På morgonen den 19 januari knackade polisen på dörren till en av de största lyxvillorna i Nya Zeeland. I Coatesville, nära Auckland, hade den 37-årige entreprenören och multimiljardären Kim Dotcom arrenderat ett privat mansion värt över 160 miljoner kronor.
– Polisen, öppna dörren! ropade inspektör Grant Wormald som ledde styrkan på ett dussintal poliser.
Kim Dotcom hade emellertid inga planer på att frivilligt överlämna sig till myndigheterna. Den över 140 kilo tunga och två meter långa IT-entreprenören joggade efter bästa förmåga allt längre in i sin stora fastighet, samtidigt som han aktiverade en rad automatiska lås- och säkerhetsanordningar bakom sig. Efter att ha kallat på förstärkning och brutit upp flera dörrar och lås kunde polisen till sist gripa Dotcom, som barrikaderat sig längst in i ett säkerhetsrum med ett avsågat hagelgevär.
Datorer och dokument beslagtogs. Bankkonton tillhörande Dotcom med över 43 miljoner kronor frystes av myndigheterna och bland de beslagtagna handlingarna fanns även statsobligationer värda flera miljoner.
Tillslaget på torsdagen var inte det första tillfälle då Kim Dotcom hamnat i klammeri med rättvisan. Född som Kim Schmitz i Tyskland 1974 var han som datorintresserad 20-åring redo att börja tjäna pengar när 1990-talets IT-era tog sin början. Under dotcomdöden i slutet av samma decennium köpte Schmitz aktier för 2,5 miljoner kronor i det då närmast konkursfärdiga bolaget LetsBuyIt.com, samtidigt som han tydligt annonserade intresse för att investera ytterligare 500 miljoner. Vad marknaden dock inte kände till var att de 2,4 miljoner som redan investerats i princip utgjorde hela Kim Schmitz sparkapital. Trots att de ytterligare 500 miljonerna inte existerade fick nyheten kursen att skjuta i höjden och värdet på aktien steg snabbt med över 300 procent, varpå Schmitz snabbt sålde hela sitt innehav och tjänade 10 miljoner kronor på affären.
Några år senare greps Kim Schmitz i Bangkok. Han utlämnades till Tyskland och åtalades och dömdes till villkorlig dom för insiderbrott. Dessutom fick han betala närmare en miljon kronor i böter.
Med de pengar som blev över skapade Kim Dotcom sajten Megaupload.com, där människor gratis kunde ladda upp och lagra sina filer. Men redan vid lanseringen 2005 hade sajten också en fildelningsfunktion. Varje uppladdad fil fick en hemlig webbadress som kunde användas för att ladda ned filen, inte bara av den som laddat upp den utan av alla som kände till den hemliga adressen.
Utåt sett ville Kim Dotcom att sajten skulle följa den amerikanska så kallade DCMA-lagstiftningen (Digital Copyright Millennium Act). Lagen liknar det europeiska e-handelsdirektivet som bland annat gäller i Sverige, och som ger webbplatsägare och internetleverantörer en viss juridisk immunitet mot upphovsrättsbrott som dess användare begår genom att använda deras tjänster.
Villkoret för att en sajt ska slippa ta juridiskt ansvar för vad dess användare gör är att den samarbetar med myndigheter och upphovsrättsinnehavare enligt vissa uppställda regler. Det ska finnas effektiva möjligheter för den som upptäcker ett pågående upphovsrättsintrång att anmäla det till sajten, varpå sajten är skyldig att snabbt utreda intrånget och plocka bort eventuellt piratkopierat material.
Enligt den amerikanska brottsutredningen om Megaupload har varken Kim Dotcom eller någon av hans gripna medarbetare haft någon som helst avsikt att följa DCMA eller dess internationella motsvarigheter i verkligheten. I utredningen, som sajten Torrentfreak har läst, kan man läsa följande om Dotcom och hans närmaste anställda:
"...De har själva använt systemen för att göra intrång i upphovsrätten, de har haft kännedom om att material som finns på systemen utgör intrång (alternativt känner de till fakta eller omständigheter som skulle göra intrång uppenbart), de åtnjuter ekonomiska fördelar direkt hänförliga till upphovsrättsintrång inom en verksamhet som de styr över, och de har inte tagit bort eller inaktiverat tillgång till kända upphovsrättsskyddade verk från servrar som de kontrollerar."
Mest besvärande för Megaupload är förmodligen ett antal mejl som skickats mellan Kim Dotcom och resten av ledningen för företaget, och som myndigheterna på oklara vägar har kommit över. I mejlen diskuterar Megaupload hur anmälningar om upphovsrättsintrång ska hanteras, och det är i denna korrespondens som de amerikanska myndigheterna har sitt förmodligen starkaste bevis mot Megaupload.
Av mejlen framgår det att varje gång någon laddar upp en fil på Megaupload så får denna fil ett unikt id-nummer, en så kallad hashtagg, som lagras i en databas på sajten. Hashtaggen baseras på stickprover ur filen samt på dess storlek, vilket gör att två identiska filer som laddas upp alltid kommer att få samma hashtagg.
Megaupload har använt systemet med hashtaggar för att spara diskutrymme. Om två personer laddar upp samma stora fil, till exempel en film, kommer den bara att sparas en gång på Megauploads servrar. Istället för att lagra kopior av filen varje gång samma fil laddas upp så sparades bara en referens, den så kallade hashtaggen, och därefter kan filen användas av alla.
Eftersom Megaupload bygger på att varje uppladdad fil får en unik webbadress som kan användas för att ladda ned filen igen, så innebär systemet att Megaupload hela tiden känner till vilka webbadresser som pekar på samma fil. Men när upphovsrättsinnehavare har hittat länkar till upphovsrättsskyddat material på Megaupload och anmält materialet till sajtens administratörer, så har administratörerna inte tagit bort själva filen med det upphovsrättsskyddade materialet. Istället har man nöjt sig med att inaktivera den anmälda webbadressen.
Enligt de amerikanska myndigheterna innebär upplägget att Megaupload inte har gjort vad som krävs för att skydda upphovsrättsinnehavare från intrång. Det är därför som man har klassificerat sajten som en piratsajt och gjort tillslag inte bara mot Megauploads kontor och serverhallar utan också mot ägare och medarbetare runt om i världen.
Om bevisen håller återstår att se, men redan nu dömer många ut de amerikanska myndigheternas agerande som oproportionerligt. Många människor använde Megaupload för att säkerhetskopiera sina privata semesterbilder, dokument och andra filer av icke upphovsrättsskyddad karaktär. När sajten nu tas ned är det få som tror att den någonsin kommer att komma upp igen, och många menar att de amerikanska myndigheterna kan ha orsakat skador för långt mycket mer än de 500 miljoner dollar som man påstår att Hollywood har förlorat under den tid som sajten har varit i drift.
Widar Nord
