De är unga kvinnor i 20-årsåldern. De är bröstlösa, har mansröst och skäggväxt. De är varken transvestiter eller lider av någon medfödd hormonrubbning. Men de har som barn letts till att tro att de behöver byta kön.
Inom den så kallade transvården har de under flera år preparerats, först med ledande psykologsamtal, sedan med starka hormoner av olika slag för att slutligen få brösten bortopererade. Det kallas ”könsbekräftande” behandling.
Då var de vilsna tonåringar, om ens det. Nu, som vuxna, ångrar de sig. Fast det är på många sätt försent; deras kroppar har förstörts invärtes och stympats till den grad att de aldrig kommer att kunna återställas. Dessutom bemöts de som regel av oförståelse eller ren ovilja från sjukvården och andra myndigheter.
Det är denna hittills i stort sett osynliggjorda grupp som fått ge titeln till Ånger – ett reportage inifrån transvården, av reportrarna Karin Mattisson och Carolina Jemsby. De har tidigare gjort uppmärksammade reportage om ”transvården” för SVT:s Uppdrag Granskning och nu föreliggande bok är både en sammanfattning och uppföljning av många års arbete. Jemsby och Mattisson ifrågasätter inte det rimliga i könsbyte, eller ”transition”, i sig. Boken är inte ett inlägg i något kulturkrig.
Att psykisk ohälsa bland ungdomar ökat kraftigt under senare decennier är allom bekant. Diagnoserna (autismspektrumtillstånd, adhd, etc) växlar och överlappar varandra, men att många unga idag är vilsna och mår dåligt står bortom allt tvivel.
En diagnos, könsdysfori, upplevelsen av att vara ”född i fel kön”, sticker dock ut på flera sätt. Under tiotalets gång ökade antalet fall av flickor och unga kvinnor i åldrarna 10 till 19 år som vårdades för könsdysfori tjugofalt i Sverige. En motsvarande ökning skedde i Storbritannien.
Vad beror det på? Ja, det vet ingen riktigt, är det vanliga svaret, även från dem som ska vara experter på området.
Under denna tid glorifierades visserligen transsexualism i världens media: 2015 utsågs till ”the year of trans visibility” av Vogue, gamle friidrottsstjärnan Bruce Jenner, ingift i familjen Kardashian, gjorde om sig till Caitlyn, I am Jazz hade premiär, en realitysåpa om transtonåringen Jazz Jennings, en 14-årig pojke som stöttats av sina föräldrar i att vara flicka sedan han fyllde fem, skådespelaren Laverne Cox utnämndes av People till världens vackraste kvinna.
Förebilder har alltså inte saknats. Det är nog knappast heller en tillfällighet att den här epidemiska spridningen av könsdysfori tar fart i början av förra decenniet, med smartphonens och sociala medias intåg.
Ungefär så här kan det gå till, i korta drag: En flicka mår dåligt, typiskt i samband med puberteten. Hon lider av förändringarna i den egna kroppen, känner sig inte som andra tjejer. Kanske önskar hon rentav att hon hade varit kille. Hon och hennes föräldrar hamnar så småningom hos Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, ofta via en skolläkare eller kurator. Där har man ofta varit snar att ställa diagnosen könsdysfori, som en tid varit på modet, varpå flickan remitteras till deras särskilda mottagning för barn som ska byta kön, KID (könsinkongruens och könsdysfori). Väl där är man som regel bara ”bekräftande” och gången blir att barnet först får stopphormoner för att pausa puberteten och senare manligt könshormon, testosteron, som måste tas livet ut för att fungera. Till sist opererar man bort brösten (mastektomi).
Dessa ingrepp är vare sig riskfria eller utan i vissa fall förödande biverkningar, men de bedöms vara nödvändiga eftersom patienten annars riskerar självmord. Ett påstående som i olika varianter har upprepats av såväl media som ministrar, men som visat sig helt sakna grund. Folkhälsomyndigheten hävdade i en utredning (SOU 2014:91) att 40 procent av alla ungdomar som väntade på könskorrigerande behandling försökte ta livet av sig, men vare sig myndigheten eller någon av de läkare, jurister eller aktivister som bidrog till utredningen har kunnat svara på varifrån uppgiften kommer.
De flesta föräldrar verkar märkligt nog gå med på att deras barn rätt lättvindigt ordineras något så drastiskt som könsbyte, men de som krånglar riskerar att dra på sig en orosanmälan till sociala myndigheter, som kan besluta att konfiskera deras barn och placera dem i ett ”transvänligare” hem.
Till saken hör att många, om inte de flesta, av de här barnen har andra diagnoser. Inte minst autism är vanligt, men det tas det ofta liten eller ingen hänsyn till. En forskare funderar:
”Kan det vara så att barn med autism ser världen som mer svartvit? Om barnet, som inte känner sig som en typisk tjej, då drar slutsatsen att hen istället är en kille. Kan det kanske till och med vara så att barn med en psykiatrisk problembild söker sig till transvården för att få hjälp med att slippa vara sig själva? Att de tror att deras liv kommer att bli bättre, bara de byter kön? I så fall sker nu en gigantisk felbehandling, där unga utsätts för ett experiment, utifrån en självdiagnostisering som vården aningslöst bekräftar, i viljan att vara god och accepterande.”
En inte direkt långsökt farhåga, kan man tycka, men likväl en förbjuden tankegång för många inom den här mycket speciella verksamheten.
Det märks att författarna verkligen vinnlägger sig om att inte demonisera de verksamma inom transvården och kretsarna kring den, men det är hopplöst, för det de beskriver är ofrånkomligen en sexualpolitisk sekt, inom vilken man är extremt känslig för allt som kan misstänkas som kritik, där ett ”de som inte är med oss är mot oss”-tänkande råder, där man inte drar sig för att mörka obekväma fakta, ljuga om så krävs och på olika sätt intimidera obekväma människor till tystnad. Det som framträder är en oskön blandning av läkare som drivs, inte bara av professionell experimentlusta, utan även av ideologiska motiv, alltså aktivister i vita rockar. Där är politiskt korrekta föräldrar från miljöer där det är prestigefyllt att ha ett transbarn (sådana finns) och mitt i alltihop könsbolsjevikerna i RFSL som verkar vara allestädes närvarande i de här sammanhangen, än som remissinstans, än som föreläsare, än som stöd och rådgivare till otåliga föräldrar.
En förälder som är salig i anden säger: ”Det som sker nu är vår tids revolution. Könsrevolutionen! Först kom arbetarnas revolution, därefter kvinnornas och nu könets; den onaturliga uppdelning i flickor och pojkar, kvinnor och män, som hittills funnits ska lösas upp. Ingen ska längre behöva tvingas in i en kollektiv könsidentitet.”
Att RFSL engagerar sig så starkt för ”transpersoner” är något relativt nytt. De blev en av föreningens målgrupper först 2001. Ett par, tre decennier tidigare hade ledande personer i RFSL försökt dra en lans för pedofili, men klimatet var för ogynnsamt för det på 80-talet, så de initiativen lades på is. Efter millennieskiftet var tiden ännu inte mogen för barns rätt till sex med vuxna, men däremot för deras rätt att byta kön. Nu kunde barn med psykiska problem utnyttjas åtminstone för sexualpolitiska syften.
På senare år har allt fler börjat ifrågasätta det rimliga i att genomföra så många och så tidiga könsbyten som möjligt. Allt fler vittnar om hur de har fått sina kroppar och sina liv förstörda. Flera endokrinologer och psykiatriker har dragit öronen åt sig och blivit mer restriktiva, men transkultens adepter ignorerar det och fortsätter som om ingenting hade hänt och de har fortfarande avsevärt inflytande i maktens korridorer. Förra månaden röstade riksdagen igenom ett förslag om att sänka åldern för byte av juridiskt kön från 18 till 16 år. Moderaterna röstade med vänsterblocket, trots att regerings- och samarbetspartierna KD och SD var emot och trots att förslaget ogillades både av partiets väljare och merparten av riksdagsgruppen. Partipiskan ven dock hårt i den här frågan och bara en ledamot vågade rösta emot partilinjen när det gällde.
Partiets företrädare menade att det var småaktigt att förmena en utsatt grupp en så liten förändring som kunde göra så oerhört stor skillnad i deras liv. Men byte av juridiskt kön kan befästa en felaktig könsidentitet hos en 16-åring, vilket kan få djupt tragiska konsekvenser efter några år. I de flesta människors utveckling händer oerhört mycket mellan 16 och 18.
Vi erinras om forskning som visar att 80 procent av alla minderåriga som identifierar sig som trans slutar med det efter puberteten. De landar så småningom i sitt biologiska kön om de lämnas i fred. Men av dem som givits stopphormoner genomgår nästan alla senare ett irreversibelt könsbyte. Istället för att hjälpa barn som mår dåligt har man inom ”transvården” med satanisk entusiasm gått in för att bekräfta en felaktig könsidentitet, för att få utföra ingrepp som ska göra den oåterkallelig.
Historiens dom över de ansvariga lär inte bli nådig.
Ånger är svår att lägga ned. Det är en lättläst bok om en tung, men angelägen sak. Den borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar med barn och ungdomar och definitivt för alla barn och föräldrar som kommer i kontakt med BUP.
JONAS DE GEER
Jonas De Geer är frilansskribent
