Whitelock och vår svenske ärkebiskop. Ändå känns orden besynnerligt aktuella.
Vi borde kanske hålla i minnet att konformism och ortodoxi har mäktiga traditioner i vårt land, medan pluralismen och det fria åsiktsutbytet är av sent datum. Det finns nu och har alltid funnits, en centripetal tendens, en strävan in till den gemenskap, där tryggheten finns, och den farliga friheten är besegrad."
Statskyrkan var emellertid för andligt torftig för att tillfredsställa mångas religiösa behov och från slutet av 1600-talet spred sig pietismen i Sverige, som metodism, baptism och pingströrelse skulle göra långt senare. Kronans och dess kyrkas reaktion var att införa husförhören – prästen gjorde hembesök hos allmogen för att kontrollera att den tillägnat sig Luthers lilla katekes. 1726 kom även konventikelplakatet, som förbjöd misstänkt religiösa sammankomster i hemmen utanför statskyrkans kontroll. Det uttalade syftet var att slå vakt om ”enhet i religionen”. Detta var i en alltmer sekulariserad tid, så det var helt klart ”enheten” i allmänhetens tänkande som var det viktiga, inte själarnas frälsning.
Protestantismen postulerar att alla och envar ska kunna läsa skriften och förstå den. Det fungerade givetvis inte i praktiken. Resultatet blev motsatsen. Den nya kyrkans präster blev inte främst själasörjare utan kontrollanter av inte bara undersåtarnas tänkande, utan även deras hem. Husförhören pågick ända fram till 1888, när folkskolan etablerats och kunde överta ansvaret för folkuppfostran (ja, det hette så). Året därpå grundades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, som snart skulle komma att ärva makten i riket.
Utbildningsdepartementet hette ecklesiastikdepartementet fram till 1967, eftersom utbildning, folkuppfostran och kyrkliga frågor ansågs hänga ihop. Svenska kyrkans herre är sedan reformationen inte främst Jesus Kristus, utan staten. Således är den sedan länge inte kristen utan socialdemokratisk, men det kan förändras, eftersom den enligt lag ska vara demokratisk. Sålunda predikar den idag för massinvandring och hbtq-frågor, öppnar kyrkorummen för muslimer, allt möjligt, bara det följer det förhärskande politiska paradigmet. Det är helt logiskt; den har ingen egentlig substans, utan är ett instrument för den rådande makten, en statlig myndighet. Det är det verkliga arvet från Gustav Vasa.
I katolska länder har kyrkor fått namn efter apostlar eller helgon. I Sverige däremot har de efter reformationen fått heta till exempel Adolf Fredrik, Hedvig Eleonora eller Oscar. Det säger faktiskt allt.
Detta inpräntande i folket att tycka ”rätt”, tycka enhetligt, har format den svenska mentaliteten, det svenska samhället genom sekler. Gud är detroniserad för länge sedan, istället vördas idag demokratin, värdegrunden, klimatet, – det spelar mindre roll, det växlar, det viktiga är att alla lystrar till överhetens påbud och att alla är överens, annars blir det tråkig stämning. Det där sitter i svenskens ryggmärg sedan många hundra år. När maktens företrädare idag mässar om faran för ”desinformation” och vikten av ”källkritik” (vilket egentligen betyder motsatsen: att vi undersåtar ska förstå att det är vår plikt att okritiskt ta till oss vad makten säger) ekar 1600-talets lutherska ortodoxi.
Förskjutningen av värderingar och synsätt har visserligen skett snabbt även på andra håll i världen de senaste sextio åren, men intoleransen mot avvikelse från det rådande paradigmet är extrem i Sverige. Barrling ägnar ett kapitel åt Daniel Bäckström, centerpartisten som var partiledarkandidat efter Annie Lööf. Han brände sina chanser när en centerkvinna offentligt frågade om han skulle vara beredd att gå längst fram i Pride-tåget, eller viga samkönade par. Bäckström, som är praktiserande kristen, tvekade lite. Det räckte för att han skulle vara politiskt körd. Istället valde Centerstämman en totalt okarismatisk man med invandrarbakgrund som dömts två gånger för att ha skallat folk i ansiktet; han var mindre belastad.
I början av nittiotalet hade ingen kunnat föreställa sig att statsministern skulle låta drapera Sagerska palatsets balkong i regnbågsflaggan, eller att Försvarsmakten skulle göra reklam för sig själv med soldater under samma bögflagga med parollen ”en flagga värd att försvara”, eller att övergångsställenas röda och gröna gubbar skulle bli homosexuella.
För att vara lite kritisk måste sägas att det finns bättre exempel på intellektuella dissidenter än August Strindberg och Eyvind Johnson, vilka ägnas varsitt kapitel. Strindberg är Sveriges mest uppburne författare någonsin, var så redan under sin livstid och bestods med vad som i praktiken var en statsbegravning, Johnson tilldelades trots allt Nobelpriset i litteratur, även om delar av 70-tals-vänstern gnällde. Boken innehåller också en del onödiga faktafel, som att predikan på folkspråket skulle ha införts med reformationen eller att de famösa häxprocesserna i de nordamerikanska kolonierna ägde rum i slutet på 1700-talet. Det var på 1600-talet. På det hela taget är det dock mindre väsentliga skönhetsfläckar.
Boken behandlar ett synnerligen komplext ämne och Barrling är tydlig med att hon inte gör anspråk på att ha skrivit ett kyrkohistoriskt arbete. Syftet är att visa hur den specifikt svenska mentaliteten, präglad av stark tillit till auktoriteter och betingade konformistiska reflexer, har säregna, statsprotestantiska rötter som går fem sekler tillbaka. Där är hon obestridligen något väsentligt på spåret.
Den presenteras inte så, men boken kan med fördel läsas som en samling fristående essäer om Sverige och det svenska, med det statsprotestantiska arvet som röd tråd. Den är välskriven och tankeväckande, dessutom vackert utformad och rikt illustrerad.
Förhoppningsvis kan den stimulera till lite nationell självförståelse och självdistans. Gud vet att det behövs.
