Europeiska regeringar och västerländsk media driver världen mot katastrof genom att medverka i Washingtons aggressiva antiryska krigspropaganda.
Washington ljuger oblygt för att demonisera och peka ut Ryssland som ett aggressivt land lett av en ny Hitler eller en ny Stalin. Det var precis så det gick till mot Saddam Hussein i Irak, Talibanerna i Afghanistan, Gaddafi i Libyen, Assad i Syrien, Chavez i Venezuela, och sist men inte minst ledningen i Iran.
De verkliga bovarna – Clinton, Bush och Obama – de som leder den ”exceptionella och oersättliga amerikanska nationen”, står över all demonisering för egen del. Deras egna verkliga och grava brott blåser förbi obemärkt, medan andra triviala och utbytbara befolkningar och länder anklagas för påhittade brott.
Anledningen till att Washington demoniserar andra länder och ledare är de vill skapa förhållanden där Washington kan ta till våld mot det land eller den ledare som man för tillfället ogillar.
Washingtons oblyga lögner om ”rysk aggression” är skapade ur tomma intet. John Kerry och utrikesdepartementets Marie Harf hittar på nya lögner dagligen, som inte backas upp med bevis. När manegen krattats för krig börjar senaten, Nato-chefen och chefen för försvarsdepartementet jobba med att få igång krigsmaskineriet.
Senatens lagförslag nummer 2277 tillåter förstärkning av trupper vid ryska gränsen och upphöjer Ukrainas status till ”USA-allierad”. Detta för att möjliggöra amerikanska trupper i Ukraina.
Nato-generalen Breedlove förbereder militära förstärkningar nära Ryssland för att underlätta en snabb attack.
Chefen för det amerikanska försvarsdepartementet, general Martin Dempsey, är fullt upptagen med att vänja den amerikanska opinionen vid ytterligare ett krig.
Den 24 juli sa Dempsey till Aspens säkerhetsforum, som är en viktig opinionsbildare i USA, att Putins invasion av Ukraina kan jämföras med Stalins invasion av Polen 1939. Enligt Dempsey är det ryska hotet inte begränsat till Ukraina eller Östeuropa utan snarare globalt.
De samlade intellekten på Aspen Forum bröt inte ut i gapskratt när Dempsey hävdade att Rysslands (påstådda men obevisade) inblandning i Ukraina utgjorde det första tillfället sedan 1939 då ett land tog ett medvetet beslut att använda sin militärmakt i en annan suverän stat, i syfte att främja sina egna intressen. Ingen frågade vad Washington har gjort de senaste tre presidentperioderna: Clinton i Serbien samt Bush och Obama i Afganistan, Irak, Somalia, Pakistan, Jemen, Obama i Libyen och Syrien.
”Här har vi en rysk regim som tagit ett medvetet beslut att använda sin militärmakt inne i en annan suverän stat för att främja sina egna intressen. Det är första gången sedan 1939 som detta har hänt. De har helt klart slagit in på en väg där de markerar inte bara mot Östeuropa, utan mot hela Europa och även USA”, sade Dempsey.
Washingtons uppfattning att världen tillhör dem är så inarbetad att varken Dempsey eller toppolitikerna på Aspen Forum såg det absurda i uttalandet. Washington och USA:s hjärntvättade befolkning tar för givet att ”den exceptionella och oersättliga” nationens handlande inte begränsas av andra staters suveränitet.
Washington tar för givet:
– Att amerikansk lag har prioritet över suveräna staters egna lagar – fråga bara Frankrike och Schweiz.
– Att Washington bestämmer över utländska företag och finansinstitut om vilka de har tillåtelse att göra affärer med – fråga bara alla länder och företag som Washington hindrar från att göra affärer med Iran.
– Att Washington kan invadera varje land vars ledare de lyckas demonisera och avsätta – fråga bara Irak, Honduras, Libyen, Serbien och så vidare.
– Att Washington kan genomföra dödliga militära operationer mot folk i andra länder, med vilka USA inte ligger i krig, såsom Pakistan och Yemen.
Det är som om Washington har tagit över Israels idé om ”Guds utvalda folk”, även om Israels förlust av titeln inte har hindrat dem från att bete sig som förut.
Washington har nu fått krigsmaskineriet i rullning. När det väl kommit igång rullar det på. De ointelligenta – rent ut sagt korkade – europeiska regeringarna och deras mediehus verkar omedvetna om Washingtons styrning av Europas framtid, eller snarare förstörelse av densamma. Om inte annat verkar de vara oberörda. De leder sig själva och resten av världen mot katastrof genom sin ansvarslöshet. Kanske vill europeiska toppolitiker helt enkelt inte falla i onåd hos Washington.
Den som inte gillar problemformulering utan förslag på lösningar kan fundera över följande.
Den enda möjlighet som står till buds för Putin om han vill undvika ett krig är att lägga fram sitt fall för FN. Om Washington kan skicka Colin Powell till FN och hetsa till krig mot Irak med hjälp av uppenbara lögner så borde Putin kunna lägga fram sitt perspektiv på Washingtons krig mot Ryssland inför samma församling.
Det vore lätt att bevisa att kejsaren saknar kläder.
Till skillnad från Washington är Putin villig att dela med sig av de bevis han har för vilka som har gjort vad i Ukraina. Det är enkelt att bevisa att Washington organiserade den statskupp som avsatte den demokratiskt valda regeringen och att Washington inte bara stöder våld mot dem som motsätter sig kuppen utan också slår dövörat till när Ryssland vädjar om att parterna ska sätta sig vid förhandlingsbordet och reda ut sina meningsskiljaktigheter.
Putin borde tydliggöra för världen att Washington fortsätter sin militära aggression mot Ryssland genom truppansamlingar nära Rysslands gräns. Washington argumenterar också för ytterligare trupper nära Ryssland genom proposition 2277, som är en klar provokation. Lagförslaget är även en ansträngning att tillfoga Ryssland politisk och ekonomisk skada.
Putin borde göra klart för världen att det finns en gräns för hur mycket provokationer Ryssland kan acceptera och att Kreml har goda skäl att tro att Washington kommer att vara första användare av kärnvapen vid ett eventuellt storkrig. Putin kan beskriva USA:s avsteg från ABM-avtalet (som förbjöd robotsköldar) och byggandet av en robotsköld vid Rysslands gräns. Putin kunde även belysa de publicerade förändringarna i USA:s krigsdoktrin, som avskaffar synen på USA:s kärnvapenarsenal som ett avskräcknings- och vedergällningsvapen för att istället upphöja det till ett praktiskt användbart alternativ vid attack. Dessa förändringar är utan tvekan riktade mot Ryssland (och Kina, vakna! Ni står näst på tur).
Putin måste förklara för världen att om Washington får hållas med sina lögner kan konsekvensen inte bara bli ytterligare ett katastrofalt krig, utan slutet på livet på jorden. Världens regeringar – speciellt i Washingtons lydstater i Europa samt i Kanada, Australien och Japan – måste upplysas om att såvida de inte slutar underblåsa Washingtons aggressioner så är de medskyldiga till att öka risken för ett tredje världskrig.
Om Putin lade fram sina argument i FN så skulle vi åtminstone få nöjet att se den arroganta Samantha Powers (USA:s FN-ambassadör) tvingas lämna generalförsamlingen tillsammans med sin brittiske knähund. Det finns inga tvivel över huvud taget om att Washington saknar motargument i det fallet.
Det är den så kallade Wolfowitzdoktrinen som styr USA:s utrikespolitik, och som utgör en fara för hela planeten.
“Vårt främsta mål är att hindra att en ny rival uppstår, antingen i forna Sovjetunionen eller på andra ställen, som kan utgöra ett hot jämförbart med det hot Sovjetunionen utgjorde. Detta är grunden för vår nya regionala försvarsstrategi och det kräver att vi strävar efter att hindra varje fientlig makt som försöker dominera en region vars resurser – efter att makten konsoliderats – skulle vara tillräcklig för att utgöra en global makt.”
En fientlig makt definieras som en makt som inte är lydstat under Washington.
Wolfowitzdoktrinen betyder att USA och dess befolkning, samt Washingtons lättlurade allierade i EU, tvingas gå i krig mot Ryssland och Kina. Såvida inte Ryssland och Kina omedelbart kapitulerar är hotet mot hela världen ett faktum.
Ett fullskaligt kärnvapenkrig. Det är vad de nyttiga idioterna i EU:s regeringar, och de köpta journalisterna i västerländska medier, riskerar att driva fram med sina lögner och aggressioner.
PAUL CRAIG ROBERTS
Paul Craig Roberts [ hemsida ] är nationalekonom, forskare och författare. Han var USA:s vice finansminister i början av 1980-talet och en av arkitekterna bakom den republikanske presidenten Ronald Reagans ekonomiska politik.
