Landet som avvecklades

Publicerad 22 juli 2013 kl 09.19

Essä. Den österrikiske författaren och filmproducenten Martin Lichtmesz skriver här om det svenska integrationsproblemet.

Gilla artikeln på Facebook

För en tid sedan hamnade jag i ett samtal med en mycket ung svensk kvinna som arbetade i Wien. Hon var just på väg att börja sin karriär och slå sig fram inom de internationella politiska nätverken. Liksom många andra skandinaver framstod hon som käck, ordentlig och villig att anpassa sig. Men kanske var hon lite för artig, så pass att jag genast började misstänka att hon skulle bli en av alla de goda, rödkindade soldater som kämpar för att införa en ny världsordning.

Sverige råkar vara ett land som har intresserat mig personligen av olika skäl. Jag har sedan en tid tillbaka hållit mig uppdaterad om dess pågående självförstörelse på samma plågsamma sätt som jag har följt utvecklingen i England, Frankrike, Tyskland och mitt eget hemland Österrike. I Sverige, där konformismen håller landet i järngrepp och där kritiska röster beläggs med munkavle mer effektivt än i Tyskland, genomdrivs denna självförstörelse med ett ovanligt starkt inslag av masochism.

Redan efter en liten stunds engelskspråkigt småprat blev den unga kvinnan allvarlig: "Sverige är ett vackert land, men många svenskar har inte så höga tankar om sig själva." Varför inte? undrade jag. "Därför att vi har stora integrationsproblem." Hon hade alltså knappt börjat prata om sitt hemland förrän självkritiken och den misslyckade integrationen dök upp –– ett tema som numera har blivit en evig käpphäst för långt fler människor än islamkritiska bloggare.

Vad dessa "integrationsproblem" beträffar råkade jag vara up to date. Nu för tiden diskuterar hela Sverige Malmös förfall, en stad som är ökänd för omfattande kriminalitet, förslumning, islamisering och dysfunktionella skolor á la Neukölln. Stadens utländska befolkning uppgår numera till 40 procent, där merparten utgörs av människor från länder i Mellanöstern.

Precis som i franska och tyska städer respekterar de dominerande invandrar­grupperna inte statens auktoritet. Till och med brandmän utsätts för glåpord när de rycker ut till Rosengård, där de även blir föremål för stenkastning. När de rycker ut till de "dåliga områdena" måste de ha poliseskort. Situationen har förvärrats till den grad att anställda har övervägt strejk.

Delar av landet har erövrats rent etniskt och den inhemska befolkningen har allt mer aggressivt trängts undan. Svenska flickor tvingas anpassa sig efter påtryckningar från invandrarbarn för att slippa bli kallade slampor. Vissa har drivits så långt i sin självförnekelse att de färgar håret svart för inte bli identifierade som svenskor. Till och med etablerad media rapporterar om "kriget mot svenskarna". Ett krig som invandrargängen enligt egen utsago bedriver mot värnlösa delar av ursprungs­befolkningen, vilka själva är ovilliga att använda våld.

De härskande svenska eliternas svar består av överslätande leenden och en form av Maria Böhmer-politik, präglad av förnekelse och feg undfallenhet. På den svenska nationaldagen hölls ett tal, typiskt nog, i Malmös operahus av prins Daniel, en intelligensbefriad före detta gyminstruktör och numera make till prinsessan Victoria, där han talade om att välkomna "det nya Sverige" med en form av leende "välkomstkultur". Kort därefter, några meter från festlokalen, stacks en sextioårig "gammelsvensk" ner av en ung "nysvensk" av arabisk härkomst.

I Stockholm sker enligt polisens statistik numera upp till fem våldtäkter om dagen. Även i Norges och Danmarks storstäder, där en omfattande invandring skett, rapporteras dramatiska ökningar av antalet våldtäkter. En majoritet av förövarna är muslimer av arabisk eller afrikansk härkomst. Offren är till största delen inhemska kvinnor och uppfattas som ett enkelt och föraktligt byte. Den 11 februari 2000 publicerade tidningen Dagens Nyheter följande rader i ett förorts­reportage.

"”Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej", säger Hamid. "Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt, och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj. [...] Det är alldeles för lätt att få en svensk hora… tjej, menar jag", säger Hamid och ler generat över sitt ordval. "Jag har inte så mycket respekt för svenska tjejer. Man kan säga att de blir sönderknullade.”"

Och som för att göra vansinnet fullständigt: Medan det i Tyskland finns kvinnor som Alice Schwarzer som åtminstone tar upp och skarpt fördömer en utveckling som är så betänklig för kvinnor, ställer sig feministiska grupper och kvinnliga aktivister bakom en politik som syftar till relativisering och "multikulturalisering" och som kallar sig "antirasistisk".

Med invandringen har den skandinaviska vänstern fått ett nytt och fräscht subproletariat, ett "revolutionärt subjekt". Stående på de nya medborgarnas axlar skaffar de sig inflytande, poster, makt och betydelse, samtidigt som de med hjälp av invandrarna försöker bryta upp den tidigare så utpräglade etniska och kulturella homogeniteten i sina samhällen.

På väg mot detta härliga, mänsklighetsfrälsande, utopiska slutmål är ett par offer för våldtäkter och mord bara en smärre bisak. De ”integration problems” som Sverige står inför idag har importerats under en relativt kort tidsperiod och utan några tvingande skäl. Var livet under det socialdemokratiska styret verkligen så trist? Sedan dess har ”integrationsfrågorna" förvandlats till inrikespolitikens själva raison d'être. Den svenska statens enda målsättning verkar numera vara att i namn av jämlikhet och en ideologiskt färgad humanism avskaffa den egna kulturen och det egna folket.

Den svenska regeringens svar på detta obestridliga och i sitt nuvarande tillstånd nära nog olösliga problem är numera välkänt – nämligen att förstora och utvidga problemet med hjälp av ännu mer invandring. Härvidlag försöker man knappt dölja att det även handlar om att stävja varje försök till framtida opposition mot den förda politiken. Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (en ”konservativ” i samma anda som tyska CDU) förklarade i november 2012 att uppgörelsen mellan de konservativa och Miljöpartiet var ett sätt att straffa de som röstade på Sverigedemokraterna, så att de ska begripa att flyktingpolitiken bara kommer att bli ännu mer liberal ju fler som röstar på detta parti.

Budskapet till väljarna är att det inte finns någon möjlighet att förändra invandringspolitiken på demokratisk väg, eftersom varje röst – oavsett på vilket parti den läggs – kommer att leda till mer invandring. ”Vi ska isolera dem från inflytande”, sade Reinfeldt och det var just detta som var syftet med att kort efter valet ingå en uppgörelse med Miljöpartiet om asyl- och invandringsfrågor.

På den här nivån hanteras Sveriges invandringskritiska röster.

Allt detta hade jag i bakhuvudet när jag frågade den unga svenskan om hennes land. Hon bekräftade något som en svensk vän till mig hade berättat om: I hela landet finns en politisk strävan efter att göra sig av med de alltför kristet anstrukna sångerna i landets känslomässigt mycket betydelsefulla och traditionella skolavslutningar, för att inte ”såra” eller ”marginalisera” muslimska barn. Detta trots att kristendomen i Sverige sedan länge har reducerats till en nästan uteslutande kulturell institution.

Svenskarna måste inte bara bära de enorma ekonomiska kostnaderna för invandringen, de förväntas även kringskära och montera ned sin egen kultur bit för bit. Dessa svenskars känslor är givetvis inte värda ett dyft och dessutom anses de åtminstone latent vara ”rasistiska”. Men hur skulle det kunna vara något annat? De har varken politiska företrädare på sin sida eller en explosiv hot- och våldspotential – något som invandrarna från Mellanöstern och Afrika däremot har.

När sedan dessa invandrare slutligen befinner sig i majoritet och deltar i den politiska beslutsprocessen driver de ogenerat igenom sina egna etniska intressen, utan att ta någon som helst hänsyn till andras ”känslor”. I stadsdelen Kokkedal i Danmark röstade den muslimska majoriteten i ett bostadskvarter mot att bekosta en årligt återkommande julfest (kostnad: 8 000 kronor) samtidigt som de röstade ja till att bekosta en muslimsk högtid (kostnad: 60 000 kronor).

Utskottet (där fem av nio var muslimer) beslöt helt sonika att hugga ner julgranen. De journalister som försökte rapportera om händelsen utsattas för stenkastning av muslimska bråkmakare och blev kallade ”nazister”.

Läxan som dessa händelser lär oss är uppenbar: Där invandrare är i minoritet garanterar statsapparaten och dess värdegrunds­arbete (officiell benämning bland svenska myndigheter) att de infödda trängs tillbaka. Där invandrarna redan är i majoritet tar de sakerna i egna händer – antingen genom att utnyttja ”demokratiska” tillvägagångssätt eller genom våldsanvändning.

Eftersom jag var en smula upprörd överansträngde jag nu min stackars oerfarna samtalspartner med ett resonemang om vilka djupare orsaker som kan tänkas ligga bakom denna självförnekande inställning och alla ideologiska skygglappar. Efter första världskriget var Sverige ett land som praktiskt taget fortfarande var kvar på 1800-talet. Men landet kom lindrigt undan från de krig och kriser som hemsökte resten av Europa och seglade från och med 1920-talet upp till platsen som ett av kontinentens mest ”progressiva” länder. Med den flit som kännetecknar tidigare protestantiska samhällen skapades en socialdemokratisk, jämlik välfärdsstat utan klassbarriärer och landet blev en förebild för hela världen. (Pikant nog förde tanken om ett ”folkhem” även med sig eugeniska åtgärder, vilka riktades mot bland annat psykiskt sjuka i form av tvångs­steriliseringar. Mycket av den nuvarande socialdemokratins dåliga samvete beror säkerligen på detta, som man nu ivrigt överkompenserar för.)

Ingmar Bergman, född 1918, gjorde under femtio- och sextiotalet en mängd filmer där man fick möta människor som under stora kval brottades med frågan om livets mening. De tyngdes av Guds tystnad, av den äldre visshetens upplösning, av arvet från sin repressiva religiösa uppfostran; i ändlösa grubbleri- och diskussionsmaraton kämpade de med sina neuroser, sin sexualitet och sina kärleksförbindelser.

Något tillspetsat skulle man kunna säga att den svenska socialdemokratin någon gång fick för sig att alla dessa bergmanska eller strindbergska resonemang om sökande efter Gud och mening var något överflödigt, om man bara gav människan ett så angenämt liv i välstånd som möjligt. Vem behöver Gud när man har tak över huvudet och ett kylskåp som aldrig är tomt?

De glömde, vilket Gottfried Benn en gång påpekade, att människan inom sig bär på oändliga djup, som inte låter sig fyllas med ”sockrat vetebröd och yllevästar”. Det är en lektion som även Bergman hade kunnat ge dem. Istället kom socialstaten, Ikea, extrem liberalisering, den sexuella revolutionen (vilken förövrigt bekräftar den underjordiska kopplingen mellan protestantism och pornografi) och en allmän vänstervridning inom den intellektuella eliten (under östblockstiden var de svenska intellektuella notoriska kommunister). Idag är Sverige i ideologiskt och strukturellt hänseende något av ett den politiska korrekthetens DDR.

Men vad är då
denna mångkulturella ideologi, som man på ett så ivrigt och irrationellt sätt har tagit till sig och praktiserat och som skapar ständiga splittringar inom det för bara några årtionden sedan så homogena och fridfulla landet? Kanske är den inget annat än ett religionssubstitut, som tränger in och tar över det tomrum som Bergman ansåg inte kunde fyllas med materialism och socialism, och som ersätter skammen över traditionella religiösa försyndelser med skuldkänslor av typen ”white guilt” och dåligt samvete över det egna folkets välstånd.

Detta är diaboliskt i bokstavlig mening: Först genomfördes med hjälp av invandring och ideologisk ”dekonstruktion” en kulturell, etnisk och andlig sönderdelning av ett samhälle vars relativa enhetlighet varit ett faktum. Därefter frammanades ur denna fragmenterade helhet en ny, teoretisk och ideologisk enhetlighet vilken man givetvis först var tvungen att skapa. Detta lyckades man åstadkomma med hjälp av ett riskabelt socialt experiment, vars framgång ingen kunde garantera, och där många förstörda liv och förstörda själar fanns med i beräkningen redan från första början.

Det vore kanhända möjligt att genomföra en psykologisk analys av dessa förändringar och göra en vetenskaplig beskrivning av dem som fenomen, men det går inte att rättfärdiga dem på något politiskt, moraliskt, ekonomiskt eller rationellt sätt.

Min samtalspartner, som jag redan tidigare hade ställt alltför höga krav på, var nu lätt chockad och hade som svar bara några floskler i beredskap. ”Ett land kan inte alltid förbli detsamma, det måste ju modernisera sig.” Vilket land på hela jorden har varit mer 'progressivt' och 'modernt' än Sverige? Och landet blir säkerligen inte mer 'modernt' genom att man importerar folkgrupper som präglas av en för- eller antimodern mentalitet och som man dessutom gör omfattande eftergifter gentemot över hela världen.

”Men Bergmans och Lindgrens Sverige är ett orealistiskt ideal. I verkligheten är Sverige inte alls så perfekt.” Det var en något trubbig formulering, men vad hon egentligen syftade på var troligtvis den luggslitna bilden av det traditionella Sverige, som vänstern använder som förevändning för att göra just detta Sverige till ett fritt byte för alla som vill bryta ner det. Då får vi höra att Bergmans Sverige alltså är allt annat än "perfekt". Men det handlar inte om att något är perfekt eller inte. Inget samhälle är "perfekt". Man kan vara kritisk mot sitt land, vara noga med att syna alla dess skuggsidor men ändå älska det. På detta sätt och inget annat älskar man sina vänner, sin familj, sina barn, sin partner – om man överhuvudtaget älskar dem. Alla de kriser som importeras via invandringen gör ju under alla omständigheter att Sverige varken blir bättre eller mer perfekt.

”Men samhället förändras ju, så har det alltid varit. Vad är det för dåligt med det?” För det första är förändringen som sådan lika lite per definition något gott som upprätthållandet av status quo. Om jag får cancer så 'förändras' ju något i min kropp utan att jag nödvändigtvis tycker att det är något positivt. För det andra är det i Sveriges fall tydligt att 'förändringen' inte bara har 'inträffat' utan att den är något som har kommit till stånd eftersom någon har velat det. De som har drivit på förändringarna har inte samma intressen som de europeiska folken.

Massinvandringen till Europa och dess självförstörelse under de senaste fyrtio, femtio åren saknar motstycke under hela världshistorien. Hur kan man glömma något sådant? Hur kan man vara så historiskt omedveten att man inte ser det? Och slutligen: Vem önskar sig i ärlighetens namn ett orientaliserat Sverige? Ingen som verkligen älskar landet skulle önska sig det, vare sig man är infödd eller turist. Men så kommer det att bli om utvecklingen fortsätter åt samma håll som nu.

När vi hade kommit fram till denna punkt lade vi ner stridigheterna och lät på skandinaviskt vis samtalet övergå i småprat om vädret och de vackra husen i många av Wiens förstäder. Men jag är säker på att min samtalspartner innerst inne visste att jag hade rätt, eftersom alla som inte helt har stuckit huvudet i sanden vet och känner det.

Allt detta stod återigen fullständigt klart för mig denna klara och kyliga novemberdag. Och nästa steg? ”Förarga er!” à la Stéphane Hessel? Återigen drog jag mig till minnes de berömda slutorden i Arnold Gehlens Moral und Hypermoral:

”Den som upprättar ett lögnens rike och tvingar andra människor att leva däri är ond som självaste djävulen. Det handlar om mer än blott den förödmjukelse som följer av rent andlig amputation – den uppochnedvända världens rike upprättas och antikrist bär frälsarens mask, likt Signorellis fresk i Orvieto. Djävulen är inte först och främst mördaren, han är diabolos, förtalaren. Han är gud där lögnen inte är en svaghet, som i den mänskliga världen, utan en styrka som hjälper härskaren att upprätthålla sitt herravälde. Han fyller igen förtvivlans sista utväg, kunskapen. Han grundar vansinnets rike, ty det är vansinne att finna sig till rätta i lögnen.”

MARTIN LICHTMESZ

Martin Lichtmesz är författare och filmproducent. Han är född i Österrike och verksam i Berlin. Hans politiska essäer har publicerats i bland annat Junge Freiheit och tidskriften Sezession. Ovanstående artikel publicerades ursprungligen i Sezession.


Svenska ungdomar utsattes för glåpord vid McDonalds. Flickan som gav svar på tal dömd för att ha "förolämpat" den 29-årige invandraren.0 Plus

Nya skandalvideon. Invandrare på stan talar ut om sina drömmar.0 Plus

Nyheter från förstasidan

"Rasistiska" medier förbjuds före valet

Nya brotten: "Organiserad rasism" och "stöd åt organiserad rasism". Medarbetare och prenumeranter ska kunna dömas till 4 års fängelse.0 

Ekonominyheter

Reinfeldt blir lobbyist för oljeindustrin

Kritiserade politikern tar över "Drivkraft Sverige".. Hans "stora beslutsamhet och kunskap" ska hjälpa branschen, enligt honom själv.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.