"Dag ut och dag in får vi läsa att svenska arbetsgivare marginaliserar eller 'rasifierar' arbetssökanden med utländska efternamn. Men när utländska arbetsgivare, gjort långt värre saker, anställt släkt och vänner, heter det att man 'selekterat'. Är inte det lite patetiskt?" frågar sig debattörerna.
Att företagare vill anställa personer med samma språkliga, etniska, kulturella och nationella utgångspunkt är inte diskriminering utan ett uttryck för den mänskliga naturen, hävdar duon. Som människor sätter vi högst värde på de personer som vi har mest samhörighet med.
Det är orimligt att just svenskar ska dömas för "diskriminering" när de föredrar att anställa sina egna hellre än invandrare.
"Att påstå att människor från andra kulturer marginaliseras av skälet att just svenska folket skulle vara konservativt är alltså helt befängt. Samma etnokulturella mekanismer, som finns hos den svenska befolkningen, återfinns även hos den utländska", skriver Saouk och Cleris.
