Med 220.010 utdelade medborgarskap och 379.032 nya uppehållstillstånd under mandatperioden spådde många att regeringen skulle förlora makten när missnöjda högerväljare helt enkelt inte längre kunde finna sig i att rösta på Tidöpartierna – och i synnerhet inte på SD – i årets val.
Redan under valnatten visade Fria Tiders analys av den preliminära rösträkningen att de invandringskritiska proteströsterna såg ut att bli tillräckligt många för att fälla regeringen.
Nu bekräftas slutsatsen av den slutliga rösträkningen, där rösterna på partier utanför riksdagen redovisas separat.
När 5.132 av landets 6.626 distrikt hade sluträknats hade Örebropartiet fått 31.979 röster och Alternativ för Sverige 20.087. Tillsammans blir det 52.066 hittills räknade röster – 1.653 fler än de 50.413 röster som samtidigt skiljer regeringsalternativen åt.
Och då återstod fortfarande närmare 1.500 distrikt att räkna.
Både Örebropartiet och Alternativ för Sverige har riktat sig till väljare som vill se en hårdare invandringspolitik. Örebropartiet blev med stor marginal det största partiet utanför riksdagen, medan AFS samtidigt växte trots den nya konkurrensen från ÖP.
Statsvetaren Tommy Möller säger till Dagens Nyheter att det är ”svårt att dra någon annan slutsats” än att rösterna annars huvudsakligen skulle ha gått till Sverigedemokraterna.
Enligt Möller har väljarna sannolikt varit medvetna om att partierna inte skulle komma in i riksdagen. Rösterna bör därför ses som en medveten protest mot Sverigedemokraterna och Jimmie Åkessons numera mycket generösa invandringspolitik.
SD backade samtidigt med drygt tre procentenheter jämfört med valet 2022 – partiets första tillbakagång någonsin på nationell nivå. Jimmie Åkesson har tonat ned småpartiernas betydelse och talat om ett ”eventuellt läckage”, samtidigt som han avvisat tanken på att göra SD till ett invandringskritiskt parti igen.
Siffrorna visar dock att de invandringskritiska proteströsterna var fler än hela blockskillnaden. Hade dessa väljare i stället stannat hos SD skulle valresultatet ha blivit ett annat – och Ulf Kristersson hade kunnat behålla regeringsmakten.
