När Stalin avskaffade söndagen

Publicerad 18 september 2016 kl 00.12

Essä. Helgens essä är en text från 1929 i vilken den engelske författaren G. K. Chesterton kommenterar Josef Stalins beslut att avskaffa söndagen och införa en femdagarsvecka med ett rullande arbetsschema istället för fasta vilodagar.

Gilla artikeln på Facebook

Nyheten att bolsjevikregeringen avskaffat söndagen kan tolkas på flera sätt. Några av bolsjevikerna var av det folk som kunde förväntas ersätta den med lördagen. Andra uppvisar ett tydligt intellektuellt släktskap med den stora religion som, märkligt nog, väljer fredagen. Den muslimska vilodagen är fredagen, och när jag var i Jerusalem fick det faktum att de tre religiösa helgdagarna firas på tre på varandra följande dagar ibland väldigt pikanta följder. Det klagades på att judarna fick orättvisa fördelar av att sabbaten slutar vid solnedgången.

Hursomhelst, det tydde starkt på ett allmänt mänskligt behov att dessa tre utbredda samfund, som alla var oense om valet av helig dag, alla var överens om att ha en. De hade bekämpat och förföljt och förtryckt och utnyttjat varandra på alla möjliga sätt. Men alla tre uppvisade den djupt liggande mänskliga instinkten om en Guds vila, under vilken människor om möjligt ska låta bli att kriga, och till och med (om tanken kan tänkas) låta bli att utnyttja varandra. Om bolsjevikerna verkligen har förklarat krig mot själva idén om en gemensam vilodag, så är det kanske inte den enda punkten på vilken de visat sig vara mycket dummare än judar, turkar, otrogna och kättare.

Det faller oss alla naturligt att tala om föråldrat pedanteri. Men den mest pedantiska sortens pedant är den som är för begränsad för att vara föråldrad. Han är avskärmad från äldre tider och därför också från mänskligheten; han vill inte lära sig någonting av omvärlden utan bara av teorier, och samtidigt som han hävdar att han upplyser mänskligheten genom sociala experiment, vägrar han att dra lärdom av erfarenheten.

Det kan knappast finnas ett bättre exempel på den här sortens döva och korkade otålighet än en rent destruktiv inställning till vilodagar och speciella dagar. Det faktum att människan alltid har känt ett behov av dem gör bara den här sortens självgoda pedant mer övertygad om att de är onödiga. Deras allmänna utbredning och variation borde göra honom varse att han har att göra med något djupt liggande och känsligt – något som är både subtilt och envist. Jag säger inte att han måste betrakta dem som något bra, men han måste ta dem i beaktande. Men han tar dem aldrig i beaktande, eftersom han upptäckt att det är enklast att fördöma dem. För honom räcker det nästan att mänskligheten alltid önskat något, för att han genast ska skrida till verket med att befria mänskligheten från det.

Förr eller senare kommer vi utan tvivel att få se en rörelse som vill befria människan från den gamla barbariska vanan att äta mat. Vi har redan, för den delen, sett något liknande en rörelse för att befria henne från den vidunderliga vanan att dricka drycker. Vi kommer att få se revolutionärer som fördömer den förnedrande nödvändigheten att behöva gå till sängs på natten. Den framstupa kroppshållning som en sovande intar kan ju faktiskt uppfattas som undergivenhet eller anses ha beröringspunkter med ett vidskepligt tillbedjande. En sann, aktiv och medveten medborgare med självrespekt kan rimligen förväntas stå upprätt oavbrutet i tjugofyra timmar. Av en framåtsträvande tänkare kan man kräva att han går i sömnen, och till och med talar i sömnen; och med tanke på vad sådana som han säger och vart de går, verkar det faktiskt rätt troligt.

Hursomhelst, samma sorts avhumaniserade tänkande som förstör veckans rytm, som har en ledig dag av sju, kan mycket väl tänkas bortse från dygnets rytm, som har sex timmars vila av tjugofyra. Vi kan komma att få se en utbredd intellektuell revolt mot Sömnens Slaveri. Jag kan tydligt föreställa mig flygbladen och affischerna, den utförliga statistiken som visar att om folk aldrig upphörde att arbeta så skulle de producera mer än de gör nu, de tydliga diagrammen som visar förlusten i utfört arbete på grund av att mycket få faktiskt arbetar i sina fabriker medan de sover i sina sängar. Dessa vetenskapliga belägg är alltid så noggrant förberedda och övertygande. Jag kan nästan se framför mig raderna av siffror som en efter en visar för kol, bomull, smör, skosnören, fläsk och tackjärn att produktionen skulle öka i vartenda fall om varje kropp bara kunde fortsätta arbeta. Det är sant att den här sortens argument i allmänhet är mest användbara för kapitalismen. Men det är bolsjevismen också.

Men dessa kapitalismens sanna vänner, som fortfarande kallar sig kommunister, menar förstås inte att ingen ska ha någon fritid eller att ingen ska få sova. Kommunisterna skulle säga att man borde arbeta i skift med ofta återkommande ledighet; men det skulle också kapitalisterna. De skulle säga att arbetet borde organiseras för alla och ledigheten ges i tur och ordning till varje individ; men det skulle också kapitalisterna. Det är faktiskt ingen större skillnad på generalplanen för det fabrikssystem som förestås av Moskvas kollektivism och individualismen i Detroit. Det är inte orättvist att säga att Henry Ford har glömt vad som alltid menats med individualism lika fullständigt som bolsjevikledarna glömt vad de själva ursprungligen menade med bolsjevism. Individen får en ledig dag, men det finns inget individuellt med den. Den ges av en opersonlig makt genom en mekanisk rotation, över vilken individen inte har något inflytande. Den ges honom inte på hans födelsedag eller på dagen för hans skyddshelgon eller ens på den dag han personligen skulle föredra; Gud förbjude! – eller snarare (som bolsjevikerna skulle säga) Gudlösheten förbjude!

Men även frånsett att en helgdag i ensamhet är misslyckad som personlig helgdag, finns en djupare invändning mot den gemensamma helgdagens försvinnande. Den ligger som en djupt rotad hemlighet i den mänskliga naturen, det enda som den pedantiske revolutionären alltid är för otålig för att förstå sig på. Han studerar matematik på en vecka och metafysik på fjorton dagar; vad beträffar ekonomi så har han lärt sig hela sanningen genom att läsa en pamflett på lunchrasten. Men han studerar inte människan; den vetenskapen undviker han genom att helt enkelt avfärda allt han inte kan förstå som vidskepelse.

Nu är det så att en sak som är helt väsentlig för människan är rytm; inte bara rytmen i hennes eget liv, utan i viss mån också rytmen i den levande världen omkring henne. Jag vill rentav hävda, mest för nöjet att få reta de vetenskapliga sociologerna, att den djupaste och mest praktiska sanningen i frågan återfinns i utsagan att Gud skapade världen på sex dagar och vilade på den sjunde dagen. Med andra ord, det finns en rytm som upprätthåller saker och ting, och i universums början och natur; och det måste finnas något liknande i skapelsens samhälleliga och sekulära företeelser. Människan blir inte lycklig om saker och ting alltid förblir likadana; detta är något som accepteras i praktiken närhelst läkekonsten föreskriver ”ett luftombyte”.

Det blotta faktum att en enskild person inte själv behöver utföra något arbete en ledig tisdag utgör en mycket liten del av den känsla av avkoppling och förnyelse som finns i en institution som söndagen. En gång dristade jag mig att använda uttrycket (jag lade det visserligen i en bullterriers mun) “doften av en söndagsmorgon”. Och jag är beredd att hävda att det finns något sådant, trots att mitt luktsinne är mycket bristfälligt jämfört med en bullterriers. Det ligger något i själva ljuset och luften i en värld där de flesta människor inte arbetar, eller inte arbetar lika mycket eller på samma sätt som vanligt, som tillfredsställer den undermedvetna längtan efter en vändpunkt och ett fullbordande. Om människor bara har en ändlös räcka av dagar framför sig, som alla ser likadana ut, skulle det betyda föga huruvida de var lediga dagar eller arbetsdagar. De skulle inte ge den speciella känslan av något åstadkommet, eller åtminstone något mätbart; bilden av Gud som vilar på den sjunde dagen. Det är ett psykologiskt faktum att en sådan enformighet skulle börja likna en matematisk sinnessjukdom. Det skulle vara som de ändlösa korridorerna i en mardröm.

Människor har alltid vetat detta instinktivt, såväl hedningar som kristna. Och när mänskligheten har enats om att något är nödvändigt, då kan vi vara helt säkra på att något slags humanist kommer att vilja förstöra det.

G. K. CHESTERTON


Nyheter från förstasidan

Här rappar "framtidens artist" om att råna unga svenskar

"Jag knullar er alla." SR-journalisternas favorit hyllades och fick dubbla priser av P3 i helgen.0 Plus

Ekonominyheter

Dyrare än någonsin bygga hus i Sverige

Kostnaderna steg 2,9 procent 2019.. Nu ökar Sverige försprånget – är redan dyrast i EU.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.