Sverige har en flykting- och anhöriginvandring som saknar motstycke i Europa. Redan från början var många svenskar kritiska mot denna politik, men de nekades tillträde till debatten och fick erfara hur de istället blev tystade, hånade och demoniserade. Många frågor kunde debatteras, men diskussioner om invandringspolitiken ansågs så förkastliga att de absolut inte skulle få förekomma. Polariseringen har ökat år efter år och nu har medierna tagit ytterligare ett rejält steg, genom att tillsammans med den kriminella avgrundsvänstern hänga ut och förfölja helt vanliga människor, som anonymt försökt göra sig hörda.
Jag tror att etablissemangets syfte med att ägna så mycket åt Sverigedemokraterna egentligen var att måla upp en så förfärande bild av partiet att ingen skulle våga rösta på det. Denna taktik har uppenbarligen inte fungerat, utan istället lett till en än mer infekterad debatt och polarisering. Idag har vi kommit till en punkt där man måste välja, och jag tror knappast att det missgynnar den invandringskritiska sidan av debatten, ty hur många vill eller kan egentligen tillhöra en liten elit, bosatt i centrala Stockholm och inte minst på Södermalm, bestående av mediefigurer och kulturpersonligheter? Om man nu tvingas välja, är det tveksamt om 90 procent av svenskarna vill tillhöra denna skara.
Marine Le Pen har flera gånger sagt att Front National idag utgör "le centre de gravité" i fransk politik, det vill säga tyngdpunkten kring vilken allting kretsar och som alla måste förhålla sig till. Idag intar Sverigedemokraterna precis samma position i svensk politik. Den som tvivlar på det behöver bara besöka dagens upplaga av Aftonbladet och Expressen, som ägnar en mängd artiklar åt Sverigedemokraterna. På kultursidorna i nämnda tidningar ägnas ytterligare ett par artiklar åt att hylla kulturyttringar som uppmanar till våld mot partiets företrädare. Vid sidan av detta finns i Sverige ett hundratal livs levande nationalsocialister, som samtliga skribenter i etablissemanget, med en märklig logik, vill koppla till Sverigedemokraterna. Extremistbråket i Kärrtorp utanför Stockholm har intensifierat dessa försök.
Den första händelsen som berör partiet handlar emellertid om den sprängladdning som placerades utanför en lokal företrädares hem, vilket alltså var ett direkt resultat av Expressens uthängningskampanj.
Samtidigt får vi veta att SD:s ordförande i Bjuv, Allan Jönsson, tvingas bort bort som fackföreningens skyddsombud på sin arbetsplats. IF Metall erkänner att det enbart handlar om Jönssons engagemang i partiet och hänvisar, i vanlig ordning, till att det inte skulle gå att förena med fackets värderingar. Man skall då komma ihåg att SD är näst största parti bland LO:s medlemmar och att Bjuv faktiskt är landets mest sverigedemokratiska kommun, där nästan var femte, 19,25 procent, röstade på partiet 2010. Det är inte alls omöjligt att åtminstone varannan metallare i Skåne sympatiserar med Sverigedemokraterna idag.
Samtidigt känns inte allt tal om värderingar helt trovärdigt. Du får naturligtvis ha de mest bisarra värderingar och den allra uslaste människosyn, så länge du tillhör Socialdemokraterna. Tredje största parti i LO är faktiskt Moderaterna, men jag betvivlar att moderater blir uteslutna på detta sätt. Häromdagen startades därför en ny fackförening, som skall vara opolitisk, men har kopplingar till SD. Återigen ser vi hur svensk politik handlar om huruvida man stödjer eller avskyr SD.
Aftonbladet bjuder samtidigt på ett debattinlägg om SD, vars nivå avslöjas redan av rubriken "Måste en svensk titta på Kalle Anka på julen?". Skribent är Eli Göndör, som själv är jude och har tillbringat 25 år i Israel, där han bland annat gjort värnplikt, men är idag helt upptagen av islamologi och missar sällan ett tillfälle att hylla den islamiska slöjan. I sitt inlägg vill han angripa SD genom några förvirrade och infantila funderingar kring svenskhet.
"SD vill göra skillnad mellan landets medborgare grundat på etnicitet, åsikter och beteende. En genomgång av partiets principprogram visar att SD ser en skillnad mellan att vara svensk medborgare å ena sidan och att tillhöra den svenska nationen å andra sidan."
Om nu SD är ett så förkastligt parti, borde det inte gå att kritisera det utan att alltid använda sig av direkta lögner? Det stämmer helt enkelt inte att SD vill "göra skillnad" mellan medborgare baserat på etnicitet. Om Göndör vill diskutera etnicitet, kan han istället vända sig till Svenskarnas parti, som är mer inriktat på just denna parameter i sin invandringskritik. Göndör fortsätter sedan med det klassiska greppet att fråga sig vem som egentligen är svensk.
"Hur livet i enlighet med den svenska kulturen ska levas finns det många olika svar på. Men frågan är om det är acceptabelt att på julafton exempelvis titta på 'Sagan om ringen' i stället för Kalle Anka och ändå anses leva enligt svensk kultur?"
I själva verket är Göndörs grepp inte helt ovanligt. Genom att fördumma och förlöjliga små kulturella detaljer, försöker man föra en skendebatt. Sveriges invandring är så enorm, från så avlägsna kulturer, att man inte behöver diskutera gardiner eller Kalle Anka. När nu tiotusentals människor strömmar in från länder som Somalia och Afghanistan är det i verkligheten klankultur, hederskultur, islam och analfabetism vi möter. Det hör inte hemma i ett svenskt Sverige.
Aftonbladet Kultur rycker samtidigt ut till försvar för Timbuktus och Sebbe Staksets hot mot Jimmie Åkesson under den föga förvånande rubriken "SR tystar kulturen", med anledning av att SR funnit att ett av duons verk bryter mot kravet på opartiskhet. Alice Kassius Eggers, som bor på Södermalm i Stockholm, menar precis som alla andra på alla andra redaktioner, att detta handlar om stor konst och inte ska tolkas bokstavligt. Som för att bevisa detta blogginläggs grundpoäng, lägger hon på slutet till ett par omotiverade rader om att SVT, till skillnad från all övrig media, inte drog tillräckligt stora växlar på Motståndsrörelsens attack i Kärrtorp.
På en enda dag har vi alltså fått ta del av attacker mot SD från etablissemangets olika hörnstenar; en ledande chefredaktör, ett fackförbund, en islamolog och en kulturskribent. Genom en strid ström av angrepp från etablissemanget har polariseringen gjort att det som från början handlade om att diskutera invandringspolitiken nu vuxit till någonting mycket mer. Idag handlar det om makt, medier, förtryck och ett medvetet utplånande av den svenska nationen. Det positiva är att konflikten blir uppenbar för alla medborgare. Nu är det hög tid att välja sida.