Martha Ann Lillard insjuknade i polio på sin femårsdag 1953 – två år innan vaccinet blev brett tillgängligt i USA.

– Jag fick det på min femårsdag. Jag vaknade, solen sken ute, och jag försökte sätta mig upp, men min nacke gjorde fruktansvärt ont. Jag kunde inte lyfta huvudet från kudden, sade hon tidigare till KFOR.

Efter fyra dagar blev hon medvetslös.

– Jag kunde inte andas. Jag kunde inte röra armarna eller benen. Jag var förlamad i hela kroppen.

Järnlungan räddade hennes liv. I början låg hon i apparaten 23 timmar per dygn och tillbringade den sista timmen med rehabilitering. Hon fick stanna sex månader på sjukhus för att lära sig andas själv.

– När jag kom in i den var jag trött. Det kändes alltid underbart att komma in där, mindes Martha Ann.

Med tiden lärde hon sig att gå igen. Högerarmen förblev förlamad, men vänsterarmen kunde hon använda delvis. Hennes farfar byggde också om järnlungan så att hon själv kunde öppna luckan inifrån.

Sjukdomen kom att styra stora delar av hennes barndom. Hon kunde bara gå i skolan en timme om dagen, missade skolbalen och fick läsa gymnasiekurser via telefon. Hon kunde ändå inte ta examen, eftersom skoldistriktet inte erbjöd allt som krävdes för ett slutbetyg.

Andra hjälpmedel prövades senare, men Martha Ann återvände till järnlungan.

– Jag provade dem alla. Ingen av dem kunde komma upp i 21 pund per kvadrattum, vilket var vad jag behövde för att andas. Så de var helt enkelt inte effektiva, sade hon.

Tre veckor innan KFOR publicerade dödsnyheten hade hon bett kanalens reporter Ali Meyer komma hem till henne. Då behövde hon hjälp med att få sin järnlunga reparerad.