Allmänhetens förtroende för journalisterna sjunker som en sten och ligger nu på bottennivån 23 procent, visar SOM-institutets förtroendeundersökning.
Den tidigare journalisten Julia Caesar frågar sig hur en granskning av makten är tänkt att gå till i ett land där journalisterna själva har blivit en del av denna makt.
"Nitton procent [av Sveriges journalistkår] bor i Stockholms innerstad, jämfört med 3 procent av den övriga befolkningen. Sveriges journalisttätaste stadsdel är Söder i Stockholm, enligt Kerstin Ekbergs rapport 'Här bor journalisterna' (Simo)."
Den vänstervridna yrkesgruppens vardag sammanfattar Julia Caesar såhär:
"Ett i alla avseenden borgerligt innerstadsliv i bekväma våningar med RUT-avdrag för hushållsnära tjänster. Men det politiska hyckleriet frodas i de svindyra bostadsrätterna. 41 procent av journalisterna framlever sina dagar inneslutna i miljöpartiets gröna illusion men skulle sannolikt inte klara sig ett enda dygn på landet utan det ständiga självbespeglandet bland människor av sin egen sort, eller utan den kära stadsjeepen, centralvärmen och sushin från närmaste fast food-ställe.
Den som aldrig har bott på Södermalm skulle förstås kunna tro att journalister och andra finner det pinsamt när de blir påkomna med att förespråka en dubbel måttstock av det här slaget. Men så är det inte. Dagens innerstadsvänster har inga som helst problem med att hyckla när det kommer till sådant som kulturfrågor och invandring. Tvärtom har det blivit en eftersträvansvärd klassmarkör i dessa kretsar att förespråka assimilering och integration mellan invandrare och arbetarklass samtidigt som man själv bedriver vit separatism vad gäller både arbetsplatsen och det egna boendet.
Därför ska man inte tro att den bostadsrättsombildande, aktieklippande och bilburna medelklass som befäster våra stadskärnor skäms när de genom stadsjeepens tonade rutor på tryggt avstånd kan betrakta förfallet som de har åstadkommit i vårt land. Tvärtom. Hyckleriet är en statussymbol. Den som har råd att hyckla har lyckats.
Annorlunda är det med journalisternas just nu största skräck, förstagångsväljarna. Bland 90-talister är Sverigedemokraterna tredje största parti och på glesbygden och i Stockholms mer segregerade förorter är stödet ännu större än så. Alla har givetvis inte hunnit bli utsatta för politikernas och journalisternas mångfaldsexpertiment under skoltiden, men de har garanterat blivit det när de åkt tunnelbana, jobbat på sitt första skitjobb eller prövat på det nya och spännande kroglivet, där våld, rån och överfallsvåldtäkter har blivit ett naturligt inslag att räkna med.
"Nej, politik är inget mode, ingen ball och trendig grej; för de flesta är det en livsnödvändighet", sjöng Björn Afzelius i mitten av åttiotalet. Raderna var tänkta att hylla 68-generationen, men idag passar texten betydligt bättre för att beskriva de svenska ungdomar som med risk för våld och medial förföljelse engagerar sig mot globalisering och invandring än för att hylla ett gäng bostadsrättsombildande vänsterbrackor mellan Reimersholme och Danvikstull.