Timo Soini var partisekreterare för finska Landsbygdspartiet på 1990-talet. Idag är han partiledare för Sannfinländarna.

Väljarnas hämnd

Publicerad 3 september 2016 kl 16.42

Bok. Arvid Öhman har läst Bengt Lindroths nya bok ”Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden” och funnit en matnyttig bok om den invandringskritiska rörelsen i våra grannländer.

Gilla artikeln på Facebook

Våra etablerade politiska partier betraktar sig själva som seriösa och att de utgör demokratins grundbult. När de utmanas av partier som inte uppträder som de tycker är acceptabelt, så är de snabba med att dela ut nedvärderande epitet.

De är populistiska, högerextremistiska eller rasistiska säger etablissemanget då.

I de nordiska länderna finns det idag relativt stora och etablerade partier av den typen som alla ligger runt 15–20 procent av väljarsympatierna.

Den gamle Expressen-journalisten Bengt Lindroth, som länge bevakat Norden för Sveriges radios räkning, har skrivit en faktabok om dessa partier. Lindroth tar sig an uppgiften med stort allvar. Han är påläst och bitvis kunnig och enda orsaken att han ibland inte får ihop det är att han bär liberalens enfärgade glasögon. Men till skillnad från många andra som beskriver dessa partier gör han det förhållandevis objektivt.

Inledningsvis försöker han reda ut begrepp som rasism, nationalism och fascism och där redovisar han vilken fullständig förvirring det råder kring de här laddade orden. Det är många forskare, ”experter”, politiker, samhällsdebattörer med flera som använder dessa ord helt efter eget huvud.

Ordet populism, som i Sverige har en ganska negativ klang, försöker författaren göra rumsrent. ”Ingen demokrati utan populism”, säger han. Det är en demokratisk pysventil.

Författaren är en typisk svensk liberal som inte säger sig känna någon större nationell identitet och förvirrar sig in i röriga utläggningar om lokalpatriotism kontra nationalism. Han tror som många moderna svenskar att det är ett antal kriterier som beskriver en nationell identitet. Det är ju snarare motsatsen. Det är det som finns kvar när du skalat bort allt som du inte är som säger vem du är. Bengt Lindroth är sannolikt mer svensk än han begriper.

Boken har överlag fått ett ganska positivt mottagande men Expo förnekar sig inte. De tycker att Lindroth är naiv och okunnig som inte ser vad SD är för skrot och korn: ”Och varje vecka marineras vi av Sverigedemokraternas utspel där fascism, hyllande av mördande och öppen rasism är huvudingredienserna” skriver Alex Bengtsson.

I Norge sitter Fremskrittspartiet i regeringsställning liksom Sannfinländarna i Finland. I Danmark har Danskt Folkeparti frivilligt ställt sig utanför. I Sverige behandlas Sverigedemokraterna fortfarande som paria. Denna särbehandling beror på partiets tidiga barndom då det hade medlemmar med förflutet i organisationer som Bevara Sverige Svenskt och Nordiska Rikspartiet. Deras bakgrund fick aldrig någon påvisbar influens på partiet och dessutom de är borta sedan länge från scenen, men de fyller troget sin funktion när SD ska stämplas och utestängas.

Frågan är bara hur länge det går att hålla SD utanför med denna hänvisning.

Lindroth går igenom dessa populistiska och nationella partier i Norden och även deras föregångare land för land. Han försöker beskriva vilka omständigheter och unika villkor som skapat livsrum för dem och hur de utvecklats genom åren för förutsättningarna skiljer stort.

Äldre svenskar minns nog den danske advokaten Mogens Glistrup och hans Fremskridtsparti. Livet i Danmark på 1970-talet, liksom i hela Norden, var noga reglerat av sociala ingenjörer som med järnhand höjde skatter till smärtgränsen och i detalj ville styra medborgarna med rigid byråkrati. Glistrup var egentligen ingen politiker i vanlig bemärkelse. Hans politik var en enda stor protest, framför allt mot höga skatter, och när han protesterade så fick han ofta medias ögon. Det burleska och tokroliga kände många igen från egna privata protester mot eliten.

När Fremskridtspartiet fick 15,9 procent i valet 1973 förändrades Danmark och luften gick helt ur de danska socialdemokraterna. Fremskridtspartiet skulle sedan sakta dala i popularitet tills Pia Kjærsgaard tog över och vände på utvecklingen. Efter internt bråk med grundaren Glistrup startade Kjærsgaard eget; Dansk Folkeparti som sakta men säkert växt till det 20-procentparti det är i dag. Deras huvudfrågor har varit motståndet mot EU, kritik av den misslyckade invandringen och en konservativ syn på kriminalpolitik. De har de lämnat den rabulistiska och burleska stilen långt bakom sig. De anstränger sig för att vara seriösa och spela enligt spelreglerna. De har uppenbarligen tjänat som modell för SD.

Dansk Folkeparti har utan tvekan haft stort inflytande på politiken i Danmark, inte minst inom flykting- och invandringspolitiken. Det har fått många politiskt korrekta svenskar att rysa över fascismen på andra sidan sundet. Partiet har utvecklats till ett kulturkonservativt och nationalistiskt parti och har idag en ny partiledare, Kristian Thulesen Dahl, som ledde partiet till en storseger 2015 med 21,1 procent av rösterna, en stark position som de inte utnyttjat för att få vara med i en borgerlig regering.

I Norge startade den egensinnige Anders Lange ett parti 1973, Anders Langes parti, Lange var en karismatisk och vältalig man som på ett vildvuxet sätt kritiserade de höga norska skatterna och ockerpriset på brännvin och annat som fick vanligt folk i Norge att knyta näven i byxfickan. Han uttryckte i politiken vad var och varannan norrmän kunde släppa ifrån sig efter några glas rödvin på hyttan. Han påminner om Mogens Glistrup och Ian Wachtmeister med deras stolliga upptåg och provokativa utspel som inte alltid var genomtänkta.

Anders Lange avled efter bara några få år som kontroversiell politiker. Carl I Hagen tog över och han såg till att partiet fick ett nytt namn, Fremskrittspartiet. Framgångarna uteblev tills invandringsfrågan hamnade i fokus och lyfte partiet till 13 procent i valet 1989 för att sedan dala i valen under 1990-talet. Envist jobbade Hagen vidare och lämnade 2006 över ett stabilt parti med en fungerande organisation till efterträdaren Siv Jensen som idag sitter i regering med Høyre.

Partiet tappade stort i kommunvalet på hösten direkt efter Anders Behring Breiviks massmord 2011. Breivik hade varit med i Fremskrittspartiets ungdomsorganisation under tio år och det var det många politiska motståndare som utnyttjade.

Partiet har fått gehör för en del frågor rörande invandrings- och flyktingpolitiken med olika skärpningar men fortfarande väntar Ola Norrman på billigare sprit och bensin. Ansvarstagandet tämjer det tidigare så rabulistiska partiet och i det senaste kommunvalet backade de igen.

I Finland hade de en motsvarighet till Glistrup och Anders Lange, Veikko Vennamo och hans parti Landsbygdspartiet. Han förde enligt Lindroth ett enmanskrig mot det etablerade Finland i allmänhet och mot presidenten Kekkonen i synnerhet, mannen som styrde Finland med järnhand under 25 år.

Vennamo slogs mot stordrift och kämpade för agrara frågor som industrialismen effektivt körde över. Partiet dalade tills sonen Pekka tog över och 1983 nådde partiet 9,6 procent. Pekka Vennamo erbjöds en ministerpost och det blev början till slutet. Partiet gick till slut i konkurs och Pekka Vennamo gjorde karriär och blev vd i telekomföretaget Sonera. Den sista partisekreteraren hette Timo Soini och han är idag partiledare för Sannfinländarna.

Soini beskrivs som en karismatisk figur som i mångt och mycket är partiet. Sannfinländarna är ett värdekonservativt parti som är invandringskritiskt. De har också alltid haft ett särskilt ont öga till undervisningen i svenska. De nådde rekordresultat 2011 med hela 19,1 procent. Det stormar hela tiden kring partiet. Med jämna mellanrum är det någon i partiet som kläcker ur sig något som får den politiskt korrekta pressen att gå igång på högvarv och skrika rasism.

Det känns märkligt bekant från Sverige med SD:are som klumpigt använder n-ordet på twitter och dylikt. Sannfinländarna kritiserar EU och vill bromsa invandringen som med svenska mått mätt är relativt liten men som är högst oroande för de patriotiska finnarna. Finsk politik känns avlägset och många av de politiska frågor som är stora där är obekanta för oss svenskar. Lindroth som var stationerad i Helsingfors och gift med en finska försöker initierat berätta den finska berättelsen för att vi ska kunna förstå.

Kapitlet om partierna i Sverige: Ny Demokrati och Sverigedemokraterna är inte lika givande även om författaren får med det mesta av vikt. Linderoths beskrivning av SD:s tidiga år är grovt förvanskad och hans källor säger allt; Niklas Orrenius, David Baas, Anna-Lena Lodenius och Daniel Pohl, som enligt Linderoth är ambitiösa journalister men för många svenska invandringskritiker är välbekanta som aggressiva SD-hatare.

Men Linderoth drar ändå slutsatsen att SD trots sitt förflutna inte är något fascistiskt parti.

Trots sina brister är Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden en liten guldgruva att ösa ur för dig som är intresserad av nordisk politisk historia.

Arvid Öhman


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

Marginalen bank: Fel att beskriva våra lån som en gåva från skattebetalarna

"Är inte återbetalningsfria".. Så svarar banken på gårdagens artikel om subventionerade lån till kvinnor och minoritetsgrupper.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.