Historieprofessor Dick Harrison anklagas för att stoppa huvudet i sanden och skönmåla den svenska invandringspolitiken.

"Dick Harrison och medlöperi som konstform"

Publicerad 5 januari 2015 kl 18.26

Insändare. Det nya året har ringts in med fyrverkerier, fest och underhållning. Som för att bekräfta att även år 2015 kommer att präglas av samma infekterade och ensidiga debattklimat kring invandringsfrågan som tidigare år ackompanjerades dramat av en mycket invandringspositiv debattartikel i Svenska Dagbladet, signerad historieprofessor Dick Harrison.

Gilla artikeln på Facebook

I debattartikeln hävdar professorn att ”invandrarna är en vinst för Sverige” och försöker stärka upp sitt påstående med historiska exempel på lyckosam invandring. Artikeln har rönt stor uppmärksamhet och mötts av hyllningar men också av öronbedövande kritik. Kritiken har varit så stark att Dick Harrison har känt sig nödtvungen att bemöta den i sak i ytterligare repliker.

I sina repliker sorterar han i huvudsak ut den kritik som bygger på en saklig argumentation och väljer att främst bemöta de kritiker som spridit personangrepp, aggressiv retorik eller bristfälliga slutsatser. Så låt oss göra ett nytt försök att delge vissa insikter.

Som professorn själv borde veta har dåtida invandringsvågor i svensk historia utgjorts av människor som innehaft efterfrågad kompetens, som själva stått för den egna försörjningen, antalet har varit relativt litet i relation till befolkningsmängden och de har kommit från kulturellt närbesläktade områden. Bortsett från den sentida arbetskraftsinvandringen så kom invandrarna från länder som befann sig högre eller lika högt i utvecklingen som Sverige. De hade som Dick Harrison själv poängterar, ”know-how”, som vi var i behov av.

Kontrasten mellan den dåtida och dagens invandring från länder som befinner sig mycket lägre i utvecklingen än Sverige borde vara uppenbar för den som gjort sin hemläxa, i synnerhet för en man verksam inom samhällsvetenskapen. Dagens, betydligt fler, utomeuropeiska invandrare präglas som grupp av en lägre utbildningsnivå än den svenska, av språkliga tillkortakommanden och en hög andel befinner sig i ett långvarigt bidragsberoende. Det är ett recept på en misslyckad integration, vilket framgått i studier av migrationsforskare som Ruud Koopman.

Det den historiska erfarenheten lär ut – oavsett vad Dick Harrison påstår – är att invandring kan vara både positiv och negativ för en nation. Invandring kan öka välståndet och sprida civilisation, som i exemplet med de tyska handelsmännen, men den kan också splittra samhällen och skapa undanträngningar, som i fallet Palestina.

Resultatet avgörs av faktorer som invandrarnas incitament och möjligheter till att skapa välstånd, graden av gemenskap och förutsättningar för att enas kring kollektiva mål, hur mottagliga invånarna är för de nyanländas ankomst samt, givetvis, storleken på invandringen.

När Dick Harrison konstaterar att svensk kultur alltid har förändrats bortser han från att förändringen kan gå i olika riktningar beroende på våra överväganden och att det inte går att utesluta att förändringarna kan bli negativa.

Själv efterlyser han långsiktighet men tycks helt sakna förmåga att föreställa sig den långsiktiga utvecklingen i ett mångetniskt och delat Sverige. En historiker som saknar insikter om kulturen, etniciteten och religionens explosiva kraft i mänskliga samhällen har inte förtjänat sin titel. Överförenklingar som de Dick Harrison inte drar sig för att använda i sin argumentation avslöjar den bräckliga grund som det svenska mångkulturella samhällsbygget vilar på.

Att den utomeuropeiska invandringen är en samhällelig börda på kort sikt är inte längre möjligt att undanhålla svenskarna, inte ens för den gode Dick Harrison, så nu står hoppet till en dunkel och svårförutsedd framtid där en hypotetisk chans för en positiv händelseutveckling fortfarande existerar – en skamlig reträtt som lämnar mångkulturalisterna inträngda i ett hörn, där det enda försvaret består i en oantastlig trossats om framtidens oundvikliga välsignelser. En vän av ordning frågar sig varför vi måste vänta och se var det hela slutar. Räcker det inte att det skadar oss här och nu?

Som instrument i kampen för sitt krympande lämmeltåg tar man till en oblyg användning av dåtiden, av vårt lands gemensamma historia. Ett naturligt steg när man redan förlorat slaget om nutiden. Allt för att luckra upp svenskarnas anspråk på Sverige.

Elgar Mazepa


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Löfven vill att Sverige arrangerar "historiens första hållbara OS"

Olympiska spelen ska arrangeras i klimatets anda. "Vår övertygelse är att Sverige har bäst förutsättningar att leverera ett hållbart arrangemang."0 

Ekonominyheter

Traditionella jobb försvinner för unga

Vanligaste jobben: Rasta hund, städa, transportera saker.. Framtidens jobb är att sköta sköta tråkiga uppgifter åt babyboomers och andra äldre generationer.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.