Goterna ansåg sig nämligen själva komma från det område som idag är Sverige.
– De skriftliga källorna var mycket tydliga på den punkten, säger Stenlund, som har en bakgrund som ekonom och analytiker på flera svenska storbanker och som idag är författare med inriktning på populärhistoria.
I den nya studien kartlade en internationell forskargrupp arvsmassan hos 712 forntida människor och jämförde resultaten med 4 009 tidigare publicerade arvsmassor. Syftet var att spåra forntida folkvandringar och undersöka hur de hängde samman med de germanska språkens spridning i Europa, vilket Fria Tider skrev om i en artikel igår.
Ett av resultaten gäller Wielbarkkulturen i nuvarande Polen, som förknippas med goternas tidiga historia. De undersökta personerna där, som levde för omkring 2.000 år sedan, hade huvudsakligen genetisk härkomst som kan knytas till bronsålderns östra Skandinavien och järnålderns Sverige.
Forskarna tolkar resultaten som stöd för en tidig utvandring från Skandinavien, följd av att bland annat baltiska och slaviska grupper upptogs bland goterna.
Stenlund tycker att dagens historiker forskare har lagt för stor vikt vid hur sammansatta de senare gotiska grupperna var när de bedömt varifrån de första utvandrarna kom.
Han pekar i stället på Jordanes, en historiker av gotiskt ursprung som omkring år 551 skrev Getica, delvis med stöd av ett numera förlorat verk av den romerske ämbetsmannen Cassiodorus. Enligt Jordanes lämnade goterna ön Scandza, som brukar identifieras som Skandinavien, under kung Berig.
Berättelsen skrevs ned flera hundra år efter den förmodade utvandringen. Men Stenlund menar att en muntlig tradition ändå har bevarat minnet av varifrån goterna kom. Han pekar också på likheterna mellan folknamn i de antika texterna och nordiska namn som götar och gutar.
Dessutom hade goternas egen historieskrivning trovärdighet, enligt Stenlund. Om syftet var att hitta på ett förnämt ursprung, resonerar han, hade det varit mer lockande för goterna att göra anspråk på romerska förfäder än att påstå sig komma från det som idag är Sverige – en halvö långt uppe i norr.
– Man behöver jävligt starka bevis för att kunna vända på den teorin egentligen, konstaterar Magnus Stenlund.
Enligt honom är det snarare den efterkrigstida officiella forskningen som sysslat med ovidkommande hänsyn till förnämlighet. Efter nazisternas ofta komiska förhärligande av germanerna i 1930- och 40-talets tyska historieforskning skedde ett bakslag efter kriget, som i sig också blev absurt.
Stenlund menar att forskare blev så angelägna om att göra upp med den äldre historieskrivningen att de i orimlig omfattning tonade ned beläggen för germanska folks betydelse för europeisk kultur.
Magnus Stenlunds uppfattning får stöd av vissa arkeologer.
En av dem är Anders Kaliff, som 2011 beskrev hur nazitidens arkeologi gjorde frågan om goternas ursprung misstänkliggjord. Han konstaterade också att forskarnas bedömningar av Jordanes har varierat. Somliga har ansett att berättelsen i huvudsak bevarar en verklig tradition, medan andra har betraktat den som uppdiktad. Kaliff skrev om detta i årsboken Saga och Sed.
I sina böcker om svensk forntid driver Stenlund den bredare tesen att Mälardalen var Nordens civilisatoriska vagga. Som exempel tar han upp tidiga bronssvärd som han menar spreds från Mälardalen till Jylland, omkring två årtusenden före goternas förmodade utvandring.
DNA-resultaten om goterna gäller östra Skandinavien och dagens Sverige i bredare mening. Vilken roll just Mälardalen spelade är en separat fråga, som inte undersökts i den nu offentliggjorda studien.
Samtidigt är Magnus Stenlund aktuell med Blodsskam och Drakarö, två delar av vad han på sin hemsida beskriver som en historisk rekonstruktion som ges ut tillsammans om en vecka.
