Det så kallade transportbidraget infördes 1971 för att kompensera för kostnadsnackdelar som drabbar företag i de fyra nordligaste länen, samt att stimulera till "höjd förädlingsgrad" på det som företagen producerar.
Utbetalningarna har under lång tid uppgått till cirka 350–450 miljoner kronor om året.
Riksrevisionens granskning visar dock att det inte går att avgöra om pengarna leder till ökad förädlingsgrad hos de företag som tar emot dem och om de bidrar till utveckling av näringslivet i bidragsområdena.
Myndigheten konstaterar vidare att det är ungefär samma företag som får bidragen år efter år, och att en stor del av utbetalningarna sedan lång tid går till transporter av relativt lågt förädlade varor så som sågade och hyvlade trävaror.
– Mycket tyder på att bidraget endast har haft begränsad påverkan på såväl förädlingsgrad som utveckling av näringslivet i regionerna, säger Linda Sahlén Östman, projektledare för granskningen, i ett uttalande.
Granskningen visar också att det inte går att avgöra om pengarna som betalas ut faktiskt motsvarar företagens ökade transportkostnader på grund av det geografiska läget, och att Tillväxtverket behöver förbättra sina rutiner för att kontrollera att de företag som ansöker om bidraget lämnar korrekta uppgifter.
Utifrån det klimatmål som riksdagen har beslutat om – och OECD:s rekommendationer till Sverige – borde enlgit Riksrevisionen transportbidragets "klimatpåverkan" också ha bedömts. Detta har dock inte gjorts någon gång sedan bidraget infördes för 50 år sedan.
– Det har under årens lopp kommit ett antal signaler om att Transportbidraget är ineffektivt utformat och i värsta fall kontraproduktivt när det gäller klimatpolitiken. Regeringen borde ha skaffat sig bättre underlag, säger riksrevisor Helena Lindberg.
