Från civilisation till konsumtionsamhälle

Publicerad 7 april 2013 kl 10.08

Bok.På djupet med Lars Holger Holm. Thomas Weber har läst essäsamlingen Homo Maximus.

Gilla artikeln på Facebook

Homo Maximus: Reflections on the Relationship between Man and the Universe Created in His Image. Arktos Media 2013. 190 kr. 322 sidor.

Det är vanskligt att tala om en kulturhöger i Sverige, men om vi ändå tänker oss en sådan så måste författaren Lars Holger Holm räknas till dess absolut skickligaste stilister. Bakom sig har han ett författarskap som inkluderar såväl kultur- och samhällskritik som skönlitteratur och filosofiskt orienterade essäsamlingar. Homo Maximus är Holger Holms hittills mest ambitiösa och krävande bok, där författaren på flera områden bryter ny mark.

Boken är alltså en essäsamling och består av ett antal reflektioner över förhållandet mellan människan och det universum som hon skapade i sin avbild. Det må låta en aning högtflygande (och inte utan viss rätt) men den som ger boken en chans kommer att märka att författaren är behagligt jordnära. Holger Holm vill helt enkelt presentera ett antal reflektioner om livet i den mänskliga civilisationen. Ämnet har stor spännvidd, och under bokens cirka 300 sidor avhandlas allt från mänsklighetens förhistoria till aristokratins förutsättningar. I det avslutande kapitlet vill författaren föra samman dessa reflektioner till en tes, men även lästa var för sig håller de så hög kvalitet att de kan läsas i helt andra sammanhang än detta.

Emellertid har boken, trots ett intresse för mänskligheten överlag, ett tydligt fokus på specifikt västerländska förutsättningar. Men att intressera sig för västerlandet är i någon mening att intressera sig för resten av världen också. Den europeiska civilisationen har, genom gamla och nya erövringar, gjort sitt tillstånd till en i högsta grad global angelägenhet. Holger Holms betraktelse av västerlandet är pessimistiskt färgad, och bakom hans analys skymtar sådana formidabla gestalter som Spengler och Toynbee fram.

Precis som alltid med essäsamlingar finns det tusen olika trådar som måste följas för att helheten ska kunna greppas till slut. Därför blir arvet från Spengler och Toynbee än mer betydelsefullt, eftersom detta är den tråd som är mest tacksam att följa. Bokens kulturkritiska tematik lägger tyngdpunkten på framväxten av det moderna samhället, som saknar andra gemensamma ideal än en allmän strävan efter att få konsumera.

Författaren identifierar det ekonomistiska elementet som detta samhälles kanske viktigaste grundämne. Det första steget in i det ekonomistiska tidevarvet började vid det sista steget ut ur det aristokratiska. Boken innehåller här ett essentiellt avsnitt på ämnet ”aristokratins framväxt”. I detta och i de följande kapitlen diskuteras skillnaden mellan aristokraten och köpmannen: Aristokraten är, köpmannen blir till. Aristokraten föds in i sin samhällsställning. Köpmannen måste – genom handel och vandel – själv skapa sin position. Detta öppnade möjligen upp för en ekonomisk tillväxt som trotsar fantasin, men det öppnade också upp ett nytt sätt att tänka kring värde.

Holger Holm citerar den tyske filosofen Georg Simmel och konstaterar att detta, sett ur ett längre perspektiv, ledde fram till det moderna konsumtionssamhället. Ett samhälle där egenvärdet trängs undan eftersom att det ständigt finns ett behov av att kalkylera alltings nytta. Ett citat från Simmel är särskilt belysande:

“The noble man is the most personal, but one who entirely reserves his personality. Nobility represents a quite unique combination of distinctions, which depend on comparasion and on the proud refusal of any comparasion what so ever. An exhaustive example, it seems to me, is that the House of Lords, not only is acknowledged by all its members as their sole judge, but also that it in 1330 it explicitly declined the proposition to judge other human beings than the peers – in other words, even a position of power over and against individuals standing outside their hierarchy was perceived as a degradation! The more money takes possession of our interests and sets in motion humans and things, the more the latte made for moneys sake and can be evaluated by money alone, the less the above described value of nobility will be able to manifest itself in men and objects.”

Men några sådana barriärer existerar knappast i det nutida samhället. Det förefaller åtminstone för mig osannolikt att en demokratisk institution frivilligt skulle avböja ett erbjudande om utökade befogenheter i sin maktutövning. Författaren skriver vidare att i ett samhälle där konsumtion blivit ledmotiv finns det förmodligen ingenting så främmande som att betrakta en människa som ett mål i sig. Det är lätt att hålla med. Just gränslöshet är ju för övrigt det nutida samhällets kanske mest utmärkande drag. Den präglar de allt talrikare masstäderna på samma sätt som den präglar de politiska ideologiernas möjligheter att genom vetenskapliga landvinningar vidga sina domäner. Men för att återknyta till det ekonomiska temat så finns det en naturkraft som är mer gränslös än andra: Kapitalismen, vilken inte ens kulturen kunde avvisa.

Organiserandet av den kulturella sfären efter marknadsmässiga principer fick märkliga konsekvenser. Det inträffade någonting som väl ingen hade kunnat tänka sig: Konstnärerna vände sig bort från sin publik! I stället sattes en ära i att skapa kultur som massorna inte hade någon möjlighet att förstå sig på. Att kulturen vulgariserades noterades av bland andra Theodor Adorno och hans kollegor på den idag välkända Frankfurtskolan. Adornos egna verk präglades en medveten vilja att bli oförstådd. Intressant nog har det i andra sammanhang diskuterats om inte Frankfurtfilosoferna uppvisade en någorlunda konsekvent kulturkonservatism i sin kritik mot just den vulgärkultur som flödade in i Europa från USA. Konsten skulle dock fortsätta att röra sig i en riktning mot ökad abstraktion och atomisering. Tids nog skulle begrepp som ”sanning” och ”skönhet” – alltså grundpelarna i antika Greklands konstnärliga liv – utmönstras som naiva. En annan konsekvens blev att ordning inom konsten blev allt svårare att etablera, när fokus skulle ligga på det unika och frigjorda. Konsten blev odemokratisk. Mer eller mindre diktatoriska kritiker fick bli domare.

Jag skrev inledningsvis att detta är författarens mest krävande bok hittills. Bortsett från det som framkommer i form av historia, kultur- och samhällskritik samt filosofisk essäistik så finns det också en underförstådd mening som inte alltid är uttalad: Att denna värld är vår skapelse. Allt ansvar åligger oss människor, och det är tid att vi slutar skylla ifrån oss. En reflektion från min sida är dock att det viktigaste i Homo Maximus inte finns samlat i bokens avslutande kaptitel, där slutsatser dras och diskuteras. Behållningen är inte slutdestination, utan resan dit.

Homo Maximus är en ypperligt välskriven essäsamling. Stilistiskt är den ett mästerverk. Författaren bevisar sig gång på gång vara spränglärd och i god behärskning av vitt skilda kunskapsområden. Med detta sagt ska noteras att han även rör sig på områden som han inte behärskar till fullo. Det kan möjligen också anmärkas att de avslutande kapitlen är något röriga. Men i resten av boken uppnår författaren utan problem sin mycket höga ambitionsnivå, vilket gör Homo Maximus till en på det hela taget mycket god kronjuvel i ett för övrigt ypperligt författarskap. Jag kan inte tänka mig vem annars inom svenskt kulturliv som skulle kunna prestera en bok som denna.

THOMAS WEBER


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.