Jimmie Åkesson har släppt en biografi över sitt liv i politiken. Denna biografi gavs av någon anledning titeln Satis Polito, välpolerad nog. Ganska många har vid det här laget gjort sig lustiga över valet av titel, och i synnerhet över att författarens behärskning av latin verkar minst sagt bristfällig. Men som Åkesson själv klargör i förordet är boken inte skriven för att tillfredsställa den så kallade kultureliten utan snarare så kallat vanligt folk. Trots den pretentiösa titeln är Satis Polito en bok med ett okonstlat innehåll ett försök från Åkessons sida att föra dialog med den breda allmänheten.
Boken är en kombination av dagboksanteckningar och kommentarer där Åkesson, med utgångspunkt i sina erfarenheter, skriver ner sina tankar om sådant som relaterar till svensk politik och hans roll i densamma. En stor del av bokens uppbyggnad kretsar kring Åkessons framställning av sig själv som vanlig, och det blir nästan pikant när någon som har en så unik roll i svensk politik gör en så ambitiös ansträngning för att framställa sig själv som en helt vanlig person. Men det reflekterar med all säkerhet hur Åkesson betraktar sig själv och det visar inte minst en vilja till avståndstagande från elitpolitikern. SD-ledaren vill inte vara någon Carl Bildt.
Åkesson är något ung för att skriva den typen av biografi som täcker in livets alla kategorier; en sådan ligger för nära i tiden för att låta sig skrivas. Men däremot får vi följa hans väg in i politiken, hur han fastnade för SD och hur han tänkte kring politik när detta engagemang tog vid. Intressant nog var det en samhällskunskapslärares kategoriska fördömande av att några elever hade röstat på SD i skolvalet, som gjorde Åkesson intresserad av nämnda parti till att börja med. Men det är också intressant att ta del av Åkessons upplevelse av sin egen situation som partiledare kring valet 2010, och hans farhågor kring vad ett eventuellt misslyckande skulle innebära för hans egen del. Det är i sig en intressant frågeställning. Vad hade hänt med SD om partiet inte hade tagit sig in i riksdagen vid valet 2010?
Precis som jag skrev inledningsvis är Satis Polito även om titeln ger intryck av motsatsen inte något pekoral. Det finns all anledning att förutsätta Åkessons uppriktighet när han skriver att han riktar sig till vanligt folk snarare än den så kallade kultureliten. Som läsare får jag intrycket att Åkesson vill meddela sig, förklara sin position, och rent av föra ett samtal med läsaren om vem han egentligen är. Det är inte märkligt egentligen. Få samtida personer om någon är omskriven i så negativt laddade ordalag som Jimmie Åkesson, och det krävs en viss typ av personlighet för att inte bli illa berörd av den typen av negativ uppmärksamhet. Mitt intryck är att Åkesson har tagit mer illa vid sig av denna negativa omskrivning än vad som märks utåt. Åkesson skriver skämtsamt i förordet att författandet av boken om inte annat har haft ett terapeutiskt syfte jag tar honom på orden.
Emellertid går det inte att komma ifrån att bokens ämne Åkessons liv inom sverigedemokratin ligger så nära i tiden att distans ännu inte har skapats till de mer känsliga händelser som tas upp i Satis Polito. Hade ledningen kunnat agera klokare angående William Petzäll? Var det verkligen en bra idé att lansera nolltoleransen som SD:s nya ledmotiv? Och var det egentligen skäl som har att göra med denna nolltolerans som låg till grund för uteslutningen av Patrik Ehn, snarare än en vilja att markera mot en tänkbar opposition inom partiet? Åkesson ägnar visserligen några rader åt att kommentera dessa händelser, men just eftersom de är så aktuella nöjer han sig med att upprepa medieversionen. Den som hoppas på att få tillgång till intressant information om vad som pågår bakom SD:s kulisser kommer såldes bli besviken.
Den stora behållningen med Satis Polito är att den har Jimmie Åkesson som författare. Det är intressant att ges en bild av hur Åkesson ser på sin gärning, vad han har för funderingar, och inte minst ta del av ofta tragikomiska anekdoter som i sin tur speglar hur mycket SD har utvecklats under tjugofem år. Det ständigt återkommande temat är Åkessons vanlighet, själv tar han upp det som något positivt och ger också beröm till opinionsbildare som gjort samma analys. Det ligger någonting i det. Och frågan är om någon annan än just en helt vanlig person, som de flesta svenskar på något sätt kan känna igen sig i, hade kunnat leda SD till framgång? När ett parti är så omgärdat med skriverier och sensation finns det en psykologisk vinst i att låta allmänheten fixera sin uppmärksamhet på en person som kan representera det normala; det vanliga.
Men i någon mening är detta en illusion. Jimmie Åkesson är givetvis ingen helt vanlig person. Hans roll inom svensk politik är helt unik och han är än så länge nästintill oumbärlig för sitt partis välgång. Det blir fånigt att låtsas som att så inte är fallet. En helt vanlig person hade inte kunnat skriva Satis Polito.