Ludwig Wittgenstein framför svarta tavlan. Fotografiet är taget 1947 av Ben Richards i Swansea, Wales.

Wittgenstein - geni eller bluffmakare?

Publicerad 22 juni 2013 kl 13.40

Bok.Ludwig Wittgenstein var en av 1900-talets mest inflytelserika och hyllade filosofer, själva arketypen för Geniet med stort G. Men fanns det något av substans bakom den briljanta och ofta mer än lovligt excentriska fasaden? Den frågan skymtar mellan raderna i Sten Anderssons biografi "Filosofen som inte ville tala".

Gilla artikeln på Facebook

Ludwig Wittgenstein är filosofen som alla hört talas om, men som ingen har läst. Det finns en anledning till det: Han är nästintill obegriplig. Men trots att Wittgenstein var precis lika obegriplig för Bertrand Russel som han är för gemene filosofistudent, anses hans filosofi likväl vara någonting alldeles extra. Mer än om någon annan filosof har det under nittonhundratalets senare hälft odlats myter om Wittgenstein; han har blivit "Geniet" med stort G. Många av dessa myter uppstod bland en liten skara förtrogna - som alla vid något tillfälle under sina liv fick det tveksamma privilegiet att stifta bekantskap med Wittgenstein, och som därefter tagit på sig uppgiften att agera gårdvarar kring hans minne. Sten Anderssons bok Filosofen som inte ville tala är ett försök att komma bortom den tillrättalagda bilden av Wittgenstein, och förklara hur denne oerhört komplexe man kunde komma att betraktas som nittonhundratalets stora filosof.

Hur blir man ett geni? Det har till stor del att göra med tur. Mer specifikt har det att göra med att födas in i rätt tid, hamna i rätt sammanhang och inte minst knyta kontakter med rätt personer. Om Steve Jobs hade fötts under medeltiden hade han troligtvis ägnat sitt liv åt att plöja åkermark; då fanns inga förutsättningar för att exploatera hans speciella begåvning. Omvänt hade en person som Thomas av Aquino förmodligen inte tagit vår tid med storm, då ett välutvecklat sinne för filosofiska och teologiska spetsfundigheter knappast uppskattas efter förtjänst på en modern arbetsmarknad. Det gäller att hamna rätt i tiden.

Att Wittgenstein var exakt den man som hans tid ville ha är den enda tänkbara anledningen till att han inte spärrades in på dårhus. Till Wittgensteins första möte med filosofin hör logikern Gottlob Freges Grundgesetze der Aritmetik. Efter att ha läst detta verk är han frälst och bestämmer sig för att ägna sitt liv åt matematiken och logiken. Efter några månader av självstudier anser sig Wittgenstein ha tillägnat sig det mesta av värde, och uppsöker följaktligen Frege i dennes hem för att uppmärksamma Frege på att han har löst filosofins problem. Till saken hör att Frege var en känd professor som gjort banbrytande insatser inom den matematiska logiken och den analytiska filosofin, som med fog kan beskrivas som filosofins mest svårtillgängliga discipliner. Det är denne man som Wittgenstein, efter några månader av självstudier, kommer hem till och menar sig ha svaret på filosofins problem.

Frege var föga imponerad. Men då Wittgenstein kom från en väl ansedd och mycket förmögen familj ville filosofiprofessorn inte bara visa honom dörren. Frege hänvisade därför Wittgenstein till Bertrand Russell vid Trinity College, Cambridge. Där inleder han bekantskapen med Russell och G. E. Moore, två av den tidens stora filosofer inom den matematiska logiken respektive etiken. Rimligtvis borde det vara varje enkel och oprövad students våta dröm att få lärdom förmedlad direkt till sig av sådana mästare. Så verkade dock inte Wittgenstein uppfatta saken. Tvärtom blir situationen den motsatta. Wittgenstein tar kommandot och får snart nog såväl Russell som Moore att tappa tron på sig själva. Russell skriver i ett brev till Wittgensteins syster att hennes bror säkerligen kommer att lösa de problem som han själv är för gammal för att lösa. Moore tillstår att Wittgenstein är betydligt skarpare än vad han själv är. Detta sagt av två herrar som skrivit verkliga praktverk inom sina områden, om en student som ditintills inte presterat en enda rad av värde.

Det är fullständigt obegripligt. Eller kanske inte. Wittgenstein stormar in i Cambridge under en verklig brytningstid för filosofin som disciplin. Precis bakom hans samtid ligger ett århundrande av fantastiska naturvetenskapliga och tekniska framsteg. Det finns inom humaniora och samhällsvetenskap en viss avundsjuka, till och med ett mindervärdeskomplex, i förhållande till naturvetenskapen; någonting som visar sig genom försök att överföra den exakthet som finns inom naturvetenskapen också till filosofin. Detta var någonting som Wittgenstein föresatte sig att göra under sina tidiga år genom att försöka nå fram till ett logiskt perfekt språk. Det som han utlovade att kunna bidra med var i allra högsta grad efterlängtat och förhoppningarna väcktes att denna nya superstjärna skulle kunna åstadkomma vad andra misslyckats med. Nu lyckades i och för sig inte Wittgenstein heller, vilket dock inte ska hållas emot honom: det var knappast möjligt att ro i land med uppgiften. Men det fanns också andra faktorer. Wittgenstein hade alla de egenskaper som traditionellt brukar förknippas med ett geni. Han var excentrisk, fokuserad, hetlevrad, mystisk och odlade i största allmänhet egenheter som ansågs karakterisera ett briljant intellekt.

Intressant nog blev Wittgensteins egen produktion väldigt liten, åtminstone sett till det som gavs ut. Den enda boken signerad Wittgenstein är Tractatus Logico-Philosophicus som han skrev i sin ungdom; resten som har getts ut är sammanställningar av hans föreläsningar gjorda av hans elever. Tractatus är, för att tala klarspråk, fullständigt obegriplig. Det väcker i sin tur andra frågor. Var Wittgenstein verkligen ett geni? Eller lyckades han med konststycket att dupera flera av sin tids skarpaste intellekt? Denna fråga är, som jag ser det, den som ständigt ställs mellan raderna i Anderssons bok. Men det är inte enkelt att avgöra. Det som Wittgenstein väl skrev är mer eller mindre obegripligt, även för sådana som annars brukar kunna begripa det mesta. Trots det har en hel värld gått ed på att denne man var tidens stora geni. Även i våra dagar är Wittgenstein ett flitigt förekommande namn inom i synnerhet språkfilosofi. Men om denna Wittgensteins påstådda genialitet faktiskt existerar är den anmärkningsvärt svår att sätta fingret på.

Då finns det desto mer av det excentriska. Wittgenstein var homosexuell, liksom många andra i Cambridges intellektuella miljöer. Det är visserligen inte särskilt anmärkningsvärt i sig, men blev uppseendeväckande genom Wittgensteins distinkta sätt att agera i sina relationer. Vanligt var att han fastnade för en betydligt yngre man, gärna blyg, känslig och högt begåvad inom matematik och logik – för att sedan försöka övertyga denne om att röra sig bort från sitt fackområde och börja en ny karriär som exempelvis industriarbetare. Flera unga talanger förstördes på det sättet. Det är väl känt att Wittgenstein anmälde sig som frivillig till första världskriget. Men det är inte lika känt att han hoppades att det skulle leda till den död som han inte vågade möta genom självmord. När Wittgenstein jobbade som folkskollärare slog han vid ett tillfälle en leukemisjuk pojke så illa att han i all hast fick fly från trakten för att undgå att bli lynchad. Detta är bara några axplock av liknande episoder ur Wittgensteins liv.

Om Wittgenstein var ett geni eller en galning kan diskuteras. Sten Andersson ger oss goda argument för båda alternativen. Filosofen som inte ville tala är en dokumentation över hur en filosof i någon mening skapades. Faktum är att om Cambridge inte hade velat ha en Wittgenstein vid just det tillfället, så hade han med all säkerhet sparkats ut med huvudet före. Det visar om något att tidsandan måste vara den rätta för att en idé eller person ska kunna vinna framgång. Men när förutsättningarna väl är de rätta finns det inga gränser för hur långt även en oerhört excentrisk person kan nå. Eller, borde man kanske säga, för hur långt just en oerhört excentrisk person kan nå.

THOMAS WEBER


Shoppar 70 tums-TV. Nu växer frågorna om Malmös hantering av socialbidrag.0 Plus

Egentligen är de intoleranta personer som spelar toleranta. Svenskar måste våga stå upp mot "galenskapen" och rasistanklagelserna, enligt tv-profilen.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Finland kan avvisa asylsökare direkt vid gränsen

Ska inte släppas in i landet och får inte söka asyl. "Ibland är man tvungen att ta till åtgärder där säkerheten går först."0 

Ekonominyheter

Styrräntan lämnas oförändrad

Riksbankens besked idag.. "Inflationstrycket är fortfarande något förhöjt."0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.