68-vänstern och svenskarnas knepiga konsensus

Publicerad 6 september 2020 kl 11.12

Kolumn. Svensken blev aldrig medborgare – han är fortfarande en lydig undersåte. Man trivs bättre med att ha fel med alla andra än ha rätt men höra till avvikarna. Konsensusen attraherar även retroaktivt och står emot både erfarenheter och värderingar, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Svensk konsensus är en stark kraft. En märklighet är att även ett temporärt mode som blivit överspelat kan ha kvar en retroaktiv charm. Vårt nuvarande jag funderar över vårt förflutna jag.

En gängse åsikt är att vi i högre grad ångrar saker vi inte gjort än det vi gjort. Det är lite trivialt då vi är medvetna om konsekvenser av val vi gjort medan icke-valen ju kan tillskrivas vilka önskvärda konsekvenser som helst. De negativa hypotetiska konsekvenser som motiverade att vi handlade som vi gjorde är nu bortglömda.

Många medelålders personer kan sörja att de inte ingick i de glada, men lite urspårade, tonårsgäng som drack sig berusade på mellanöl. Man har nu full erfarenhet av berusning och romantiserar inte företeelsen, men man ser gärna sitt yngre jag som rebell.

En bok av Ronnie Sandahl utgavs 2007 som jag inte läst, men vars titel appellerade till mig: ”Vi som aldrig sa hora”. Det finns en konflikt mellan att vara väluppfostrad och hysa en lockelse till en mer provokativ maskulin framtoning. Det är inte ett försvar för att kalla kvinnor för horor, men en lockelse till ett tuffare tonårsjag. Många som har en samling gamla skivor kan känna en viss ånger över att de inte köpte skivor med Rolling Stones. Det handlar mer om retroaktiv självbild än om musiksmak, men ofta rör det sig mindre om att vara rebellisk än om att vara retroaktivt normal.

Det finns naturligtvis också sakliga skäl att förändra sina åsikter och sina lojaliteter. Men jag tror att social anpassning och självbild spelar en stor roll. Man vill förknippas till önskad grupp. Ibland är det en grupp man inte hör till och då blir det ofta konstigt eller löjligt, eller så framkommer en linje trots allt. Jag tror att det finns en stark dragning om man är svensk till det typiskt svenska vid respektive tidpunkt. Få skäms över sina utsvängda jeans på 70-talet även om man nu tycker de är fula. Då var det à la mode och helt normalt. De som tyckte det var fult, såväl då som nu, kan ändå ångra att de avvek från modet. På den tiden skulle man ha utsvängda jeans och vara ett mods med US Army-jacka som senare transformerades till en antiamerikansk FNL-mundering.

Vietnamkriget slutade som bekant med seger för vänstern och man var på offensiven ett tag till innan kommunistblocket började krackelera. Från att vara stadiet före paradiset blev kommunismen en trist återvändsgränd. Frågan ”Vad är kommunism?” fick ett nytt svar i det postkommunistiska Östeuropa: ”Kommunism är den längsta vägen från kapitalism till kapitalism”.

Men blott Sverige svenska krusbär har. Vietnamkrigets sensmoral i Sverige är att Palme haft rätt. Jag pratar ibland med tidigare FNL:are om kriget och de har ofta en komplicerad med rimlig bild. De var en tid då de var i samklang med tiden. De har reviderat många uppfattningar även om Vietnam, men de känner sällan skam. De är besvikna, men känner sig inte lurade. De är också i gott sällskap i så motto att det inte var en åsikt som var bisarr eller sekteristisk, utan ”typiskt svensk”.

Vietnamkriget kom nyligen upp i ett samtal i en vänkrets som började med att en person plötsligt uttryckte en emotionell deklaration: Han ångrade att han inte varit en del i Vietnamrörelsens protester. Efter det uttalandet instämde flera andra i en liknande självkritik. Det var en känsla som var och en bar var för sig och som förvånade mig och också dem själva. Ingen av personerna var eller är kommunist, så de borde enligt min uppfattning snarast vara stolta över att de inte rycktes med i den tidens opinionsvind. De har kommit ut rätt både i förhållande till historien och till sina politiska värderingar. Men de var på kant med den tidens opinion. Vietnam var inte nödvändigtvis i första hand en internationell fråga, utan också en avgränsad fråga i Sverige till tid och rum. Det fanns vid denna tid en stark svensk uppfattning och de hade inte varit en del av den. Det som tyngde mina vänner var förmodligen att de blev avvikare genom att inte delta i den gängse åsikten.

Jag har ofta tänkt tanken att många har en oförlöst rebell inom sig. Många vill ibland i efterhand ha varit mer avvikande, mer rebelliska. Men det intrycket är kanske fel spår. Många människor kryddar inte självbilden med ett rebelliskt alter ego. I retrorespekt berättar de hellre om sin lagkänsla och lojalitet. Om de inte simmade med i stimmet, saknar de att de inte gjorde det.

Svensken vill vara lojal med makten även om makten inte hyser någon motsvarande lojalitet – att hävda att ett beslut av VD är dåligt gör kritikern misstänkt. Varför gör han sig märkvärdig? I Sverige bestämmer överheten och menigheten lyder. Den attityden minskar friktionen och är förmodligen till gagn för företag och land så länge statsminister och VD fattar fler bra än dåliga beslut. Man får svälja de dåliga besluten tillsammans med de bra. Svensken vårdar sin statsindividualistiska situation – han sköter sitt och litar på staten. Civilsamhället är mer eller mindre nedlagt och den inre kretsen blir allt mer privat. I den yttre kretsen utnyttjas åsiktsfriheten till att uttrycka harmlösa åsikter och konventionell godhetssignalering inom åsiktskorridorens väggar.

Det gör att svensken blir extremt känslig för att avvika. Den som uttrycker en kontroversiell åsikt vill gärna samtidigt framföra någon konventionell åsikt vilket kan hjälpa till att ”normalisera” honom. Personer som framför en kritik gör gärna också en hovnigning så att deras kritik inte framstår som alltför radikal.

En fråga som blir alltmer angelägen är hur en konventionellt tänkande och kännande person ska agera konstruktivt när ledningsgruppen styr samhällsskeppet mot klipporna? Hoppas på plötslig självkritik och insikt i ledningen? Undersåten förväntas gilla läget medan kritiker utanför etablissemanget lätt uppfattas som rättshaverister. Det finns en dragning åt en defaitistisk lojalitet. Svensken säger: ”in Sweden, we have a model”. Svensken blev aldrig medborgare, han är fortfarande en lydig undersåte. Man trivs bättre med att ha fel med alla andra, än ha rätt men höra till avvikarna. Konsensusen attraherar även retroaktivt och står emot både erfarenheter och värderingar.

Den svenska tilliten ses ofta som en säker och arbetsbesparande genväg. Om pålitligheten är hög så är det rationellt att inte kontrollräkna mottagen växel eller ifrågasätta experternas instruktioner. En hyggligt kompetent ledning under lång tid har skapat en hög tillit som blir farlig när ledningen byter lojalitet. Svensken har inte vaknat upp ur en skön slummer och noterat att det gamla samhällskontraktet är brutet. I etablissemanget råder uppfattningen att det är rasism att prioritera svenskar före utlänningar. Svenskar tror att lojaliteten från eliten mot uppdragsgivarna finns kvar även om överheten har lagt på lite kosmopolitisk godhetsretorik.

Andra länder med en mer cynisk inställning till ledarskapet får en komparativ fördel. Den svenska konformismen och pålitligheten gör att Sverige lättare hemfaller åt en extrem och destruktiv politik. Det som tidigare varit en fördel blir nu både en komparativ och absolut nackdel. Svensken tror att han fortfarande lever i en välfärdsstat som prioriterar svenska pensionärer framför utländska välfärdsturister. Uppvaknandet går långsamt. Regimmedia diskuterar signifikansen att Ebba Bush Thor åt köttbullar med i Åkesson i Almedalen och att Ulf Kristersson nu intar en slät kopp kaffe med den personifierade ondskan. Experterna poängterades att det historiska mötet mellan de två personerna var så radikalt att inga foton på kaffetåren släppts ut till media. De moderata väljarna ansågs inte kunna hantera en så stor förändring. Den svenska sömnen ska, om alls, störas med största möjliga varsamhet. Den blinda svenska tilltron ska skyddas med alltmer frenesi ju mer orimlig den blir.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Bok: Så klarar du livhanken i mångkultur. Mer magkänsla och mindre politisk korrekthet är experternas råd.0 Plus

Asylkaoset

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.