Frågan om media behandlar Sverigedemokraterna orättvist har debatterats i media de senaste dagarna. Anledningen är en nyutkommen bok av journalisten Björn Häger, Problempartiet mediernas villrådighet kring SD valet 2010, som baseras på intervjuer med 26 mediechefer och reportrar i Stockholm och Skåne.
På ett seminarium i Almedalen i söndags, arrangerat av Tidningsutgivarna, diskuterades boken med en panel bestående av Björn Häger, SD:s partisekreterare Björn Söder, City Skånes chefredaktör Kersti Forsberg och Aftonbladets samhällschef Lena Mellin.
Björn Häger var kritisk mot sina kollegor och ansåg att Sverigedemokraterna fått utstå särbehandling. Han menade att journalisterna gör kalkyleringar kring huruvida SD gynnas eller inte och att det tillåts påverka bevakningen. Björn Söder höll med om Hägers slutsatser och menade att detta inte är journalisternas uppgift.
Men detta håller inte branchtidningen Mediavärlden med om. I en krönika problematiserar tidningens chefredaktör Axel Andén slutsatsen i Hägers bok att behandlingen av Sverigedemokraterna inte skulle ha varit rättvis. Rättvis, för vem? frågar han retoriskt samtidigt som han menar att det beror på vilken journalistisk princip man bekänner sig till.
Om ambitionen är konsekvensneutral journalistik är det lättare att se behandlingen som orättvis. För journalister som inte tror på konsekvensneutralitet är det inte lika självklart. Och för den journalist som vill påverka samhället till det bättre kan samhällets utveckling i vissa fall väga tyngre än läsarnas informationsbehov.
Som ett exempel på ett journalistiskt förhållningssätt som Andén anser vara legitimt nämner han Skånskans chefredaktör Jan A Johansson som ibland avstått publiceringar för att de skulle göra stor skada för samhällsutvecklingen, något som också Björn Häger tog upp på seminariet.
Att vissa journalister inte tror på konsekvensneutral journalistik är ju något som företrädare för media tidigare har förnekat, senast i samband med en undersökning som visade att 57 procent av journalisterna sympatiserade med antingen Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. T.ex. hävdade rapportens författare, Kent Asp, att den moderna journalistikens professionella nyhetsvärderingsprinciper var en effektiv garant för att den konstaterade politiska slagsidan bland journalister inte skulle ha några nämnvärda konsekvenser för den svenska demokratins funktionssätt.
Frågan varför nyhetskonsumenter skulle vilja betala för att få en viss politisk uppfattning serverad till morgonkaffet väljer Axel Andén att inte gå in på i sin krönika. Att problemet knappast går att ignorera stod klart för de flesta tidigare under sommaren då Orvesto publicerade sin senaste räckviddsundersökning som visade att raset för svensk dagspress har accelererat och att vissa dagstidningar nu visar upp ett tapp med tvåsiffriga procenttal under ett enda tertial (fyra månader).
