I Sverige har mer än 1.000 minderåriga drabbats av så kallat uppgivenhetssyndrom.
Sjukdomen, som tidigare kallades för apati, uppmärksammades för första gången i Sverige 1998. Den tycks endast finnas i Sverige och drabba barn till asylsökare från vissa länder som riskerar att bli utvisade.
Svenska myndigheter, medier och politiker låtsades i många år att det rörde sig om en riktig sjukdom som kunde botas genom asyl, trots att det var uppenbart att det handlade om manipulation och psykologisk barnmisshandel från föräldrarnas sida.
I vägledningen till personal inom hälso- och sjukvård från Socialstyrelsen (publicerad 2013) har familjens roll ansetts central för tillfrisknande. Dessutom har beviljandet av uppehållstillstånd ansetts nödvändigt. Förra året granskades det vetenskapliga underlaget för diagnos och behandling av uppgivenhetssyndrom av Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU. Utredningen visade på bristande evidens för den behandlingsmetod som rekommenderas – och vägledningen från 2013 är nu bortplockad från Socialstyrelsens webbplats.
I den nya studien, publicerad i den vetenskapliga tidskriften European Child & Adolescent Psychiatry, har forskarna studerat dokumentationen av behandling och hälsotillstånd för 13 barn mellan 8 och 15 år som vårdats på ett behandlingshem mellan 2005 och 2020.
Dokumentationen utgjordes av journaler från hälso- och sjukvård samt akter från Socialtjänsten och behandlingshemmet. Barnen behandlades under i snitt sju månader. Behandlingshemmets metod skiljde sig från den som rekommenderats av Socialstyrelsen.
Samtliga barn fick stimuleringsterapi. Åtta av barnen hölls separerade från sin familj, alla dessa tillfrisknade men bara ett av de fem barnen som vårdades i närvaro av sin familj tillfrisknade. Fem barn erhöll uppehållstillstånd men endast ett av dessa tillfrisknade.
Barnens tillfrisknande kan enligt forskarna "ha berott på separationen eller på att asylprocessen inte involverades i behandlingen, eller båda dessa i kombination".
I dokumentationen framkom tre fall av belagd simulering.
– Det här är den första vetenskapliga studien som jämför olika behandlingsmetoder och resultaten är tydliga. Varken familjenärvaro eller uppehållstillstånd är nödvändigt för tillfrisknande, snarare tvärtom. Vi anser att våra resultat bör föranleda en omprövning av behandlingen av barn med uppgivenhetssyndrom. Dessutom måste risken för simulerad sjukdom alltid beaktas vid uppgivenhetssyndrom, säger Karl Sallin, doktorand vid Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet och barnneurolog på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, i ett pressmeddelande.
