Kolumn
Sveriges statsminister Per Albin Hansson i spetsen för ett medborgartåg över partigränserna 1941.

Att anklaga vänstern för rasism är en urdum idé

Publicerad 4 juli 2021 kl 20.23

Kolumn. Förra valrörelsen släppte Sverigedemokraterna en film om Socialdemokraternas rasistiska historia. Men som invandrings­kritiker vinner man inga val på att anklaga vänstern för att vara de verkliga rasisterna, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Vad är skillnaden mellan populism och opportunism? Oxford English Dictionary skriver att populismen ”försöker tilltala vanligt folk”. Det låter rätt positivt, också om man tänker på vox populi, folkets röst. Men folkets röst kan ju avvika från överhetens röst.

Den som är opportunist försöker istället appellera till speciellt viktiga personer. Opportunisten söker göra ett positivt intryck på en chef, annan makthavare eller på personer med indirekt inflytande, såsom journalister.

Inte sällan svarar den som anklagas för populism med att kasta tillbaka anklagelsen på sina plågoandar. Men är det så illa att stå för majoritetsuppfattningen? I en demokrati?

Jag hör ofta debattörer anklaga någon för populism, men sedan rätta sig. De ha anklagat sin motpart för "opportunism". Anledningen till dessa felsägningar är att dagens PK-vokabulär är så dominerande att vi förleds tro att vänsterns värdeord är universella värdeord. Och för den politiskt korrekte är populism förstås ett skällsord.

PK-kulturens hegemoni gör att vi måste vara vaksamma. Det är lätt att slarvigt vilja undvika konflikt genom att upprepa deras mantran. Ett speciellt problem är när vi anklagar politiskt korrekta för att ha gjort något klandervärt, som inte är klandervärt enligt våra värderingar. Det finns fler exempel på detta än anklagelser om populism.

För några år sedan producerade SD en film om socialdemokratins historia med namnet ”Ett folk, Ett parti”. Det låter illa att ha skapat Det rasbiologiska institutet och folkhemsretoriken hade inslag som låter lite misstänkta. Denna film var en djärv motattack av ett parti som inte ens fanns på den tiden, mot ett parti som i hög grad fanns och hade uppgörelser om permittenttrafik med Tredje Riket.

Det var en taktisk knock som störde den socialdemokratiska självgodheten. Men strategiskt är filmen mer diskutabel. Dåtidens SAP var fortfarande ett parti som värnade om Sveriges intressen och ansåg att den främsta prioriteringen var att hålla Sverige utanför kriget. Förvånansvärt ofta möter jag åsikten att svenskar idag skäms över att vi inte blev ockuperade. Det är bara ett fredsskadat och konformistiskt folk som framför sådana åsikter.

Ett nationalistiskt svenskt parti borde ha en tydlig linje som stöder denna politik. Däremot bör man markera mot multikulturpropositionen 1975 och devalveringspolitiken med hög inflation under 1970- och 80-talen.

Det är de nya Moderaterna och den nya Socialdemokratin som ska kritiseras. Innan dess fanns en demokratisk nerv i de etablerade partierna, innan de blev korrupta kaderpartier. På den tiden värnade de om svenskt självbestämmande. Både politiker och näringsliv hade ett band till svenska intressen som sedan snabbt eroderade. Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade en avvaktande syn på EU för att senare bli allt mer entusiastiska – när det finns allt mindre att vara entusiastisk för.

Mycket har hänt och det mesta är försämringar, framför allt PK-kulturens allt starkare hegemoni. Av alla åsiktskonventioner som svenska folket nu lider under är nog den värsta rasismfobin. Att alls notera att en annan person är av en viss ras är riskabelt. Det är tryggare att säga ”han med den röda skjortan”.

På 1930-talet var oron att förbättrad sjukvård skulle underminera folkhälsan på längre sikt. Det fanns också en tro att vissa sjukdomar skulle kunna motarbetas om man visste bättre om vilka som bar på sådana anlag. Det framstår idag som lite överdrivet och okänsligt för integritetsintrång, men hur kommer framtiden se på vår cononapolitik om fem år? Framtidens dom blir ofta hård, men kan också vara orättvis och föga relevant.

Det centrala är att det finns en alternativ politik utanför vår tids hysteriskt korrekta pekpinnar. Att utsätta gångna tider för vår tids populära fördomar blir därför ett destruktivt projekt. ”Far ror” och ”mor är rar” står sig bättre utan en mästrande genusanalys.

Sverigedemokraterna skjuter sig själva i foten genom att ge sig på Socialdemokraterna ur det moderna degenererade socialdemokratiska perspektivet. Ur ett värdekonservativt perspektiv är det självklart att alla idéer inte åldras med värdighet och att ingenting var helt utan fel och brister, men det centrala är jämförelsen mellan då och nu. I dagens förvirrade värld med okontrollerad invandring, en skola i förfall, en skenande kriminalitet – ja till och med ett skenande antal kön – är situationen prekär.

Socialdemokraterna och andra förtjänar att bli slagna i huvudet med sin huvudlösa politik. Men det borde betyda dagens politik. För gången tid kan de kritiseras för specifika beslut och åtgärder, men inte med breda penseldrag. Det råder stor skillnad på att göra det mesta rätt med enstaka misstag, och det mesta fel som idag. En rimlig egen profilering av SD är att se sig som ett svenskt välfärdsparti, socialdemokratiskt eller borgerligt, innan systemet började urarta. Om de etablerade partierna inte urartat så är det troligt att SD inte ens bildats. De andras sentida förfall skapar den oreda som leder till att SD alls bildades.

Istället för att angripa den gamla rasistiska socialdemokratin ska man angripa det nya antirasistiska partiet med inkvoterade muslimer och förräderi mot Sverige, svenskarna och partiets själ. Den kritik som kom från filmen kunde besvaras med att ”vi var alla barn av vår tid. Men socialdemokratin har växt upp och utvecklats, medan SD fortfarande har fastnat i denna tid, varför har de annars gjort en film om den?”

Det beklagliga är att det inte blir en plattform för aktuell kritik utan en marginell kritik som väldigt lätt urartar till en PK-debatt. Hur rysligt är ordet ”Rasbiologiska institutet”? Jag blev inte förvånad när någon socialdemokrat sökte problematisera ”nedärvd essens” i en motattack mot något SD-dokument som inte är i takt med dagens terminologi och tidsanda. Den förväntade reaktionen på filmen är att etablissemanget använder den som förevändning för att påminna om olika händelser och skicka allt fler skolklasser på studieresor till Auschwitz.

Det är lätt att förstå hur filmmakarna tänkte, men tyvärr kommer filmen varken att hjälpa SD eller stjälpa Socialdemokraterna. SD kan ju inte få poäng, eftersom de inte ens var med på den tiden och hade en bättre analys, och kritiken mot socialdemokratin lär inte bli så mycket starkare än att de kan försvara sig med att pudla några gånger för den då rådande tidsandan.

Den centrala uppgiften är dock inte dåtidens brister. Det centrala är jämförelsen med den tidens brister och vår tids brister. Dagens politik håller på att åldras snabbt under insiktsfull kritik. Den ökande medvetenheten följs av ett stegvis växande obehag. Vår tids elände skapas inte av yttre makter utan av en inkompetent och illojal elit som i valet mellan en bra och en dålig politik regelmässigt väljer den dåliga.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Professor Paul Gottfried reder ut frågan som alla ställer sig. De ligger bakom västvärldens nya bisarra överideologi.0 Plus

Attackerade tv-profilen i grupp. Men det slutade med att vänsterextremisterna fick fly undan 57-åringen i panik.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Morgan Johansson får kritik för attack mot Ivar Arpi

"Vad har du själv gjort i politiken?" Nu anklagas S-ministern själv för att ha "släppt in halva Afrika och Mellanöstern".0 

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.