Aftonbladet kallar på torsdagen Mladić för ”slaktaren från Bosnien” och skriver att över 8.000 "män och pojkar" massakrerades under hans ledning. TV4 använder beteckningen ”slaktaren från Srebrenica” och beskriver massakern som Europas grövsta krigsförbrytelse sedan andra världskriget. Sveriges Radio nöjer sig med rubriken ”Krigsförbrytaren Ratko Mladic är död”.

Den statliga serbiska televisionen RTS skriver i stället om ”Ratko Mladić, tidigare befälhavare för Republika Srpskas armé och Haag-dömd” och ägnar stort utrymme åt hans militära karriär och de avslagna kraven på att den svårt sjuke generalen skulle få vårdas i Serbien. Tanjug rubricerar kort och gott: ”General Ratko Mladić död”.

De spridda epiteten säger dock mycket litet om vad som faktiskt hände i Srebrenica.

Mladić var yrkesofficer i den jugoslaviska armén och blev 1992 chef för generalstaben för Republika Srpskas armé. Under Bosnienkrigets sista år ledde han de bosnienserbiska styrkor som i juli 1995 intog den muslimska enklaven Srebrenica.

Vad som därefter hände har blivit en av Europas mest politiserade historiestrider.

Srebrenica var formellt en demilitariserad FN-zon, men någon verklig demilitarisering hade inte genomförts. I enklaven fanns flera tusen beväpnade muslimska soldater ur den bosniska armén. När staden föll flydde kvinnor, barn och äldre till den holländska FN-styrkan på plats, medan en stor styrka av män – både soldater och civila – försökte skjuta sig genom de serbiska linjerna och ta sig till muslimkontrollerat område.

Även Haagtribunalen, som vi ska återkomma till, konstaterar att hårda strider följde och att delar av den muslimska kolonnen faktiskt lyckades slå sig igenom det serbiska försvaret på militär väg.

Alla lyckades emellertid inte, och Mladićs styrkor tillfångatog stora grupper av män. Om man får tro Haagtribunalen blev männen därefter utsatta för ett "folkmord". En begreppsglidning som går att ifrågasätta, eftersom en liten militär utbrytarstyrka knappast utgör något "folk", vare sig den uteslutande består av yrkesmilitärer eller inkluderar en och annan hågad civilist eller omdömeslös tonårsgrabb.

Vad som däremot är svårt att ifrågasätta är att bosnienserbiska förband genomförde omfattande avrättningar av de tillfångatagna krigsfångarna, i vart fall om man får tro de i huvudsak amerikanska experter som skötte de forensiska undersökningarna efteråt.

I de rättsmedicinska utgrävningarna hittades hundratals kroppar med händerna bundna och hundratals ögonbindlar. En sammanställning som åberopades inför tribunalen omfattade 423 bindningar och 448 ögonbindlar, även om kategorierna överlappar varandra och alltså inte motsvarar 871 unika personer.

Även försvarets rättsmedicinske expert Dušan Dunjić medgav att omkring 400–500 kroppar hade sådana bindningar att de redan på denna grund kunde betraktas som avrättningsoffer. Det framgår av domen i det så kallade Karadžićmålet.

Åklagarsidans och tribunalens slutsats gick emellertid betydligt längre, och måste betraktas som delvis spekulativ. Man hänvisade till DNA, massgravarnas innehåll, vittnesmål, avrättningsplatser, sekundära gravar och annan forensisk bevisning och uppskattade att "minst" 5.336 identifierade personer hade avrättats. Man antog att ett högre möjligt antal kunde vara närmare 8.000, men ansåg inte att den siffran var bevisad.

Det betyder emellertid inte att 5.336 kroppar var individuellt knutna till tekniska bevis som bevisade avrättning, eller för den delen vittnesmål eller annan traditionell bevisning. För en betydande del av totalsiffran följer slutsatsen i stället av att den identifierade personen återfunnits i ett gravkomplex där det också fanns kroppar som bar spår av avrättningar. Då kunde hela graven betraktas som en avrättningsgrav, enligt de beviskrav som domstolen tillämpade i det aktuella målet.

Tribunalens egen expert medgav under korsförhör att frånvaro av bindningar eller ögonbindel i vissa fall innebar att död i strid – och alltså inte avrättning – inte kunde uteslutas.

Uttrycket ”8.000 pojkar och män massakrerades” har alltså inte det fog för sig som dagens svenska mediebevakning ger sken av. Det gör däremot inte själva avrättningarna obetydliga. Redan den mest restriktiva tolkningen av den tekniska bevisningen visar ett omfattande dödande av krigsfångar i en omfattning som inte rimligen kan förklaras med några enstaka soldaters dåliga disciplin.

Mladić dömdes också för detta och andra brott. Haagtribunalen gick som sagt ytterligare ett steg och klassificerade dödandet i Srebrenica som "folkmord".

Folkmordsbegreppet fick där en långtgående juridisk tillämpning: domstolen ansåg att avsikten att döda de stridsdugliga muslimska männen och permanent undanröja den muslimska befolkningen från Srebrenica innebar en avsikt att förstöra bosniakerna i Srebrenica som grupp. Den rättsliga bedömningen har därefter upprätthållits internationellt.

Den som vill förstå varför den serbiska historieskrivningen ser annorlunda ut måste samtidigt gå tillbaka några år.

I den norska dokumentären Staden som offrades, som SVT något förvånande sände 2011, skildras hur Naser Orićs muslimska styrkor från Srebrenica tidigare hade angripit ett stort antal omkringliggande serbiska byar. Enligt dokumentären ödelades omkring 50 byar och även kvinnor, barn och äldre dödades. Den skildrar bland annat angreppet på Kravica 1993, där serbiska civila dödades och överlevande berättar om fångenskap och tortyr.

Dokumentären beskriver också Srebrenicas fall som delvis en militär händelse. Den före detta amerikanske NSA-analytikern John Schindler uppskattar där att omkring 2.000 muslimska män avrättades, huvudsakligen krigsfångar, medan omkring 5.000 andra dödades under själva utbrytningsförsöket genom bland annat artilleri- och kulspruteeld.
f
Det är dokumentärens och Schindlers bedömning, inte tribunalens, men den illustrerar hur annorlunda samma händelse kan beskrivas när striderna före och efter stadens fall tas med i berättelsen.

Orić åtalades själv i Haag för brott mot serber men frikändes trots omfattande bevisning. Det orsakade förstås skandal i Serbien och sågs av många som ett bevis för att domstolen snarare ägnade sig åt politisk aktivism än åt att skipa rättvisa. Det innebar också att någon motsvarande internationell dom över de omfattande muslimska övergrepp mot serbiska civila som dokumentären beskriver aldrig kom att inta samma plats i historieskrivningen.

Sändningen fick dessutom ett ovanligt aktivistiskt efterspel.

Haagtribunalen satte sig nämligen och skrev direkt till SVT:s vd Eva Hamilton och klagade på programmet. Tribunalen framhöll att mycket av innehållet stred mot dess domar och begärde att få möjlighet att presentera sina egna slutsatser om SVT i framtiden sände material som motsade vad tribunalen betraktade som fastslagna fakta.

SD och regeringen har sedan dess kriminaliserat liknande dokumentärer, som "förringande av folkmord" och sorterat in dem under straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp. Även denna text, publicerad i Estland, hade förmodligen kunnat åtalas för åsiktsbrott om den hade publicerats i Sverige.

Tribunalens politiska aktivister har efter SVT:s dokumentär producerat en egen dokumentär, eller vad man nu ska kalla det, som heter "Srebrenica Genocide: No Room For Denial". En lämplig rubrik, numera, även på det svenska rättsliga utrymmet att fritt diskutera saken.

Inget av detta gör emellertid Ratko Mladić oskyldig.

Bevisningen räcker tvärtom väl för slutsatsen att omfattande avrättningar av krigsfångar ägde rum under en operation som genomfördes av styrkor under hans befäl. Det bär han straffrättsligt ansvar för, och även om ingen lyckats bevisa att han faktiskt gav order om dessa avrättningar så kommer hans namn för alltid vara förknippat med mycket allvarliga krigsförbrytelser.

Så långt är allt riktigt. Men det är något annat än det ensidiga tal om "folkmord" som nu återigen presenteras för svenska läsare under rubriker som ”slaktaren från Bosnien”.

Konflikten var full av allvarliga krigsförbrytelser, begångna av samtliga inblandade parter. Ändå dömdes de bosnienserbiska befälhavarna konsekvent till livstids fängelse, medan de högsta militärerna på bosniakisk sida kom undan med symboliska straffsatser.

Rasim Delić var exempelvis inte någon obetydlig lokal befälhavare utan chef för hela Armén för Bosnien och Hercegovina när de värsta övergreppen begicks. Mycket riktigt dömdes han av tribunalen för krigsbrott till fängelse – i 3 år – medan hans befälhavare i Srebrenicaområdet, krigsförbrytaren Naser Orić, frikändes helt.

Det som sticker ut med Mladić och de andra bosnienserbiska befälhavarna var alltså inte att deras soldater begick krigsbrott – det gjorde de frikända muslimernas soldater också – utan att de ensamma utsetts till syndabockar för en på det hela taget blodig konflikt.

Det här skötte makthavarna riktigt dåligt, det är ett faktum. Ingen ingrep när deras nyinrättade domstol snabbt urartade till ett odisciplinerat och aktivistiskt skämt.

Sen kan de förbjuda oss att "förringa" eller "förneka" att de gjort ett utmärkt jobb med sin så kallade krigsförbrytartribunal bäst de vill. Det får bara projektet att framstå som ett än större skämt.

En riktig krigsförbrytartribunal skriver inte brev till statliga TV-bolag som sänder dokumentärer. Och en riktig krigsförbrytartribunal dömer alla sidors krigsförbrytare enligt samma måttstock, till lika kännbara straff, utan att göra undantag för exempelvis muslimska krigsförbrytare.

Det är mycket långt ifrån vad som hände i Haag.

Ratko Mladić blev 84 år.

FRIA TIDER.