När Paul Hallyer, som är ett barn av den stora depressionen, gjorde politisk karriär hölls han borta från finansdepartementet - han hänvisades till att bli kanadensisk försvarsminister. När man lyssnar på hans egen historia förstår man varför. Hallyer förklarar i sitt anförande, (som defintivt bör ses i sin helhet) det som Estlänningar, Lettlänningar och Islänningar upptäckt alldeles själva: En bankkris är, just som det låter, bankernas kris och ingenting som resten av samhället behöver dansa efter.
Från sin långa tid i politiken konstaterar han att katastrofala förändringar, såsom sänkningen av bankernas reservkrav från 33-50% till nutidens 2-3% var politiska beslut, som bankirerna "övertalat" politikerna till.
Såsom mångårigt aktiv inom finans- och försvarspolitik i de båda nordamerikanska nationerna ger han exempel på hur politiker, när de behöver pengar för krig, minsann kan använda sig av de enkla lösningar som han föreslår - men inte när de behöver pengar till exempelvis fri sjukvård och bra skolor.
