Foto: Gage Skidmore

Romney - en affärsman?

Publicerad 17 augusti 2012 kl 08.15

Kulturnyheter.

Gilla artikeln på Facebook

Mitt Romney har inriktat sin presidentvalskampanj på att framhäva sina överlägsna färdigheter som framgångsrik affärsman. Han hävdar att han ensam har den kunskap, erfarenhet och personliga lämplighet som krävs för att leda en återuppbyggnad av den amerikanska ekonomin. Låt oss för ett ögonblick utgå ifrån att den bild som Romney vill sprida om sig själv är korrekt, dvs att han faktiskt har varit en respektabel och ärlig entreprenör, inte bara en aggressiv kapitalist som köpte upp sviktande företag i syfte att tjäna pengar på att sälja av dess tillgångar och säga upp dess anställda. Om Mitt är vad han utger sig för att vara så bör vi kunna förvänta oss en både noggrann och försiktig president, som tar rationella beslut utifrån tillgänglig information, eftersom ett företags misslyckande eller framgång ofta är beroende av att man gör rätt bedömningar i rätt tid.

Visserligen erbjuder staten tjänster som inte passar in i någon normalt förekommande affärsmodell, men det finns ändå en bred samsyn om att man bör eftersträva en rationell modell där så många medborgare som möjligt kommer att åtnjuta en så hög levnadsnivå som möjligt. Eftersom de flesta amerikaner är missnöjda med dagens ekonomiska status quo och anser att den federala regeringen är vårdslös och okänslig och inte bryr sig om att tillgodose deras behov, så utgör Romney påstående om att han vet vad som är rätt och fel i ekonomin ett tungt vägande skäl för att rösta på honom.

En inrikespolitik som utformas på affärsmässiga villkor skulle förutsätta att man balanserade intäkter och kostnader så att man kan betala sina räkningar, eftersom ingen verksamhet i längden kan undvika konkurs om den ständigt dras med underskott. När det gäller utrikes- och försvarspolitik så betyder det att man måste uppnå de mål som ligger i landets intresse och som är både möjliga och värda sina kostnader, eftersom inget land kan överleva länge om man spenderar pengar på att uppnå mål som inte har några egentliga fördelar.

Så hur skulle då en affärsman som blir president egentligen ordna upp dagens situation? Jo, först och främst finns det en federal budget, som finansierar både de inhemska utgifterna och våra utländska äventyr. Med tanke på underskottets storlek finns det inget alternativ som låter oss minska utgifterna och samtidigt få ökande intäkter. Man kan ha olika åsikter om exakt vilka utgifter som ska skäras ned, men för mig ser det ut som att de ungefär tusen miljarder dollar som vi årligen lägger på det som kallas för försvar åtminstone delvis utgörs av valfria utgifter, eftersom de kan reduceras väsentligt och snabbt genom att man skär ned på Washingtons internationella åtaganden. Detta kan göras utan att man skadar de välfärdsprogram som faktiskt är till nytta för det amerikanska folket. Och för att öka intäkterna i syfte att minska budgetklyftan kan det vara en god idé att skrota Bushs skattesänkningar, som ofta har kritiserats för att endast gynna de rikaste.

Så vad föreslår då Romney och hans vicepresidentkandidat Paul Ryan? Jo, man vill göra Bushs skattesänkningar permanenta och genomföra fler skattelättnader för de rika, vilket kommer att flytta över skattebördan på USA:s allt mer fåtaliga medelklass. Den som tjänar en miljon dollar om året kommer att betala 285.000 dollar mindre i skatt med Mitt Romney som president. Han kommer också att öka försvarsutgifterna. Ryan har accepterat nödvändigheten i att skära ned en rad sociala välfärdsprogram som tiotals miljoner människor är beroende av, inklusive Social Security och Medicare, snarare än att röra Pentagons budget. Detta eftersom "regeringens främsta ansvar är att trygga medborgarnas frihet och säkerhet." Det innebär att de tusentals miljarder dollar som utgör det årliga underskottet kommer att fortsätta växa på obestämd tid, åtminstone tills USA får helt slut på pengar, vilket kan ske snabbare än någon tror är möjligt. Om den amerikanska dollarn inte hade varit världens reservvaluta, vilket gör att vi än så länge kan trycka pengar efter behov, så skulle kollapsen sannolikt redan ha varit ett faktum.

Utöver detta finns utrikespolitiken. En affärsman måste först titta på det pågående kriget i Afghanistan. Det kostar mellan 8 och 10 miljarder dollar varje månad och fortsätter att döda amerikanska soldater och afghaner i en alarmerande takt. Det finns inget slut på kriget i sikte trots att man uttalat vissa vaga garantier om att alla stridande trupper ska vara borta i slutet av 2014. Nävaron i Afghanistan tjänar inget tänkbart nationellt intresse förutom det vagt definierade målet att "hålla terrorister borta." Även om USA lämnar landet har vi fortfarande åtagit oss att tillhandahålla omfattande militärt och ekonomiskt bistånd under överskådlig framtid, stöd som ska gå till en regering som är helt korrupt och som ofta kopplas till den internationella narkotikahandeln. Afghanistan styrs i själva verket av drogkarteller, medan dess regering slåss mot uppror som växer starkare medan regimen försvagas. Det betyder att så småningom har alla liv som förlorats och alla bortkastade pengar gått till att producera ett resultat som inte kommer att välkomnas i Washington. Nämligen att talibanerna kommer tillbaka.

Så vad har då vår businessguru Mitt Romney för lösning på detta? Han hävdar att kriget måste fortsätta så länge generalerna vill kriga, dvs. tills något som kallas "seger" uppnås. Och eftersom det inte existerar något sådant som en amerikansk general som skulle medge att ett krig är omöjligt att vinna, kommer striderna och dödandet att rulla vidare. Så mycket för rationell analys och affärsmässigt perspektiv.

Utöver detta har vi Israel. Israel är ingen strategisk tillgång för USA utan istället hotar landet att involvera Washington i ett förebyggande krig mot Iran som är helt onödigt sett till USA:s nationella intressen. Tel Aviv tvingar också amerikanska ledare att inta ohållbara ståndpunkter i internationella forum, såsom FN, för att skydda dem från kritik. Detta ger en nettoförlust vad gäller internationella amerikanska intressen. Förhållandet till Israel kostar de amerikanska skattebetalarna över 3 miljarder dollar per år i bistånd, exklusive skattelättnader och samproduktionsprogram som gör den verkliga siffran betydligt högre. Mitts affärsmässiga svar? Han gav Israel grönt ljus för att attackera Iran och sa att Washington och Tel Aviv bör "använda alla åtgärder som står till buds" mot iranierna. Han tillade att USA har en "moralisk skyldighet" att försvara Israel.

Därutöver har vi de små utvalda krigen i Mellanöstern och Afrika. Hotas verkligen USA av vad som händer i Jemen, Somalia, Uganda, Kenya och Syrien? Svaret är nej, så följdfrågan måste bli: Varför är vi där? En affärsman skulle erkänna att det inte finns någon nettovinst i att slösa resurser på konflikter som inte kan lösas och att det inte kommer att ge någon positiv avkastning för aktieägarna, i detta fall USA:s medborgare. Men Mitt stöder istället det globala kriget mot terrorismen på alla nivåer och vill öka Pentagons budget för att mer aggressivt bekämpa USA:s fiender, som uppenbarligen nu även omfattar Ryssland.

Om det finns något affärsmannaskap hos Mitt så har det uppenbarligen ingenting att göra med hur han tänker regera vårt land. Mitt Romney använder helt enkelt inte någon deduktiv metod för att avgöra vad som är vettigt och vad som inte är det, utan drivs istället av ett antal antaganden om vad han tror att han förväntas göra. I det avseendet skiljer han sig inte mycket från George W. Bush eller Barack Obama, förutom att han faktiskt kan vara än mer enfaldig. Och några av hans val kan visa sig medföra större faror än de vi redan har upplevt. Om Romney verkligen fullföljer den affärsmodell som han grundade på Bain Capital, så kan han komma att beröva USA dess återstående tillgångar samtidigt som landet producerar absolut ingenting av värde, innan han till sist stänger fabriken och sätter oss alla på bar backe. Kommer detta att vara tillräckligt för att göra det amerikanska folket riktigt, riktigt förbannade? Jag hoppas det.

PHILIP GIRALDI

Philip Giraldi var tidigare anställd som specialist på kontraterrorism inom den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Numera driver han organisationen Council for the National Interest, kommenterar i tv och radio och skriver kolumner för The American Conservative och Antiwar.com.


Kriget mot veden

Löfven försökte förbjuda vedspisar 2017. Nu ska en ny avgift på "virkesupplag" vid vägar bli regeringens nya sätt att komma åt "gratisenergin" på landsbygden.0 Plus

Människans natur

Svenskar tål bara 4 procent invandrare, visar ny forskning. Sen flyttar de från bostadsområdet, enligt en avhandling från Linnéuniversitetet.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ali Esbati (V): "Rasism" att kommentera hur jag går

Blev tillsagd att inte gå i bredd. Ville berätta för dottern att "de små signalerna" driver rasismen bland svenskar.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.