Robin Zebrowski/CC-BY-NC

Att dansa på gravar

Publicerad 8 juni 2013 kl 05.17

Gilla artikeln på Facebook

Som student brukade jag köpa The New Yorker för att få ta del av James Thurbers och S. J. Perelmans briljanta texter och underhållas av de fyndiga skämtteckningar som var ett stående inslag i tidskriften. Trots att denna publikation sedan kom att röra sig allt längre åt vänster kunde jag fortfarande på 1980-talet hitta läsvärda texter i den, som till exempel John Updikes elegant formulerade erotiska noveller och John Lukacs skildringar av det mellankrigstida Ungern. Sedan dess har The New Yorker sjunkit allt djupare ned i ren galenskap. Resultatet kan vi se i en förtalsliknande dödsruna som en viss Judith Thurman skrev för någon vecka sedan. Kokande av raseri tillkännagav Thurman att Dominique Venner, en av 1900-talets mest framstående franska historiker, nu hade fått sin “slutgiltiga lösning”.

Den 21 maj begick Venner självmord genom att skjuta sig i Notre Dame-katedralen i Paris, i desperation över en händelseutveckling som han saknade kontroll över. Han efterlämnade ett självmordsbrev i vilket han kraftfullt motsatte sig den lag om homosexuella äktenskap som Frankrikes president Francois Hollande nyss manglat igenom det franska parlamentet. Venner beklagade vidare att Frankrike och hela den europeiska civilisationen håller på att förstöra sig självt, en utveckling som han menade beror på västeuropéernas ovilja att sätta stopp för den muslimska invandringen till deras länder.

Det är fortfarande oklart om Venner var katolik eller inte. Klart är i alla fall att många franska traditionella katoliker beundrade honom för hans ställningstaganden i olika kulturella frågor och säkert hoppas att han får tillbringa evigheten i himlen trots att han begått en dödssynd genom att ta sitt liv. Många så kallade ”nyhedningar” inom den europeiska högern uppskattade också Venner. Sedan 1960-talet hade han, ofta i samarbete med Alain de Benoist, arbetat med att lägga grunden för den starkt antikristna franska nya högern.

Venner var en hängiven motståndare till det franska kommunistpartiet. Till skillnad från kommunisterna och annat vänsterfolk som stödde de algeriska rebellerna, deltog Venner i det algeriska kriget som sergeant i den franska armén, slogs tappert och tilldelades utmärkelsen Croix du combattant. Thurman påstår att Venner i ett tidigt skede av sitt politiska engagemang skulle ha beundrat nazisterna och de franska kollaboratörerna, men det stämmer inte (även om hans föräldrar en gång i tiden stödde Jacques Doriots franska fascistparti). Venner var en hängiven antikommunist och europeisk nationalist, men aldrig någon nazist. Efter att ha deltagit i kriget i Algeriet reste han 1956 till Budapest och anslöt sig till det ungerska upproret mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna. Det franska kommunistpartiets stöd för Sovjetunionen väckte hans avsky och han greps senare i samband med en aktion där partiets huvudkontor i Paris förstördes.

Under de sista tjugo åren av sitt liv tog Venner, som Thurman kallar en ”obotlig islamofob”, ställning mot att europeiska städer alltmer kommit att tas över av fientligt inställda muslimer. Han beskrev detta, och de ständigt sjunkande födelsetalen hos Frankrikes och Europas vita befolkningar, som ”ett katastrofalt hot mot vår framtid”. Inte så få skribenter har noterat att Thurmans raseriutbrott mot ”islamofoben” Venner pinsamt nog sammanföll med att invandrar­upplopp bröt ut i Sverige, och att en muslimsk konvertit skar huvudet av en brittisk soldat på permission i London.

I ett avslutande utbrott av politisk korrekthet skriver Thurman att Venners ställnings­taganden ”påminde om den mellan­krigstida fascismens rasistiska, xenofobiska och anti­semitiska retorik, vilken mildrats, men inte stoppats, av de lagar mot hets mot folkgrupp som infördes efter andra världskriget”. Thurman presenterar emellertid inte minsta bevis för att Venners författarskap skulle gå att hänföra till samma genre som Hitlers Mein Kampf. Själv har jag läst både Hitler och Venner, och har inga svårigheter att se skillnaden, men så är jag ju inte heller någon certifierad ”antifascist”. Men jag antar att vi bör vara tacksamma över att vi numera har lagar som skyddar oss från åsikter som Thurman inte tycker om. En av Thurmans kritiker ställer en mycket relevant fråga: Är Thurman i själva verket ute efter att fascist­stämpla och förbjuda alla uttalanden som inte uppfyller hennes kriterier för vad som är tillräckligt finkänsligt?

Thurmans beskrivning av Venners karriär som militär­historiker är både svårbegriplig och starkt vinklad. Hon påstår att Venner har beskrivit Vichyregimens samarbete med Hitler på ett insmickrande sätt, och även tagit ställning för nazismen i andra avseenden. Samtidigt medger hon att Venner tilldelades ett prestigefyllt pris av Franska akademien för en bok om Röda Arméns historia. Venners objektivt hållna verk i två volymer, Histoire de l’Armée Rouge, i vilket han skildrar den sovjetiska krigsmaktens tillkomst under det ryska inbördeskriget och dess utveckling under andra världskriget, gjorde honom allmänt respekterad. Venner sammanställde också ett uppslagsverk om handeld­vapen i elva volymer som än idag åtnjuter mycket gott anseende i den akademiska världen.

Det är tydligt att det som Thurman finner besvärande i Venners gärning som historiker, är att han i sina arbeten om de vita styrkorna som slogs mot Röda Armén i det ryska inbördeskriget, uttrycker sympati för den vita sidan, samt att han har skrivit en bok om de franska enheter som under andra världskriget slogs på Tysklands sida mot Sovjetunionen. Men det som förmodligen framstår som mest oursäktligt för Venners vedersakare på vänsterkanten är hans kritiska studie om den franska motstånds­rörelsen som kom ut 2000. I det verket beskriver Venner vissa mindre tilltalande aspekter av motstånds­rörelsen som vare sig den franska eller amerikanska vänstern vill höra talas om. Venner påminner oss om att kommunister verksamma inom motstånds­rörelsen ofta mördade sina politiska fiender och att detta resulterade i en veritabel mordvåg efter att Frankrike befriades av de allierade. Han lyfter också fram ett antal terrordåd som inte bidrog nämnvärt till att frigöra Frankrike från den tyska ockupationen.

Jag kände framförallt till Venner i hans egenskap av redaktör för två intressanta tidskrifter som jag alltid läste när jag lyckades få tag på dem: Enquête sur l’histoire som kom ut på 90-talet, samt dess efterföljare La Nouvelle Revue d’histoire. Den senare är en publikation som, precis som allt Venner skrev, vägrade respektera vänsterns tabun.

Vänsterhistorikern Benoît Rayski skrev följande efter att han nåtts av nyheten om Venners frånfälle.

”Jag höll sällan med honom, men han var en modig och ädel man som aldrig fastnade i något av de vanliga ideologiska facken och som satte en ära i att slå vakt om sin självständighet.”

Det är beklagligt att vänstermurvlarna i New Yorks innerstad inte kan visa samma respekt för en död historiker som vägrade att rätta in sig i ledet.

PAUL GOTTFRIED

Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA, bland annat After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och The Strange Death of Marxism. Han kommer att föreläsa i Stockholm den 29 juni 2013.


Man hittades död i öknen. Ska ha försökt våldta åsna som sparkade bakut, enligt uppgifter i sociala medier.57 Plus

Video: Skulle återförenas med sin mor efter sju år. Då angrep 15-åringen henne med sparkar – för att försvara pappans "heder".0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.