Efter att tidigare ha hotat med omfattande förstörelse och talat om att utplåna hela den iranska civilisationen skrev USA plötsligt på ett – av allt att döma oförmånligt – avtal om vapenvila.

USA får genom avtalet en fullständig lättnad från sanktioner och får fortsätta med sitt atomprogram i utbyte mot att man öppnar Hormuzsundet – som var öppet innan USA och Israel inledde kriget.

Men de dramatiska uttalandena, som väckte starka reaktioner och anklagelser om möjliga krigsbrott, kan enligt Cervenka ha varit en del av en så kallad ”galningsteori”, där ledaren medvetet framstår som oberäknelig för att skrämma motståndaren till eftergifter.

Men strategin tycks ha haft begränsad effekt. Varken finansmarknaderna eller Iran reagerade med den panik som annars kunde väntas vid ett verkligt hot om storskalig eskalering av den här typen.

I stället pekar Cervenka på att hoten snarare kan ha syftat till att möjliggöra en amerikansk reträtt utan att det klart framstår som en amerikansk förlust i kriget.

Genom att först höja tonläget kraftigt och därefter acceptera krav från Iran kan USA enligt analysen försöka framställa utvecklingen som en framgång, trots att landet i praktiken gått med på Irans krav istället för tvärtom.

Vapenvilan beskrivs som den enda realistiska utvägen efter att planer på att öppna Hormuzsundet med våld ställts in eftersom de nästan garanterat skulle misslyckas.

Cervenka framhåller att konflikten i realiteten lett till ett stärkt Iran.

Landet har nu full kontroll över Hormuzsundet och kan därmed få ett betydande inflytande över global energiförsörjning. Det innebär att USA, trots hård retorik, kan ha förlorat betydande strategiskt mark.

Analysen landar i att de dramatiska krigsuttalandena inte nödvändigtvis speglade en faktisk vilja att genomföra omfattande krigsförbrytelser, utan snarare var ett sätt att dölja en pinsam geopolitisk motgång.