Det uppmärksammade fyndet har gjorts vid Durupınarformationen i östra Turkiet, nära gränsen till Iran.

Den omkring 157 meter långa formationen påminner till formen om ett jättelikt fartyg och har i årtionden pekats ut som en möjlig lämning efter den ark som beskrivs i Första Moseboken.

På torsdagen offentliggjorde forskningsorganisationen Noah's Ark Scans de första fotografierna av träbitar som påträffats omkring nio meter under markytan på formationens södra sluttning.

De mörka och delvis förkolnade träfragmenten uppvisar enligt forskarna tydliga årsringar och möjliga märken efter verktyg. Arkeologiprofessor Cenker Atila vid Sivas Cumhuriyet-universitetet leder de arkeologiska undersökningarna.

– En av träbitarna visar tydliga tecken på mänsklig bearbetning. Dess yta verkar ha formats och planats ut något med en yxa eller kniv, säger Atila enligt Fox News, som publicerat bilder och en intervju med forskarna.

Träproverna har skickats till fyra laboratorier i fyra olika länder för bland annat kol-14-datering och analys av träslag. Någon vetenskapligt fastställd ålder har ännu inte offentliggjorts.

Lauren Witzke, en kristen amerikansk högerprofil som ansvarar för den insamlingskampanj som finansierar Noah's Ark Scans, berättar på X att forskarna även söker efter rester av bitumen, tjära och trädsav i materialet.

I Första Moseboken, kapitel 6, vers 14, befaller Gud uttryckligen Noa att bygga en ark av trä och bestryka den med beck på både insidan och utsidan.

Witzke framhåller att det stora fynddjupet talar för att träet är mycket gammalt och inte bara har hamnat på platsen genom senare jordskred. Den tolkningen återstår dock att pröva vetenskapligt.

– Den här arkeologiska undersökningen har finansierats av allmänheten. Det är inte våra bevis att undanhålla, säger Witzke i ett pressmeddelande från organisationen.

Hon försäkrar att resultaten ska offentliggöras så snart de har granskats av sakkunniga.

Redan före träfyndet hade projektet väckt uppmärksamhet genom undersökningar med markradar. Under markytan har forskarna identifierat strukturer med raka linjer, vinklar och möjliga hålrum som enligt dem skulle kunna utgöra rester av ett fartyg.

I oktober presenterade Noah's Ark Scans också en analys av bergmekanikexperten Farshid Bakhtar, som enligt organisationen bedömer att radardata talar för en människoskapad struktur snarare än en rent naturlig geologisk formation.

Det är emellertid fortfarande en omstridd tolkning. Markradar registrerar förändringar i markens egenskaper och kan inte ensam avgöra om en struktur är naturlig eller byggd av människor.

Att det nu även har påträffats verkligt trä under marken innebär därför ett nytt och potentiellt betydelsefullt fynd i undersökningarna.

The Noah’s Ark Project is the most attacked study in archeological history. Had we been studying the Titanic, nobody would have even blinked an eye.

It’s because of the implications of Noah’s Ark being proven real that you see secular scientists become completely unhinged.

It’s because it proves that Darwinism is a lie, it proves we can’t evolve outside of our kind, and it proves that we aren’t a product of evolutionary apes from millions of years ago.

It means every single human on earth can trace their ancestry back to the eight survivors on Noahs Ark, less than 5000 years ago.

— Lauren Witzke (@LaurenWitzkeDE) November 11, 2026

Intresset för platsen har framför allt sin bakgrund i Bibelns berättelse om syndafloden, som återges i Första Mosebokens sjätte till nionde kapitel.

Enligt berättelsen hade människornas ondska blivit så omfattande att Gud beslutade att utplåna livet på jorden genom en världsomfattande översvämning. Endast den rättfärdige Noa och hans familj skulle skonas.

Gud befallde därför Noa att bygga en väldig ark och ta med sig sin hustru, sina tre söner och deras hustrur samt representanter för djurvärlden, så att livet skulle kunna fortsätta efter katastrofen.

Arken skulle enligt Första Moseboken vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Med en aln på omkring en halv meter motsvarar det ett fartyg på ungefär 150 meters längd.

Det är en av anledningarna till att just Durupınarformationen har väckt sådant intresse. Dess längd på cirka 157 meter ligger anmärkningsvärt nära de mått som brukar anges för Noaks ark.

Enligt Bibeln regnade det i 40 dagar och 40 nätter, samtidigt som vatten strömmade fram ur jordens djup. Vattnet steg tills även de högsta bergen var täckta.

Efter 150 dagar började vattnet dra sig tillbaka. I Första Moseboken 8:4 anges sedan var arken slutligen stannade:

"Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken i Araratbergen."

Den geografiska uppgiften är central för dagens sökande. Bibeln nämner nämligen inte bara ett obestämt berg, utan Araratbergen, ett namn som historiskt förknippas med det forntida riket Urartu i området kring dagens östra Turkiet, Armenien och nordvästra Iran.

Som framgår av bibelkommentaren till Första Moseboken 8:4 syftar den hebreiska grundtexten på bergen i Ararat, inte nödvändigtvis på en enda bergstopp. Det innebär att den bibliska berättelsen inte kräver att arken ska ha strandat på toppen av det drygt 5 100 meter höga berget Ararat.

Durupınarformationen ligger i samma större bergsområde, men på betydligt lägre höjd.

En annan omständighet är att föreställningen om en väldig syndaflod inte är unik för Bibeln. Liknande berättelser förekommer i äldre mesopotamiska texter, bland annat i Gilgamesheposet, där en man får i uppdrag att bygga ett fartyg för att överleva en katastrofal översvämning.

Likheterna har av religionshistoriker ofta förklarats med att den bibliska berättelsen utvecklats ur äldre traditioner från Mesopotamien. Anhängare av en bokstavlig tolkning av Bibeln menar i stället att berättelserna kan vara olika folks minnen av en verklig katastrof.

Frågan har också en större betydelse eftersom en världsomfattande syndaflod, sådan den beskrivs i Bibeln, skulle stå i konflikt med den etablerade vetenskapliga teorin för jordens och livets historia.

Enligt en traditionell bokstavlig bibeltolkning skapades världen för bara några tusen år sedan, och syndafloden inträffade under mänsklighetens tidiga historia. Vissa kreationistiska forskare menar att en sådan katastrof skulle kunna förklara stora delar av jordens sedimentära berglager och de fossil som återfinns i dem.

Den förklaringsmodellen konkurrerar med den moderna geologins och evolutionsbiologins beskrivning, där jordens berglager bildats under mycket långa tidsrymder och livets utveckling sträcker sig över miljarder år.

Enligt den etablerade vetenskapen är jorden omkring 4,54 miljarder år gammal, och det finns inte geologiska belägg för att hela jordklotet skulle ha täckts av vatten under människans existens.

Även om ett mycket gammalt fartyg skulle påträffas i Araratbergen skulle det därför inte automatiskt kullkasta evolutionsteorin. Däremot återstår det för vetenskapen att förklara vad ett fartyg gör på 2.000 meters höjd över havet, långt från några historiskt kända sjöar, om det inte förekommit en syndaflod eller något som liknat en syndaflod lokalt.

Ett sådant fynd skulle därför kunna få stor betydelse för bedömningen av om den bibliska berättelsen har en konkret historisk bakgrund.

Durupınarformationen upptäcktes 1959 av den turkiske flygkaptenen İlhan Durupınar, som lade märke till dess ovanliga form på flygfotografier.

Under de följande årtiondena genomfördes flera expeditioner till platsen. Särskilt uppmärksammad blev amerikanen Ron Wyatt, som under 1980-talet hävdade att han hade identifierat förstenade trädelar, metallbeslag och andra rester av Noaks ark.

Wyatts påståenden mötte dock hård kritik. Geologerna Lorence Collins och David Fasold, som själva hade undersökt formationen, kom fram till att den fartygsliknande formen kunde förklaras av naturliga "geologiska processer".

I sin geologiska undersökning beskrev de hur veckade sedimentära berglager kunde skapa den symmetriska strukturen, medan föremål som utpekats som järnbeslag och förstenat trä enligt deras analyser bestod av naturligt förekommande mineral och bergarter.

Fasold hade tidigare själv intresserat sig för möjligheten att formationen var Noaks ark, men övergav så småningom den tolkningen.

Även svenska ateister har tidigare kritiserat försöken att finna konkreta bevis för de bibliska berättelserna.

I en artikel i tidskriften Folkvett 2004 gick arkeologen Martin Rundkvist, verksam inom föreningen Vetenskap och Folkbildning, hårt åt Ron Wyatt och den svenske medicinprofessorn Lennart Möller, som intresserat sig för Wyatts bibelarkeologiska påståenden.

Rundkvist var som många andra svenska ateister från den här tiden förnumstigt upprörd och beskrev Wyatt som en ytterst opålitlig upptäcktsresande som skulle ha påstått sig ha hittat inte bara Noaks ark utan även förbundsarken, Sodom och Gomorra och spår efter Jesu korsfästelse.

Ilskan riktades framför allt mot att religiösa övertygelser enligt Rundkvist fick styra tolkningen av "verkliga arkeologiska observationer".

Även om tonläget varit typiskt för svenska lärosäten har samma synsätt i sak präglat även den internationella vetenskapliga synen på Durupınarformationen, som allmänt har betraktats som ett naturligt geologiskt fenomen.

Företrädarna för Noah's Ark Scans menar emellertid att de moderna undersökningarna kan ge ett bättre underlag än tidigare expeditioner.

Till skillnad från de äldre försöken, som till stor del byggde på ytobservationer och omstridda tolkningar av stenar och mineral, omfattar det nuvarande projektet djupborrningar, geofysiska mätningar och analyser av faktiskt organiskt material.

– Efter årtionden av sökande kan detta varax en avgörande pusselbit, säger organisationens grundare Andrew Jones i pressmeddelandet om träfyndet.

Han framhåller att proverna nu ska undersökas för att fastställa deras ålder, träslag och eventuella spår av det beck som nämns i Bibeln.

Undersökningarna på platsen har avslutats för vintern och väntas kunna återupptas när snön smälter under våren.

Om analyserna visar att träet är flera tusen år gammalt och dessutom har bearbetats av människor skulle det ge forskarna nya skäl att undersöka vad som faktiskt döljer sig under den märkliga formationen.

Än så länge finns dock inga publicerade laboratorieresultat som visar att träet kommer från ett fartyg, än mindre från Noaks ark.

Det avgörande blir därför om det sensationella fyndet kan kopplas till en större människoskapad konstruktion – eller om det, liksom tidigare fynd på platsen, kommer att få en annan officiell förklaring.