Statsepidemiolog Anders Tegnell under Folkhälsomyndighetens presskonferens i torsdags.

Politisk korrekthet bakom Sveriges coronakaos

Publicerad 15 mars 2020 kl 18.01

Kolumn. Den svenska politiskt korrekta mentaliteten, med sin politisering av försiktighet, kan förklara den exceptionellt tafatta responsen på coronautbrottet i vårt land. Situationen förvärras av att ett betydande antal människor i Sverige identifierar sig med och litar på etablerade politiker och experter. För många är den infantila tilltron till etablissemanget rent av en central del av deras livslögn, skriver Joakim Andersen.

Gilla artikeln på Facebook

Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.

Den som följt alternativ media den senaste tiden vet redan att Sverige och flera andra länder nu drabbas av en omfattande pandemi. Gradvis har detta även börjat gå upp för de medborgare vars nyhetskonsumtion är begränsad till etablerad media.

Det som skiljer vårt land från många andra är ledarskapets oförmåga att i tid ta hotet från coronaviruset på allvar. De stängde inte gränserna när det fortfarande var meningsfullt att göra det, de stängde inte skolorna, de testade inte utlandsresenärer och så vidare. Vi är dåligt förberedda på en pandemi rent allmänt – vi har färre vårdplatser än de flesta andra industrialiserade länder och lagren av medicinsk utrustning är små. Detta beror inte minst på att vårt etablissemang satsat resurserna på annat.

Men det finns också förklaringar till vår dåliga beredskap som snarare beror på psykologi och ideologi, med en särskild mentalitet som hör intimt ihop med den politiskt korrekta liberalism som präglar många svenskars världsbild. Den mentaliteten, som har blivit en viktig del av den svenska nationalkaraktären, visar sig nu återigen vara direkt livsfarlig.

På kort sikt, här och nu, är det viktiga att rädda så många liv som möjligt. Då måste vi begränsa smittspridningen och hjälpa varandra. Inte minst har vi alla ett ansvar att skydda släkt och vänner som tillhör riskgrupperna genom att förklara situationens allvar för dem.

Medias skönmålning har vaggat in en hel del människor i en falsk känsla av trygghet, och den känslan är det tyvärr vår uppgift att ta ifrån dem. Men medan vi på kort sikt försöker skydda nära och kära måste vi även identifiera den mentalitet som lett oss till dagens situation. När krisen är över måste vi ta itu med själva nationalkaraktären för att stå bättre förberedda som samhälle.

Svenskarnas politiskt korrekta mentalitet har formats under många decennier. En central del av den är behovet av att politisera varje strävan efter säkerhet och försiktighet i förhållande till det som instinktivt framstår som farligt. Den som förespråkar sådana värden har anklagats för att "spela på människors rädslor" och sprida fördomar. Men att vara försiktig och tänka efter före har under större delen av mänsklighetens historia varit det naturliga, oavsett religion, politik och annat.

Tidigare har denna inställning framförallt gällt invandringens effekter på ekonomi och brottslighet. De politiskt korrekta har istället satt en stolthet i att "inte vara rädda". I verkligheten har det varit lite si och så med deras oräddhet, få av dem besöker till exempel förorterna. Men deras instinktiva reaktion på uppmaningar till försiktighet är att hånflina.

Denna inövade reflex har visat sig direkt skadlig i samband med coronoviruset. "Det är inte så farligt", "det blir som en förkylning", "människor får väl välja själva om dom vill utsätta sig för smittrisk" och så vidare. Dessa flabbiga kommentarer har tystnat betydligt nu, men mentaliteten finns kvar till nästa samhällskris.

I grunden handlar det om ett motstånd mot allvar. Istället för allvar söker de sig till konsum­tions­sam­hällets overkliga och glättiga tidsfördriv. Möjligtvis kan det ha spelat in vad gäller senfärdigheten att stoppa resor, restauranger och andra evenemang. Dessa människor måste konsumera hela tiden, gärna i form av resor och mat. Varje avbrott i konsumtionen kan leda till att verkligheten och allvaret knackar på.

Politiseringen av försiktighet hänger ihop med tilltron till auktoriteter och etablissemanget. Ett betydande antal människor i Sverige identifierar sig med och litar på etablerade politiker och experter. Deras instinktiva reaktion när dessa ifrågasätts är att väsa att "SD har fel" och liknande.

Vi tycks i Sverige ha ett ovanligt sammansvetsat etablissemang, men vi har även en hel del ovanligt servila och okritiska medborgare. Denna servilitet kan undermineras något när det visar sig även för de mer troende att etablissemang och experter har misskött coronaviruset redan från början. Men det är inte säkert, för många är tilltron till etablissemanget en viktig del av deras livslögn. "Jag är en tolerant människa som gillar olika". "Jag följer bara riktiga journalister". Att vilja vara mer försiktig med coronaviruset än vad experterna rekommenderar står då i strid med den egna identiteten.

En militant oförsiktighet och en utpräglad auktoritetstro kan beskrivas som infantila egenskaper. Det finns något barnsligt i den politiskt korrekta mentaliteten. Samtidigt är det ganska uppenbara egenskaper. Några andra inslag i den politiskt korrekta mentalitet som har lamslagit vårt samhälle inför pandemin är svårare att få syn på, men de är lika farliga. Det handlar inte minst om den långt gående atomiseringen. Individualism är inte nödvändigtvis något negativt, men hos oss har många människor slutat se sig som delar av en helhet.

Edmund Burke beskrev på sin tid samhället som ett förbund mellan "de döda, de levande och de ofödda". Den inställningen har ersatts av ett annat perspektiv, där vi är som rön för vinden. Vi föds, vi lever och vi dör, även om den ständiga konsumtionen kan hjälpa oss att förtränga det sistnämnda. Några kopplingar till andra än oss själva har vi inte. Extrema uttryck för en sådan inställning är påståendet att "det finns inga svenskar", inför pandemin kunde man också i lugnande syfte få höra att "den drabbar bara de gamla".

Många länder har satt in omfattande insatser för att begränsa virusets spridning, just för att skydda sina äldre. Men i Sverige har långt gången atomisering och politisk korrekthet gjort att en sådan normal reaktion dröjt. Omtanken om våra äldre är här kanske inte icke-existerande, men heller inte fullt lika självklar för de styrande som för exempelvis japanska och italienska politiker.

Kopplat till atomiseringen och den bristande omtanken om de äldre och de redan sjuka finner vi en utbredd kortsiktighet. Om vi bara är "individer" som lever här och nu så följer en bristande långsiktighet naturligt, många tycks aldrig reflektera över vad som kommer hända med samhället om bara några år. Det gäller invandringen och det gäller oförmågan att sätta in verksamma åtgärder mot coronaviruset, åtgärder som kunde ha räddat liv på lång sikt men begränsat konsumtion och bekvämlighet på kort sikt. Kortsiktigheten har också gjort att vår beredskap inte var god, våra lager av nödvändig medicinsk utrustning framstår som alltför små. Ladorna var tomma efter att man under många decennier naggat dem i kanterna för att istället satsa resurserna på mer politiskt korrekta projekt.

För om vi ska vara brutalt ärliga tillhör äldre och sjuka inte de prioriterade grupperna i den ideologi som dominerar vårt etablissemang. Ett exempel på det är att vänsterpartisten Malin Björk i EU-parlamentet kan kräva att vi prioriterar "flyktingarnas" väl och ve vid grekiska gränsen, iklädd en "refugees welcome"-tröja, samtidigt som de flesta svenskar nu är rejält oroliga över hur många människor som kommer mista livet under pandemin.

En normal reaktion hade varit att redan från början satsa alla resurser på att rädda äldre och sjuka svenskar, kosta vad det kosta vill. Denna självklara reflex hade fungerat utmärkt hos myndigheterna om sjukdomen skulle ha visat sig drabba endast människor med downs syndrom eller mörk hudfärg, till exempel. Ingen beslutsfattare hade vågat visa den flathet och lättja som präglar den svenska krishanteringen nu. Men vårt etablissemang är inte vana vid att prioritera äldre och sjuka, och det har bidragit till att deras lösningar har präglats av "för lite och för sent", och det beror på en dödlig cocktail av ideologi, mentalitet och inkompetens.

Just nu handlar det om att begränsa smittan och att rädda liv. Men därefter är det dags att göra upp med skadliga ideologier, inkompetenta eliter och infantila mentaliteter.

Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.

Texten har redigerats av redaktionen.

JOAKIM ANDERSEN

Joakim Andersen driver sedan 2005 den idéhistoriska bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.


Hade hunnit flå och stycka djuret när polisen ingrep. Försvaret: "Det är normalt där vi kommer ifrån."0 Plus

Kastade molotovcocktails mot lokalen. Video: Men antirasisterna råkade fångas av övervakningskameran.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.