Ship to Gaza har en självklar plats bland Johan Lundbergs många fiender.
Joseba Barrenetxea/CC-BY-NC-ND

Johan Lundberg och hans fiender

Publicerad 16 oktober 2013 kl 07.25

Bok.Thomas Weber har läst Johan Lundbergs bok Ljusets fiender och funnit en liberalt formulerad kritik mot islamismen, vulgärvänstern samt USA och Israels politiska motståndare.

Gilla artikeln på Facebook

Johan Lundberg är mannen i vars personlighet hela den svenska borgerligheten reflekteras. Den som är intresserad av att förstå borgerligheten behöver således inte fler studieobjekt än Lundberg, eftersom det är hos just honom som detta ideologiska blocks alla dygder och laster speglas. Ljusets Fiender är ett mycket ambitiöst försök av Lundberg att för sina läsare teckna ett fiendegalleri, eller uttryckt mer direkt, att räkna upp alla personer, tendenser och åsikter som han tycker sig ha anledning att ogilla. Bokens rika omfång ger vid handen att Johan Lundberg har dragit på sig fler fiender än de flesta. Ty det ska givetvis inte råda några tvivel om att bokens titel i allra högsta grad är självrefererande.

Vilka är dessa fiender? Det finns här tre spår som Lundberg verkar vara särskilt intresserad av: Den radikala högern, islamisterna och den samtida vänstern. Enligt författarens analys förenas de i att på olika sätt avvisa och söka undergräva den västerländska civilisationens postkristna och upplysningsbejakande tradition. Metoderna och målen varierar, men den polemiska hållningen till västerlandet består. Intressant nog kan dessa så olika positioner stundom interagera med varandra genom att bilda allianser sinsemellan. Ett bra exempel är Mattias Gardell, marxist och professor i religionsvetenskap vid Uppsala universitetet, som i islam ser en ideologisk potential som kan vara till hjälp för de förtryckta när de ska ta sig ur sitt underläge.

Kritiken mot västerlandets upplysningstradition är således den röda tråd som håller samman ljusets fiender. Lundberg spårar en viktig del av den här utvecklingen till upplösningen av de motsatsbegrepp som med stora konsekvenser fasades ut av bland andra Jaques Derrida. Det handlar exempelvis om att upplösa det självklara motsats­förhållandet mellan begrepp som frisk och sjuk, demokrati och diktatur, terrorist och konventionell militär. Som Lundberg ser det har denna akademiska exercis fått konsekvensen att det har blivit väldigt enkelt att ge auktoritära och demokratiska stater samma moraliska status. När så sker kan de kritiseras på samma villkor, vilket enligt Lundberg öppnar för en farlig situation där begrepp som demokrati och diktatur relativiseras och tappar sin betydelse.

Mycket uppmärksamhet riktas också mot den samtida debatten i Sverige och då i synnerhet vänsterns roll i denna. Kritiken som Lundberg anför och de exempel som han använder är i denna del intressanta och talrika. Han visar vänsterns ofta tvivelaktiga inställning till politiskt våld, vilket framkommer i brottsstatistiken såväl som i deras kulturprojekt. Ett exempel som ligger nära i tiden är uppståndelsen kring TUR-teaterns uppsättning av Valerie Solonas SCUM-manifesto. Valerie Solonas, som försökte mörda konstnären Andy Warhol, klassades som psykiskt sjuk och dömdes till vård. Hon representerar den mest extrema och våldsamma delen av den feministiska strömningen. I den efterföljande debatten rådde det delade meningar om huruvida manifestet – som har ett mycket våldsamt innehåll – skulle läsas bokstavligt eller ironiskt. Valerie Solonas var lika allvarlig som Marx, ville somliga ha sagt.

Med hjälp av ovanstående och en rad andra exempel argumenterar Lundberg övertygande för att flera av de rörelser och idéer som han polemiserar mot med rätta kan benämnas som en sorts ljusets fiender. Som motsats vill Lundberg föra fram alla borgerlighetens dygder: Beläsenheten, den goda smaken och viljan att handla enligt förnuftet. Men den som har dygder har också laster, och Lundberg är inget undantag. Det är visserligen en fråga om utgångspunkt, men för den som hoppas få läsa något mer än en liberalt formulerad kritik mot islamismen, vulgärvänstern samt USA och Israels politiska motståndare, kommer Ljusets fiender att bli en besvikelse.

Lundberg visar på borgerlighetens kanske största last: Tendensen att alltid ligga ett steg efter i sin anpassning till samhällsutvecklingen. För Lundberg är det självklart att kritisera antisemitismen – sådan den är – hos svenska intellektuella och radikala muslimska grupperingar. Men inte ett ord nämns om svensk­fientligheten. Bokens avslutande kapitel handlar om den olyckliga utvecklingen i Husby och andra förorter, där sensmoralen givetvis är hur viktigt det är att inte ständigt låta människor veta hur förtryckta och diskriminerade de är. Det låter sig sägas, men en sådan kritik skulle behöva kompletteras med en kritisk formulering om den invandringspolitik som har öppnat upp för den här konfliktsituationen till att börja med.

I boken avvisas regelmässigt varje form av kritik mot USA och Israel, en kritik som Lundberg menar ofta går hand i hand med en vänlig inställning till radikal islam och autokratiska regimer i Mellanöstern. Här verkar författaren helt sakna förståelse för att det amerikanska projektet ofta tar sig problematiska uttryck; exempelvis genom den neokonservativa krigshetsen som orsakat enormt lidande bland annat i Irak. Lundbergs bristande förmåga till nyansering blir bitvis besvärande. Som när han vägrar skilja på kritik av staten Israel och renodlat hat mot judar som folkgrupp.

På sätt och vis spelar Lundberg här två olika roller: Litteratur­historikern och polemikern. I litteratur­historikern märks hans breda beläsenhet, hans noggrannhet och det faktum att han då och då tycks behärska sina meningsmotståndares ämnen bättre än vad de själva gör. Som polemiker håller han inte samma klass. Lundbergs sätt att debattera är en kombination av lättja och förakt och han nöjer sig ofta med att avfärda en ståndpunkt som i sig så dum och tarvlig att den inte ens är värd att bemöta. Men överlag är Ljusets fiender ändå en mycket kvalificerad debattbok och rekommenderas för den som intresserar sig för att bättre lära känna borgerlighetens fiendegalleri. En varning utgår dock till genuint konservativa läsare – som med all säkerhet kommer att bli besvikna.

THOMAS WEBER


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

FN öppnar för att frige 55.000 IS-terrorister

Menar att familjerna ska skickas tillbaka till Europa. Länderna måste "ta ansvar" för sina medborgare, anser FN:s människorättschef.0 

Ekonominyheter

"Libra" ska konkurrera med bitcoin. Stora betaltjänster är med på projektet.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.