Kryptovaluta var vid sin tillkomst tänkt att fungera som ett elektroniskt sätt att överföra pengar utan statlig inblandning, men i slutet av 2010-talet uppstod istället en investeringsbubbla kring kryptovalutor, som fungerade allt sämre för att överföra pengar.
Verksamheten institutionaliserades och stora bolag började visa upp innehav i kryptovaluta i sina balansräkningar, som om det vore användbara tillgångar. Svenska pensionsfonder investerade i banker som tillhandahöll kryptotjänster på den amerikanska marknaden.
När amerikanska kryptobanker nu kraschar kommer de mest förmögna insättarna inte att förlora en krona. Verksamheten har helt enkelt blivit systemviktig, som Finansinspektionen kallar det. Eller som man säger i USA: "too big to fail".
De rikaste bankkunderna kommer nämligen vara skyddade inte endast genom den amerikanska insättningsgarantin på ca 2,5 miljoner svenska kronor, som gäller för vanliga bankkunder, utan också av en särskild kryptogaranti som infördes igår av USA:s regering, som täcker hela förlusten – oavsett storlek.
Det blev därför statskassan som fick finansiera nischbankernas misslyckade kryptoexperiment till sist, ändå. Något som nu får kritik av analytiker.
"Ironin är att samma PR-maskineri som nu efterlyser hjälp av myndigheter, såsom FDIC (myndigheten som driver den amerikanska insättningsgarantin, FT:s anm.) och FED, bara för något år sedan även stod för de mest lyriska skildringarna av möjligheterna med krypto", skriver en av dem, Mikael Olsson, i Dagens Industri.
Han fortsätter:
"Vad blockchain- och kryptoteknik kan åstadkomma framöver är svårtytt, men centralt för senaste årens kryptofabler har varit en misskreditering av just finansiella institutioner och myndigheter. Exempelvis de räddningsinsatser som skedde i samband med finanskrisen 2008 har i sammanhanget porträtterats som moralisk uselhet".
Exakt var kryptobankernas krasch kommer att kosta de amerikanska skattebetalarna är oklart. Formellt ska stödpengarna tas ut från avgifter på andra – traditionella – banker. Men banker har en tendens att föra över kostnader på sina kunder, och om verkligen allt kan täckas av ökade bankavgifter återstår att se.
