Förklaringen är delvis historisk. Sverige har ingen modern självständighetsdag. Landet har inte frigjort sig från någon ockupationsmakt, brutit sig loss ur ett imperium eller satt sina makthavare på plats genom en avgörande folkresning. Istället har allting alltid varit ungefär som det är.
Den 6 juni brukar kopplas till två äldre händelser: Gustav Vasas kungaval 1523 och 1809 års regeringsform. Det första markerade i praktiken slutet på Kalmarunionen, det andra en konstitutionell nystart efter förlusten av Finland.
Men inget av detta fungerar som skäl till folkligt firande. Det är för avlägset, för abstrakt och för svagt förankrat i folks medvetande.
Nationaldagen är också en ovanligt sen konstruktion. Länge var 6 juni inte nationaldag alls, utan Svenska flaggans dag. Först 1983 fick dagen officiell status som Sveriges nationaldag, och först 2005 blev den helgdag.
Då hade svenskarna redan sina stora högtider. Julen, påsken, valborg, första maj och framför allt midsommar hade sedan länge sina ritualer, sin mat, sina sånger och sina sociala mönster.
Midsommar fungerar därför i praktiken som Sveriges verkliga nationalhögtid. Där finns naturen, ljuset, landsbygden, maten, supandet, sångerna och den svenska sommarmyten. Där finns också en tydlig ritual: sill, färskpotatis, jordgubbar, midsommarstång och små grodorna.
Nationaldagen har istället blivit den moderna svenska statens högtid. Den består ofta av flagghissning, kommunala medborgarskapsceremonier för invandrare från tredje världen, högtidstal om mångkulturen och utdelning av medborgarskapsbevis. Det är mer myndighet än folkfest.
I Norge är 17 maj en kollektiv manifestation. Barn tågar genom gatorna, folk klär upp sig, flaggorna dominerar stadsbilden och dagen är knuten till den norska självständighetsberättelsen. I USA har 4 juli fyrverkerier, grillning och revolutionsmytologi.
Sverige har inget liknande. Här finns ingen självklar berättelse om nationens födelse som alla känner sig delaktiga i.
Till detta kommer att svensk nationalism länge har varit lågmäld och delvis misstänkliggjord. Efter andra världskriget blev öppet nationellt firande i stora delar av Västeuropa mer laddat, och makthavarna i västkontrollerade stater, som Sverige, förväntades underordna sina befolkningar i en amerikansk form av lydstatsnationalism.
I Sverige förstärktes detta av Olof Palmes kulturmarxistiska idéer med internationalism och senare mångkulturalism som samhällets nya hörnpelare.
Resultatet blev att firandet av svenskhet för många kom att kännas politiskt känsligt eller rentav pinsamt. Redan från början blev den nyinrättade nationaldagen alltså aldrig en naturlig folklig högtid, utan något staten och kommunerna försökte skapa uppifrån och följa med sitt eget vänsterradikala innehåll.
Även datumet spelar roll. Den 6 juni ligger inklämd mellan vårens slut och midsommar. Skolavslutningar, studentfiranden och semestertider är redan på väg att ta över. För många blir dagen därför mest en extra ledig dag.
Sverige har historiskt haft en tradition av starka särintressen, stark stat, starka makthavare och lång kontinuitet. Regeringen väljer själv om den vill svara på frågor i parlamentets konstitutionsutskott och landet saknar både antikorruptionsmyndighet och författningsdomstol.
Det har gett stabilitet, men ger knappast befolkningen intryck av att den svenska staten är något som folket äger och kontrollerar. Tvärtom har många uppfattningen att förhållandet är det omvända.
Många länder firar en revolt, en seger eller en frigörelse. Sverige firar i stället en statlig flaggdag som i efterhand gjorts till nationaldag.
Det är därför svenskarna inte riktigt vet vad de ska göra den 6 juni. Och alla vill ju inte besöka sin lokala kommunala medborgarskapsceremoni för att gratulera en strid ström av somalier som nu blivit svenskar. Därrför tar de flesta hellre det lugnt hemma.
