Därför får väljarna aldrig det de vill ha

Publicerad 23 augusti 2020 kl 11.04

Kolumn. Socialdemokratin har inte presterat någon restriktiv invandringspolitik, men pressen kritiserar Löfven för att hans nya och gamla retorik låter olika – först finns det inga murar, sedan pratar han om murar som han inte bygger. Det centrala måste väl vara att murarna inte finns? skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Varför hände det som hände? Stenyxor förlorade mot bronsyxor, franska riddare förlorade mot engelska långbågar och polskt rytteri mot tyska tanks. Historicism är rimlig i la longue durée, stora skeenden.
Men tittar man på olika konflikter och krig så är utgången ofta oklar. Både det sannolika och det mindre sannolika äger rum.

Carl von Clausewitz menade att ”i krig är även det enkla svårt” och Robert McNamara talade om the fog of war. Segraren på pappret blir det inte alltid på slagfältet. Att se historien som determinerad är därför ett misstag. Det slående är snarast att mindre och primitiva länder ofta lyckas besegra stormakter.

Första världskriget var inte nödvändigt, men blev en premiss för skapandet av Sovjetunionen och Tredje riket. År 1914 fanns gott om möjligheter att kompromissa när pakternas logik drev mot avgrunden. Första världskriget tycks mig mindre sannolikt än det tredje världskrig som har varit nära vid ett flertal tillfällen, då kombinationen av domedagsmaskiner, tidspress och den mänskliga faktorn renderar en hög risk. Det andra världskriget behövde inte ha slutat som det gjorde utan avgjordes av slump och felbeslut.

Segrarna skriver historien och de vill gärna se en uppnådd seger som det naturliga resultatet av egen kompetens och dådkraft. Till motståndarens skuld läggs att de skamlöst offrade egna och andras liv i ett misslyckat försök att vinna. En angripare kan kritiseras och övergrepp fördömas, men ansvaret för själva krigets förluster i människoliv faller ofta på den som förlorar kriget. En humorist påstod: ”Det är aldrig för sent att ge upp”. En förlorare i ett krig kan alltid kritiseras för att ha dröjt för länge med att ge upp och därmed orsakat stor skada utan nytta. Men detta är att se krig utifrån ett facit som bara är ett av flera möjliga utfall. Det är retroaktiv historia där förloraren blir en klandervärd förlorare. Det blir lätt så när segraren för pennan.

Vissa krig har haft karaktären av ideologiska krig som berör många fler än de direkt inblandade. Två symboliskt viktiga krig är Vietnamkriget och det spanska inbördeskriget en generation tidigare. Det spanska kriget blev en förlust för vänstern som dock vann det större kriget när Röda arméns tanks rullade in i Berlin 1945. Vietnamkriget blev en seger för kommunismen som dock förlorade den större konflikten när muren i Berlin revs 1989. Dessa skiften gör inte de första krigen betydelselösa. Dominoteorin gäller eftersom många länder har snarlika problem så en seger eller ett nederlag i grannlandet påverkar dem också. Det spanska inbördeskriget följdes av en rad framgångar för auktoritära och totalitära högerregimer. Vietnamkriget ledde till skepsis mot USA:s förmåga att hjälpa sina vänner. Det fanns ett gensvar till Che Guevaras uppmaning att nu ska det ”skapas fler Vietnam”.

I facit så blev naturligtvis spanska inbördeskriget en besvikelse för vänstern och Vietnam en besvikelse för högern. I vilken grad det var ett militärt eller ett ideologiskt misslyckande är svårt att säga. I båda krigen är det lätt att tänka sig en rad alternativa åtgärder som är tillräckligt radikala för att kunna ge ett annorlunda utfall. Bara det faktum att man slogs så länge och med sådan hetta indikerar att många insatta på förlorarsidan trodde på en seger. Historien som facit säger inte mer än att det faktiska resultatet är ett av de möjliga utfallen. I många fall är det ett av de mindre sannolika utfallen.

Många menar att krig är politikens fortsättning, men med vapen, och att de två verksamheterna hänger ihop. Politiken beskrivs också gärna rätt deterministisk – med fakta i målet så kunde det bara gå på ett sätt. Jag håller inte med, men kan liksom i militära konflikter se några generella mönster. Om vi tänker oss ett land där medianväljaren är 50 procent vänster och 50 procent höger. Ska medianväljaren välja mellan ett vänsterparti som ligger på skalan vid 40 och ett högerparti som ligger vid 55 så är högerpartiet den troliga vinnaren. Partiledningarna vill primärt vinna så de söker lägger sig på 49 respektive 51. Ett instrument i detta är trianguleringar. Man lägger sig till med det konkurrerande partiets retorik vilket lockar marginalväljare, vilka är de viktiga, inte partiets kärnväljare. Alternativen blir otydliga och snarlika. Lösningen på detta problem är att partierna agiterar för mer tydliga och radikala ståndpunkter, men kombinerar detta med en respekt för demokratin: Man inför inte beslut som man parlamentariskt kan införa om de saknar stöd hos folkflertalet. Responsivitet är en dygd som dock regelmässigt åsidosätts i realdemokratin.

I faktiska demokratier blir valresultatet ofta att regeringspartiet förlorar, det är så vanligt att det har ett namn: the cost of governing. Frågan är varför många marginalväljare blir besvikna och går över till oppositionsblocket. Blev det lite för mycket avvikelse från centrumpunkten då regeringen gav kärnväljarna en del politik som står på deras önskelista? Men partierna är inte så demokratiska utan ledarna bestämmer – medlemmarna är obehövliga utom möjligen under valkampanjerna.

Många vill höra till vinnarlaget, därför är det viktigt med bra prognossiffror före ett val. Framgång föder framgång och många partier söker införa sina program lite i taget. Varje framgångsrikt steg lugnar tvivlarna och ett steg till uppfattas som mer attraktivt och mindre farligt. Att ha makten är att stå mitt på scenen och få uppmärksamhet, medan oppositionen finns på en sidoscen. Ändå förlorar regeringar ofta. Varför då? Det mest rimliga borde vara att en regeringsduglig regering återväljs och regimskiften blir undantag. Det är svårt att förkasta hypotesen att politikerna inför ogenomtänkta och dåliga reformer. De är enkla säljare som säger att det inte blir några problem istället för att ha ett genomtänkt system för hur förväntade problem ska hanteras. En politiker som får frågor om potentiellt fusk med hans förslag vill inte diskutera utan antar istället att alla som säger sig vara berättigade också är berättigade. Han vill inte diskutera ”hypotetiska problem”. Men hypotetiska problem blir nästan alltid verkliga problem och reformen tappar sin attraktion. Politiker blir som säljare av föryngringskräm: ”In the factory we make cosmetics, and in the store we sell hope”.

En inställsam och slö press förvärrar politikens svaghet. Journalisterna är precis så dumma som politikerna anser att väljarna är. Socialdemokratin har inte presterat någon restriktiv invandringspolitik, men pressen kritiserar Löfven för att hans nya och gamla retorik låter olika – först finns det inga murar, sedan pratar han om murar som han inte bygger. Det centrala måste väl vara att murarna inte finns? Turkiet hotar med att dränka EU med 3,5 miljoner migranter. EU kan inte göra någonting, inte Tyskland och inte Sverige, bara Ungern kan sätta stopp. Märkligt.

Socialdemokraterna gör reklam för Saltsjöbadsavtalet och ansvarsfulla löneuppgörelser. Men när systemet urartade på 70-talet lyckades de inte göra något. Om det var LO som var rädda för kommunisterna eller SAF som var rädda för LO kan man diskutera, men systemet havererade och Sverige övergick till devalveringspolitik. Med lagen för hjälp till handikappade, LSS, presterar Bengt Westerberg en lag som är lika usel som gymnasielagen. Den genomsnittlige klienten får över 120 timmar assistenstid i veckan till en kostnad på närmare 2 miljoner per år. Är det rimligt? Målsättningen är att den handikappade ska ges ett liv som om personen inte vore handikappad, vilket är en ambition som är både orimlig och omöjlig – ett svårt handikapp kan inte kompenseras bort. Förklarar man något för en rättighet som saknar begränsningsregler så skenar systemet. Westerberg sjösatte regellösheten och gissade att det skulle röra sig om 40 timmar i veckan. Nu över 20 år senare har felen ännu inte rättats till. Massinvandringen är Sveriges megaproblem, men politikerna har visat sina brister i många andra frågor.

En rättvis historia ställer många skurkar inför skranket. Politiker tror de lyckats om deras förslag vinner en votering. Men historiens dom gäller också vad segern innebar. Det är viktigt att hålla begreppet Pyrrhusseger levande – en sådan seger till och kriget kommer att förloras. Historien visar på många triumfer där kampen inte främst avgjorts av vinnarens skicklighet, utan av förlorarens otur eller oskicklighet. Kontrafaktisk historia har oförtjänt dåligt rykte, faktisk historia är inget facit på skicklighet.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.