Det är lätt att göra sig lustig – eller, om man är mer lagd åt det hållet, må dåligt – över den svenska regeringens ambition att föra en "feministisk utrikespolitik".
Enligt regeringsförklaringen 2015 ska genusperspektivet "genomsyra hela utrikesförvaltningens arbete" och användas för att "stärka kvinnors rättigheter, öka kvinnors tillgång till resurser och öka kvinnors representation" i andra länder.
De resultat vi hittills sett av denna strävan är i vissa fall fullkomligt absurda.
Som när Sverige förra året, mitt under det brinnande inbördeskriget i Ukraina, finansierade 29 "genuskoordinatorer" med uppgift att "introducera genusfrågor" på alla nivåer inom den ukrainska statsapparaten. Detta samtidigt som det kom rapporter om att lokalbefolkningen i östra Ukraina levde på en ranson om tre ägg och 200 gram bröd om dagen.
Det är visserligen omtumlande läsning. Men hur mycket bättre vore egentligen alternativet?
För inte så länge sedan styrdes Sverige som bekant av en viss Fredrik Reinfeldt, som i brist på egen kunskap och intresse överlät säkerhets- och utrikespolitiken åt Carl Bildt. Detta pågick i åtta groteska år, då Reinfeldt och Tolgfors avvecklade försvaret samtidigt som Bildt rände runt i media och jämförde Ryssland med Hitlertyskland så fort tillfälle bjöds. Som elaka tungor har påpekat innebar detta att Sverige kombinerade den så kallade Bildt & Tolgfors-doktrinens tre säkerhetspolitiska hörnstenar: Allianslöshet, försvarslöshet och provokation.
Det är tveklöst bättre för Sveriges nationella säkerhet att regeringen ägnar sin tid åt att genuscertifiera Ukrainas förvaltning än att man låter Bildt, för USA:s räkning, utnyttja UD:s omfattande resurser och internationella moraliska alibi för att provocera fram ett europeiskt storkrig mot Ryssland.
På samma sätt är det bättre att Sverige bygger feministiska flickskolor i Afrika än att vi deltar i USA:s oändliga krig i Mellanöstern.
Fredagens terrordåd i Paris genomfördes inte för att terroristerna "hatar vår frihet" eller, som SR:s Cecilia Uddén på fullaste allvar hävdar, vill förstöra "det unga, multikulturella, progressiva, liberala, toleranta Frankrike".
Istället rörde det sig av allt att döma om en ren hämndaktion för att Frankrike tagit en ledande roll inom den arabisk-västerländska koalition som genomfört flygangrepp mot Islamiska statens mål i Syrien och Irak.
Sverige är ett av de länder i västvärlden som har allra flest medborgare som är aktiva IS-krigare. Bara från Göteborg har enligt beräkningar fler rest för att gå med i den våldtäktsbenägna terrororganisationen än från hela USA.
Samtidigt har vi, trots införda gränskontroller, fortsatt ingen kontroll över vilka de över 10.000 asylsökare som väller in i landet varje vecka är, eftersom nio av tio har gjort sig av med sina identitetshandlingar innan de kommer. IS-medlemmar som har deserterat eller bara tagit en paus från massmorden och våldtäkterna har därmed fortsatt fritt tillträde till Sverige.
Det kunde verka hedervärt av den svenska regeringen att skicka ett par JAS-plan till arabvärlden för att hjälpa till att slå ut IS. Men om man ställer det svenska dvärgförsvarets möjlighet att kunna göra någon som helst skillnad på plats mot den potentiella terror- och våldsexplosion som ett sådant initiativ skulle kunna leda till på hemmaplan ter sig slutsatsen självklar:
Mer feministisk utrikespolitik åt folket, Margot!
FRIA TIDER
