I en artikel i Expressen uttrycker Marianne Stidsen, som är lektor vid Köpenhamns universitet, oro för den nästan totala bristen på kritik i svensk media mot domen mot Arnault.
Den så kallade kulturprofilen dömdes förra veckan mot sitt nekande till två och ett halvt år fängelse för våldtäkt. Domen lutade sig helt mot vittnesuppgifter från kvinnan och hennes vänner.
"Om 'kvinnans trovärdighet' i Arnault-saken har sanktionerats som tillräcklig bevisning, ja, då är kan man rent faktiskt frukta för en framtid där inga män i Sverige kan känna sig säkra, även om de inte har begått något kriminellt", skriver Stidsen.
"Om en kvinna påstår – med tillräckligt hög grad av performativ bevisning – att han har våldtagit henne, kommer han kunna dömas", fortsätter hon.
Marianne Stidsen konstaterar att det i Sverige helt saknas kritiska journalistiska granskningar av konsekvenserna av den så kallade metoo-kampanjen.
"För att inte tala om att man saknar en kritisk diskussion om hela metoo-fenomenet. De svenska medierna har generellt inte varit särskilt intresserade av att verkligen utvärdera om det fanns något giltigt i den kritik som riktades mot metoo-rörelsen."
Historien om Arnaults påstådda våldtäkter mot en kvinna år 2011 är omgärdad av många frågetecken. I tingrätten dömdes han för att ha hållit fast kvinnans huvud när hon frivilligt gav honom oralsex. I hovrätten dömdes han för ytterligare en påstådd våldtäkt mot samma kvinna.
Omvänd bevisbörda gäller
Vid båda tillfällena hade kvinnan frivilligt gått hem till Arnault och sovit över hos honom. I januari 2012 – efter att hon ska ha blivit våldtagen av honom två gånger – reste kvinnan till Paris och bodde flera nätter hos kulturprofilen i hans lägenhet där.
En kvinnlig poet som vittnade i hovrätten berättade att hon den 11 november 2011 var på en författarkväll på Forum och att målsäganden och Jean-Claude Arnault då "höll till på kontoret hela kvällen". Hon var uppe två gånger på kontoret och vid det första tillfället satt det påstådda våldtäktsoffret och Jean-Claude Arnault "ensamma och drack vin". Författarinnan uppfattade det som att kvinnan var Arnaults älskarinna.
I svenska våldtäktsmål krävs inte samma bevis som i vanliga rättegångar, utan det räcker med att kvinnan beskriver händelsen detaljrikt och att hennes berättelse inte är motbevisad av den övriga utredningen i målet, så ska den anses så trovärdig att det kan läggas till grund för bedömningen av skuldfrågan. Genom den omvända bevisbördan anses de flesta åtal för våldtäkt styrkta bortom rimligt tvivel, trots att det i många fall helt saknas direkta bevis.
