Dödar heroinet i onödan?

Publicerad 6 oktober 2015 kl 02.40

Bok. Tove Karlsson har läst Magnus Lintons bok Knark och funnit en trovärdig men överdrivet ideologiserad kritik mot den svenska hårda linjen i narkotikapolitiken.

Gilla artikeln på Facebook

År 2012 gav Magnus Linton ut Cocaína, en bok om dom som gör det, som handlar om kokainproduktionen i Colombia. Cocaína är skriven ur ett tydligt narkotikaliberalt perspektiv: Kriget mot kokainproduktionen drabbar fattiga bönder som blir giftbombade av amerikanska flygplan som har svårt att se skillnad på kaffebuskar och kokabuskar. Den lukrativa handeln med kokain skapar parallellsamhällen med sin egna, mycket våldsamma och godtyckliga rättsskipning. Om bara rika västländer slutade bekämpa narkotikan, så skulle fattiga länder som Colombia och Mexico ha betydligt bättre förutsättningar att bygga stabila och säkra samhällen.

När Linton nu skriver en bok om narkotika i Sverige, dessutom med den mycket breda titeln Knark – en svensk historia, så förväntar man sig naturligtvis samma liberala grundsyn, fast applicerad i andra änden av det globala narkotikaproblemet. Så är inte riktigt fallet. Man kan visserligen läsa in en hel del narkotikaliberalism mellan raderna, men boken handlar egentligen inte om det. Det som tas upp är istället den svenska narkotikapolitikens historia och den svenska narkotikapolitikens misslyckande.

Från att tidigare ha varit ett hyllat föredöme i narkotikafrågor är Sverige numera något av en pinsam anakronism. När andra länder har lyckats sänka både missbruk och dödlighet relaterat till narkotika med hjälp av mjuka metoder har Sverige behållit sin hårda taktik och sticker nu ut i de flesta undersökningar av narkotikarelaterad dödlighet.

De delar av Knark som uppmärksammar dessa missförhållanden är väl värda att läsa. Metoderna som bevisligen räddar liv i andra länder, framförallt medicinsk substitutionsbehandling för heroinmissbrukare, hålls mycket kort i Sverige med motiveringen att det är statligt knark som erbjuds. Att detta ideologiskt grundade vansinne tillåts fortsätta år efter år är en skandal i det tysta och Linton beskriver saken förtjänstfullt trots, eller tack vare, en lågmäld ton.

De delar av boken där Linton utreder hur det i övrigt pragmatiska landet Sverige råkade få världens kanske mest dogmatiska narkotikapolitik är egentligen mer intressanta, men samtidigt mindre lärorika. För att hårddra det hela skyller Linton på… nationalismen. Han menar att det var en idé om det perfekta folket och framförallt möjligheterna att via social ingenjörskonst skapa det perfekta folket som gjorde att missbrukarna offrades på det narkotikafria samhällets altare. Framförallt anklagar han samhällseliten under 1970-, 80- och 90-talen för att ha varit besatta av lösningar. Narkotikaproblemet skulle inte hanteras, det skulle lösas. Och den lösningen fick kosta, i pengar, men också i människoliv. Att problemet inte gick att lösa var oviktigt när ideologin krävde perfektion.

Därmed visar han prov på en form av tänkande som överhuvudtaget är symptomatiskt för vänstern: Om någon tänker fel, så måste det bero på felaktig ideologi. Och omvänt: Det enda man behöver för att tänka rätt, är rätt ideologi: Hade svenska beslutsfattare bara haft den rätta, öppna, ickenationalistiska, humanistiska vänsterideologi (ungefär samma ideologi som Linton själv omfamnar, kan man gissa), skulle de aldrig ha tagit några felaktiga beslut. Resonemanget missar därmed det vidare perspektivet: Hade narkotikaproblemet hanterats utan ideologiska skygglappar – som det praktiska problem det är – så hade dagens situation aldrig uppstått.

Trots den breda titeln handlar Lintons bok nästan uteslutande om opiatmissbruk, framförallt heroin. De i Sverige betydligt vanligare drogerna cannabis och amfetamin nämns knappt alls. Detta är antagligen ett medvetet val. Cannabis och amfetamin orsakar diverse problem för många av sina brukare, men de leder sällan till döden, vilket opiater har en tendens att göra. Genom att fokusera på opiater kan Linton måla upp en fråga om liv och död och knyta den till ideologiska vägval som gjordes för länge sedan. Tyvärr är det att göra hela narkotikafrågan en otjänst. Vad som behövs är inte att skuldbelägga en eller annan ideologi utan ett konstaterande att ideologier överhuvudtaget inte hör hemma i praktiska problem som dessa. Först när vi lagt de ideologiska tvångströjorna åt sidan kan vi hantera praktiska problem. Tills dess kommer ett par hundra opiatmissbrukare om året att dö en helt och hållet onödig död.

TOVE KARLSSON


Egentligen är de intoleranta personer som spelar toleranta. Svenskar måste våga stå upp mot "galenskapen" och rasistanklagelserna, enligt tv-profilen.0 Plus

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.