I de dumsnällas rike är fakta mest ett problem

Publicerad 3 oktober 2021 kl 11.00

Kolumn. Den som vill göra karriär inom den svenska makteliten har betydligt mer att vinna på att framstå som okunnig men välvillig än kompetent och kapabel att fatta korrekta beslut. Jan Tullberg skriver om ett samhälle som är på väg att gå under av kvinnliga värderingar.

Gilla artikeln på Facebook

Sammansättningen "dumsnäll" är inte så märklig som den ser ut. Att vara snäll är ett positivt ord, låt vara något reserverat. Att vara dum är negativt, men det är också ett starkt defensivt ord. De gamla grekerna hade talesättet: ”Mot dumheten kämpar också gudarna förgäves.”

Den som hävdar något dumsnällt får ofta en stark position. Kritikern kan kritiseras för att vara överlägsen och nedlåtande, medan dumheten ursäktar snällheten som en naturlig naivitet.

Den dumsnälle är som ett barn och det är inte så lätt att vinna en debatt med tillåtna argument när många vuxenargument blir diskvalificerande.

En rationell vuxen debatt bygger ofta på evidens – ”jag tror på det när jag ser det” – men många andra har en mer religiös syn: ”jag ser det när jag tror på det”.

Generellt finns fog för två könsstereotyper. Män söker ofta göra sina åsikter så rationella som möjligt, medan kvinnor satsar på att vinna en emotionell jämförelse.

När vi levde i ett upplysningsparadigm betonade alla det rationella i sina argument, men i en mer feminiserad tid blir känslomässiga argument starkare. Den politiska debatten handlar allt mindre om intressen, som vanliga väljare ganska lätt kan relatera till, och allt mer om diffusa moraliska grunder.

En politiker bör helst vara kunnig och kompetent, men i ett alltmer komplext samhälle blir det allt svårare att bedöma kunnighet och kompetens. Ett snälldumt inlägg blir då så anspråkslöst att det är lätt att acceptera.

När väljarna är så okunniga kan de också börja svikta i sin egen samhällsanalys, och debatten kan uppfattas som en social tävling. En fråga som ställts i amerikanska presidentval är: ”Skulle du vilja ta en öl med denne kandidat?”. Frågan ställs numera också i Sverige.

Vi lever i en sorts religiös tid och mycket otydliga värderingar tillskrivs stor vikt. Det är högst oklart vad ”det lika människovärdet” egentligen betyder, men det tillskrivs stor betydelse.

Fokus förflyttas till kvinnliga kvaliteter som att vara snäll och lyhörd för andras känslor. Professor Mats Alvesson skriver och föreläser om ”dumhetsparadoxen”, att när vissa fördomar är vanliga börjar efterlevnad av dessa föreställningar att räknas till en persons sociala fördel.

Det är ofta smartare att applådera kejsarens nya kläder än att framkasta att han är naken.

En förutsättning för att hitta en rationell kollektiv lösning är en öppen debatt med en hög ambition. Den goda lösningen föds inte ur en inskränkt debatt där alla är rädda att trampa någon betydelsefull part på tårna.

I detta avseende innebär PK-kulturen en kraftig fördumning. I en annan tid, med ett annat hyckleri, införde katolska kyrkan en position vid påveval som ”djävulens advokat”. Någon måste släpa fram problemen i ljuset och avvika från hyllandet av personer som befordrats högt över sin kompetensnivå, ansåg man på den tiden.

I toppen av dagens etablissemang finns ett stort intresse av att ha en romantisk syn på ledarskap som hyllar egna bedrifter och slätar över misslyckanden. Men det går inte att lära av framgångar om man inte lär av misslyckanden. I denna oförmåga ligger det destruktiva med den dumma snällheten.

Jag tror välviljan mot dumhet följer av fördelen med snällhet. Den dumsnälle imponerar inte med sin brillans, men vinner på att inte vara hotfull.

Om man direkt framstår som snäll är man mindre av ett hot och dumheten kan ses som en brist på cynism och förslagenhet. I en rörig debatt framkommer föga om lösningens logik, utan mest om talespersonernas attityd. Snäll mot andra framstår som attraktivt.

I en feminisering av politiken blir kvinnliga politiker mindre manligt influerade och manliga politiker mer kvinnligt influerade. Debatten tappar fokus på logik och mekanik, utan blir istället mer inriktad på attityder.

Ökad komplexitet drar åt samma håll. Politikernas väljarförakt drar också hitåt; motståndarens mest okunnige sympatisör är den som lättast kan fås till ett sidbyte.

Den som ser en annan utveckling menar att väljarna blir allt mer välutbildade. Detta kan betvivlas. Min bedömning är att väljaren blir allt mer indoktrinerad i etikettfrågor. Den som gått på en miljökurs känner sig mer kunnig, fast den mest handlade om likriktning. Man kan inte mycket mer, men man har stärkts i tron att det som sagts också är riktigt.

En del av den moderna trenden är ”believing without belonging”. De flesta i väst som lockas till en islamofil position saknar ett religiöst intresse. De lockas inte till att bli delaktiga, utan är snarast stolta över att de är så välvilliga, utan att hysa något genuint intresse. Det blir en triumf för dum snällhet.

Förtroendebarometern i Sverige pekar sedan flera år mer mot misstro än tilltro. Svenskarnas förtroende för politiska partier ligger nu på 21 procent. I en tidigare barometer ställdes frågan ”när du tänker 5–10 år fram i tiden hur stort förtroende har du för att Sverige skall klara följande utmaningar?”

Den ”högteknologiska utmaningen” trodde 61 procent att Sverige skulle klara, men bara 17 procent trodde att vi skulle klara ”integrationsutmaningen”. De flesta utmaningar hade förväntningar kring 30 procent på att kunna klaras av.

Det borde vara gyllene tider för Sverigedemokraterna att kontrastera sig mot sjuklövern. Moderaterna tycks mig som en samling svaga kort och Socialdemokraterna likaså och med nakna maktambitioner som borde undergräva deras trovärdighet. Men trots missnöje med politiken, accepteras situationen.

Vissa institutioner har faktiskt blivit starkare trots svaga resultat. Att förtroendet för domstolarna ligger på 65 procent och det för polisen på 73 procent måste ses som hoppets triumf över erfarenheten. De dumsnälla vill gärna att polisen och domstolarna ska lyckas så att de slipper engagera sig själv i problemen. Kritik ses som destruktiv, då den ju pekar på ett ansvar att bidra till en förändring.

Jag anser att SD ska vara pragmatiska och tydligt acceptera sin minoritetsposition: "Vi argumenterar alltid för den bästa lösningen, vår egen. Men vi röstar alltid för den näst bästa lösningen, den som drar åt rätt håll och har chans att vinna i riksdagen".

Intresset för det väljarna kallar "politiskt käbbel" är begränsat i väljarkåren. Socialdemokraterna gjorde rätt när de försökte muta in termen "samarbetspartiet" på sig själva.

Ett föredöme för Sverige är Danmark där allmänheten reagerade på den danskfientliga reaktionen efter Muhammedteckningarna 2005. Danmark valde bort mångkulturalismen och gick tillbaka till målsättningen ett danskt Danmark.

Morden 2017 på Drottninggatan i Stockholm gav en förvirrad reaktion, i Sverige ramlade ingen pollett ner. Vi lever fortfarande i de dumsnällas land. Någon gång bör dock svensken vakna upp ur problemförnekandet.

Då bör svensken inse att landet inte leds av en kompetent elit som styr, utan av det som Håkan Juholt beskrev som ”klägget”: Journalister och politiker som hyllar sitt ledarskap, trots att det huvudsakligen består av dåliga lösningar.

Etablissemanget bestämmer sig för en lösning som folket lyder, överhetens konsensus råder. Folket är missnöjt, men kan inte riktigt drista sig till att kasta ut månglarna ur templet.

I denna tid av skenande problem befinner vi oss sedan länge. Men så länge som julgranen inte brinner upp, anser etablissemanget att allt är väl i riket och folket knyter tålmodigt näven i fickan.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Åtalet mot AFA

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Machetegäng rånar mäklare på Rolexklockor

Nya fallet efter visning i Västerås.. Tidigare blev en mäklare av med en klocka värd 100.000.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.