Hundar var redan en etablerad art under istiden och levde tillsammans med människor över stora områden i Europa och övriga Västeurasien.

Det framgår av en ny studie publicerad i tidskriften Nature.

Forskare har analyserat DNA från hundar som levde för omkring 15.800 år sedan. Fynden kommer bland annat från Gough’s Cave i Storbritannien och Pinarbasi i dagens Turkiet. Trots de stora avstånden mellan platserna visar resultaten att djuren var genetiskt mycket lika varandra.

– Det mest slående är hur genetiskt lika dessa hundar är, trots att de levde i helt olika delar av Europa och Anatolien. Det visar att hundar redan var etablerade och spridda över stora områden under istiden, säger Anna Linderholm, forskare vid Stockholms universitet.

Studien tyder också på att hundar rörde sig mellan olika grupper av människor. Under samma period levde människor i relativt åtskilda grupper, men deras hundar var ändå nära besläktade.

– Det verkar som att hundar kunde röra sig mellan olika grupper på ett sätt som människor inte alltid gjorde. Det antyder att hunden redan då hade en särskild social och kulturell betydelse, säger Anna Linderholm.

Fynden pekar dessutom på att relationen mellan människa och hund redan då var nära. I vissa fall behandlades hundar efter döden på liknande sätt som människor, och analyser visar att de ofta åt samma typ av mat.

– Det här är inte halvtämjda vargar i utkanten av bosättningar, det är djur som redan är en del av mänskliga samhällen, säger Anna Linderholm.

Enligt forskarna innebär resultaten att hundar redan vid denna tidpunkt var genetiskt skilda från vargar. Det tyder på att domesticeringen började ännu tidigare.

– För varje ny uppsättning arvsmassa vi analyserar kommer vi närmare svaret på hur och varför hunden blev människans första följeslagare. Det här är ett stort steg framåt i förståelsen av vår gemensamma historia, säger Anna Linderholm.

Studien visar också att spår från dessa tidiga hundar lever kvar i dagens europeiska hundraser.