Tyska frikårssoldater, här fotograferade spanandes efter kommunister under gatustrider i Berlin 1919. Bildkälla: Tyska förbundsarkivet.

Trovärdig krigsskildring från en svunnen tid

Publicerad 7 juni 2013 kl 15.01

Bok.Thomas Weber har läst en nyutgåva av Ernst von Salomons krigsroman The Outlaws och funnit en hårdkokt skildring av mellankrigstidens revolutioner, kaos och strider.

Gilla artikeln på Facebook

Vissa författare är mer eller mindre utmönstrade ur det som brukar kallas vår kulturella kanon. Anledningarna till det varierar, men talande nog handlar det sällan om deras brist på litterära eller intellektuella meriter. Typiskt är snarare att de någon gång, under tiden de verkade, sällade sig till politiska strömningar som i vår nära samtid anses vara belastade. Ett skolboksexempel på en sådan författare är Ernst von Salomon, vars bok The Outlaws nu är aktuell på Arktos förlag. Von Salomon tillhörde de tyska så kallade radikalkonservativa, som idag anses ytterst kontroversiella, men som med namn som Carl Schmitt, Oswald Spengler och Ernst Jünger får anses vara en av 1900-talets mest rikhaltiga intellektuella strömningar.

Före första världskriget förekom det inte sällan att filosofer, författare och vetenskapsmän skrev utförligt om nyttan med krig, vikten av djärvhet och den stora konfliktens renande inverkan på civilisationen – men utan att nödvändigtvis själva anmäla sig som frivilliga till frontupplevelsen. Sådana människor är posörer, men vilken kritik som än kan riktas mot von Salomon för hans handlingar, så kan något poserande inte föras upp på listan över försyndelser. The Outlaws, som handlar om en ung mans upplevelser i den tyska mellankrigstidens frikårer, bygger till stora delar på von Salomons egna erfarenheter som frikårsman.

I bokens början har den tyska krigsinsatsen kollapsat; det första världskriget är över och Tyskland har förlorat. När soldaterna vänder tillbaka till fosterlandet, många av dem som brutna män, börjar tyskarna allt mer tappa sina illusioner om vad kriget egentligen har inneburit för deras land. Nederlaget leder till en total omdaning av det tyska samhällslivet och det är inte utan skäl som den tyska mellankrigstiden brukar benämnas som en brytningstid. Versaillesfördraget – utan tvekan en av nittonhundratalets stora katastrofer – tvingar i praktiken Tyskland att avveckla sin armé. Men Tyskland var inte ohotat bara för att världskriget på papperet hade fått sitt avslut. Tvärtom var gränserna mot baltstaterna och Polen inte helt och hållet fastställda och därmed fanns en hotbild som inte var försumbar. Med armén satt ur spel var det istället de så kallade frikårerna som fick ta på sig ansvaret att hålla gränsen mot Tysklands fiender. Det är i en sådan frikår som berättaren i The Outlaws skriver in sig.

Jag skriver berättaren därför att huvudpersonen i The Outlaws förblir namnlös genom hela boken. Denna sparsamhet gäller för övrigt karaktärsteckningen i största allmänhet; de korthuggna beskrivningar som ges av frikårsmännen sträcker sig vanligtvis inte längre än till titel, efternamn och färg på överrock. Det är istället handlingen som står i centrum. Boken är tematiskt uppdelad i tre delar. De två första handlar om tiden som frikårsman, där den ena utspelar sig under en expedition i Baltikum och den andra i ett Tyskland som befinner sig i socialt kaos. Den tredje delen handlar om berättarens fängelsevistelse efter mordet på politikern Walter Rathenau, i vilket von Salomon själv var inblandad på ett eller annat vis.

The Outlaws är en dokumentation av krig och konflikt. Bokens två första delar liksom flimrar förbi på näthinnorna som en svartvit journalfilm från samma tid. Frikårsmännens motivation är ädel; de är patrioter som vill försvara sitt fosterland. Många offrar sina liv. Men den tacksamhet som möter dem är sparsam, myndigheterna står inte på deras sida och väl tillbaka i Tyskland är de i praktiken laglösa. Tyskland håller på att underkastas en genomgripande förändring och de återvändande frikårsmännen känner, liksom tidigare veteranerna från första världskriget, främlingskap inför sitt land.

Frikårstiden avslutas med mordet på Walter Rathenau, som visserligen begås utan berättarens direkta medverkan men som han i slutänden arresteras och fängslas för. Fängelsetiden tecknas med lika mörka penseldrag som frikårstiden. Cellen är trång och kall, maten usel och friheten inom fängelsemurarna naturligtvis obefintlig. Men det sker också en skiftning i berättartempot; handlingen saktas ner en aning. Medan romanens tidigare delar bestod av en aldrig sinande ström av handlingsmättade scener, ges det nu tid för reflektion. Berättaren hinner observera och fundera över vad som utspelar sig i hans omedelbara närhet. Han blir vän med kommunisten Edi, för innanför fängelsemurarna spelar ideologiska schatteringar föga roll. Edi friges, beger sig hemåt för att söka arbete på fabriken, men rapporteras senare död efter en sammanstötning mellan polis och arbetslösa. I The Outlaws blir människoödena sällan muntrare än så.

När berättaren tids nog hör fängelseportarna slå igen bakom sig, får han än en gång känna smaken av främlingskap. Det som han kommer ut till är nämligen det framväxande massamhället, med gatorna fulla av ansiktslösa, opersonliga människor. Det som börjar som krigsskildring avslutas som samhällskritik. Berättaren grips av depression och vet ett tag inte vad han ska ta sig till. Men till sist inträder en scen av katharsis, där berättaren renar sig själv från all pessimism, bitterhet och letargi. Han bestämmer sig för att defaitism är för andra än han själv, att han ska välja livet och energin framför döden och passiviteten. När beslutet väl är fattat är åren bakom galler glömda och förpassade till det förflutna.

Med ett ord kan The Outlaws beskrivas som ”hårdkokt”. Det är en realistisk skildring som är helt befriad från allt vad sentimentalitet och krigsromantik heter. Trots detta framkallar läsningen inte nedstämdhet. Skildringar av tragiska händelseförlopp kan ha den paradoxala effekten att de upplöser negativa känslor, och det är fallet här. Man lägger ifrån sig boken med en känsla av att likt berättaren ha genomgått ett reningsbad och befriats från allt tungsinne.

Ernst von Salomon kan göra anspråk på att vara en stor författare. The Outlaws tillhör en litterär genre som blivit väldigt ovanlig och det är tveksamt om en sådan bok hade kunnat skrivas idag. Mycket i boken harmonierar inte med vad som brukar benämnas "politisk korrekthet". Men von Salomon skrev sina böcker med sitt livs erfarenheter som fond, och frågan är om någon som inte själv genomlevt det mellankrigstida Tysklands kaos, elände och strider hade kunnat berätta en historia som denna?

THOMAS WEBER


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.