Det lite ovanliga ordet etnomasochism behöver en förklaring. Det handlar inte om en sexuell kuriositet utan om en politisk innovation, eller kanske perversion. Det innebär en motsats till etnocentrism – etnomasochisten har en negativ syn på den etniska grupp han själv tillhör. Detta var tills helt nyligen en mycket ovanlig attityd. Fokus riktades tidigare på skillnaden mellan en måttlig etnocentrism och en radikalare chauvinistisk inställning. Chauvinism i former som expansion av det egna landets gränser har påtagliga negativa effekter för grannarna, men ofta också för chauvinisterna själva. Det vanliga i väst under efterkrigstiden har varit en konstruktiv etnocentrism som stöttat solidaritet inom det egna landet, men inte varit aggressiv mot grannländerna. Men nu ifrågasätts inte bara chauvinismen, utan också den måttfulla etnocentrismen.
Man kan se etnocentrism som identitet på gruppnivå. Ett alltför stort självförtroende är påfrestande för omgivningen och skadligt för personen själv. Men ett för lågt självförtroende är också problematiskt. Om du ser dig som en ordinär svensk, med en ordinär familj, i en ordinär stad så löper du risk att drabbas av vad psykologerna kallar ”depressiv realism” – medan den som värderar komponenterna lite högre mår psykiskt bättre. På samma sätt som självförtroende och lokalpatriotism är nationalism en tillgång för samarbete och solidaritet – förutsättningen för en laganda är ju att medlemmarna känner sig som ett lag. När stora delar av landets resurser fördelas och spenderas genom det offentliga är det viktigt att makthavarna är lojala med sina uppdragsgivare. Demokratins svåra uppgift är att upprätthålla en ordning i vilken representanterna är folkets tjänare och inte dess översittare. Men de moderna västerländska ledarskikten överger nu en etnocentrisk syn och övergår till en etnomasochistisk. Två exempel på detta:
Reinfeldt uttrycker en tydlig position i sitt ”julaftontal” 2014: ”För mig är det en grundläggande fråga, vad är Sverige för land; ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller dom som hittat på en gräns eller är det ett öppet land som består av dem som kommit hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land, och det är vad dom gör av Sverige som är Sverige”. Det var det sista alternativet som Reinfeldt förespråkade.
Den dåvarande brittiske partiledaren och premiärministern Gordon Brown fällde 2007 ett till synes alldagligt uttalande om ett politiskt mål: ”Brittiska arbeten till brittiska arbetare”. Det är ju vad ett arbetarparti normalt ser som sin uppgift. David Goodhart beskriver i tidskriften Prospect hur detta uttalande resulterade i en storm av fördömanden vid en sammankomst av partigängare: ”Detta är rasism helt enkelt”. Labour-politikerna hade svårt att se en skillnad mellan patriotism och rasism. De förstod inte att deras uppdragsgivare var den brittiske arbetaren. De var själva trolösa mot sin uppdragsgivare och därför moraliskt upprörda över att Brown uttryckt en nationell lojalitet.
Det som förändrat situationen är invandringen och globaliseringen. Många ser en ny situation som talar för att överge tidigare lojaliteter och prioriteringar. I en tid som inte är individualistisk men som hyllar statsindividualism – alltså individens materiella anknytning till en anonym statsmakt – vill individen fokusera på sig själv. Till nöds kan man förklara sig vara europé eller världsmedborgare om man sedan får vara ifred.
Den västerländska etnocentrismen angrips skenbart för att den inte är tillräckligt universalistisk. Men västerlänningen har en universalistisk syn på vetenskap, rationalitet och moral. Nationalism bör uppfattas som en universell nationalism, personen tror inte bara på att just svenskar bör ha ett eget land, utan att det normala mönstret är att alla folk strävar efter självständighet i en egen nation. En stat utan nation för en bräcklig tillvaro. Det finns också skäl att tro på ett universellt egenintresse på individnivå: alla människor är mer intresserade av sin egen välfärd än en slumpmässig världsmedborgares. Att tro att alla är eller bör vara synnerligen intresserade av just min person bör ses som en helt annan, egocentrisk, inställning.
Det moderna samhället drivs inte av självuppoffrande välvilja med andra, altruism, utan av reciprocitet, ömsesidigt utbyte. Den offentliga sektorn kan ses som ett försäkringsbolag eller en kollektiv organisering av skattebetalarna för omsorg till barn och gamla som i mer ursprungliga samhällen utförts av familjemedlemmar. Den moderna demokratin består inte bara av individer utan också av grupper. Grupper som företag eller fackföreningar kan vara överdrivet egoistiska, men då hamnar de lätt i konflikt. En bättre lösning är att driva sitt gruppintresse på ett upplyst sätt. Det innebär att man kan se på det mänskliga beteendet ur ett universalistiskt och rationellt perspektiv, så att organisationens egenintresse balanseras av hänsyn. Men man verkar inte för allas bästa, indifferent för den egna gruppen och den egna personen.
Många gemensamma uppgifter hotas av free riders, snyltare. Om du inte gör din värnplikt eller är med i facket har det en ytterst marginell effekt på det gemensamma resultatet. En person kan därför uppnå fördelar av ett kollektivt projekt utan att själv utföra solidariska uppoffringar. Men det kollektiva projektet kan också svikas på andra sätt. Det vanligaste är att ledningen lägger resurser på projekt som de själva är intresserade av, men som inte ligger i medlemmarnas intressen.
Kungar ansåg att deras personliga intressen utgjorde landets intressen, som Ludvig den XIV:s famösa påstående ”Staten det är jag”. Så säger inte en modern despot, men han kan börja tvivla på att svenska skattepengar skall spenderas på svenskar. Det är här etnomasochismen kommer in i bilden. En vänsterradikal person misstänker att extra pengar till medborgarna främst går till onyttig mat och onödiga konsumtionsvaror. En moderat företagare ser ingen god anledning att betala skatt och förlägga produktionen just till Sverige. Personerna är själva kosmopoliter och ser folkhemmet som ett gammalt och ointressant projekt.
Det som gör etnomasochisten speciell är att han inte prioriterar sin ingrupp före olika utgrupper. Istället finns en rad utgrupper som han lierar sig med, i alla fall retoriskt, vanligtvis grupper som han tycker synd om. Personen ser också en distansering från sitt egenintresse som en moralisk överlägsen attityd – som en demonstration av godhjärtad sympati. Det finns en förhoppning om att en sådan framtoning väcker sympatier för honom själv. De som delar hans brist på nationell solidaritet högaktar ofta denna avvikelse från en etnisk gemenskap.
Sedan lång tid har filosofer bekymrat sig över lockelsen att synas vara rättfärdig genom att bete sig orättfärdigt på ett slugt sätt. En populär metod är att vara generös med andras pengar. Etnomasochisten är inte altruist, han är illojal och hoppas på en belöning för det beteendet.
Invandrare hyser vanliga etnocentriska eller chauvinistiska idéer, men detta är inte märkligt på något sätt. Det är det självdestruktiva i etnomasochismen som behöver förklaras liksom varför inhemska politiker genomför en politik som i de flesta andra sammanhang än just här och nu skulle betraktas som någon form av landsförräderi. Det finns många märkligheter som borde väcka även ett halvsovande folk. Men mer om detta i nästa artikel.
