Greven som aldrig gav upp

Publicerad 19 november 2017 kl 21.20

Porträtt. Forskare, företagare, politiker och författare till trots var det inte Ian Wachtmeisters formella framgångar som utmärkte honom mest, utan den oräddhet med vilken han engagerade sig i inopportuna samhällsfrågor och hur han utan att göra avkall på sin personlighet modigt stegade ut i offentligheten och tog för sig.

Gilla artikeln på Facebook

Året 1932 föddes Ian Wachtmeister rakt in i den svenska överklassen. Försedd med en grevtitel, stor humor och ett gott intellekt fortsatte resan rakt in i etablissemanget via Lundsbergs skola.

Många har vittnat om att han redan under sin skoltid var en uppstickare och enligt honom själv ska han i Lundsbergs skoltidning ha omnämnts som ”en ekvilibrist i uppkäftighet”, något som enligt honom själv av och till ledde till extra omsorgsfull kamratuppfostran.

Efter att ha avlagt bergs­ingenjörs­examen vid KTH år 1957 och fortsatt som forskningsingenjör fram till år 1960 tog han slutligen steget ut i näringslivet fullt ut och krönte den karriären med att först vara verkställande direktör vid Oxelösunds järnverk och sedan slutligen verkställande direktör för Gränges Aluminium. På den senare posten stannade han till 1983, då han sparkades av den legendariske industrimannen Hans Werthén.

Ian Wachtmeister var dock inte den som lät sig nedslås utan bildade en egen företagsgrupp vid namn The Empire. Under det senare åttiotalet flyttades hans fokus sakta men säkert över till samhällsdebatten vilken gav honom en allt mer framskjuten position i den svenska offentligheten.

Författandet av böckerna Ankdammen och Elefanterna lät honom på omvägar stifta bekantskap med en likaledes kontroversiell figur vid namn Bert Karlsson. Resten är historia. Ny Demokrati bildades sju månader innan valet av dessa två herrar och med hjälp av fingertoppskänsla, sakpolitiskt kunnande, retorisk och underhållsmässig förmåga samt en grundläggande respektlöshet inför ett politiskt etablissemang som tävlade med varandra om att dels ignorera dem och dels avfärda dem som okunniga och överflödiga dagssländor kom de in i riksdagen med 6,7 procent på första försöket år 1991.

Interna splittringar gjorde att partiet inte klarade sig kvar efter den första mandatperioden och en total medietystnad gjorde att Wachtmeisters nya projekt Det nya partiet endast fick 25.000 röster i valet 1998. Ians personliga okuvlighet och grundläggande optimism gjorde att han – genom böcker, Facebook-inlägg, rådgivning till Jimmie Åkesson och annat – engagerade människor över hela Sverige fram till han somnade in den 11 november i år.

Många är de som genom åren räknat ut Ian Wachtmeister. Man har avfärdat honom som en löjeväckande spelevink som inte varit ute efter något annat än att ha så roligt som möjligt på en så stor scen som möjligt, utan att ta hänsyn till konsekvenserna. Han har blivit spefullt kritiserad för att ha blivit petad ur näringslivet, utskämd i politiken och sedan avfärdad som gammal och irrelevant.

Av etablissemanget, vill säga.

Hos svenska folket åtnjöt Ian en särställning. Den förmögne greven med alla formella meriter, samtliga överklassens privilegier i form av titel och nätverk, gjorde det istället till sin uppgift att bjuda på sig själv, att föregå med gott exempel och att se potentialen hos människor som inte haft samma förutsättningar som han själv.

Med humor och självdistans klarade han till skillnad från alltför många personer med framskjutna positioner och inflytande att på ett chosefritt sätt överbrygga den till synes stora klyftan mellan sig själv och gemene man. Med sunt förnuft och en ärlig vilja att göra det bästa för sitt folk och sitt land utmanade han etablissemanget och skaffade sig mäktiga fiender, men tiofaldigt fler beundrare och följare.

Utifrån sin egen ställning såg han det som en självklarhet att han var tvungen att göra sitt bästa för sig själv, sin familj och sitt land. Om inte han med alla sina färdigheter, kunskaper, perspektiv och möjligheter försökte, vem skulle då kunna förväntas göra det?

Hans modus operandi var att med en klackspark tackla de stora frågorna och problemen både på ett privat och offentligt plan. Hans uppriktiga hantering av sin sjukdom under de senaste månaderna vittnar om en obruten optimism och om att den berömda glimt som ständigt återfanns i hans öga inte skulle lämna honom innan han lämnade oss.

Hur lätt hade det inte varit att i hans läge för flera decennier sedan luta sig tillbaka och låta någon annan, i ett annat läge ta i de stora och svåra strukturella frågor som Sverige fortfarande står inför? Istället gjorde han det minst bekväma och satte sitt rykte och sin karriär på spel.

Att han förbehöll sig rätten att vara glad under resans gång hedrar honom i lika stor utsträckning som det retar Bengt Westerberg och andra motståndare. Hans belackare kommer alltid att hävda att han blev av med sin karriär och att han misslyckades i politiken, hans mångfaldigt flera anhängare kommer att vara honom evigt tacksam, den objektive betraktaren inser snabbt att Ian haft större påverkan på svensk politik än de flesta som ens blir partiledare samt att han tidigt förstod avsevärt mycket mer om samhällsutvecklingen än de flesta politiker.

Det finns så många berättelser om Ian Wachtmeisters liv och verkan att man omöjligen kan teckna ett fullständigt personporträtt. Ett antal röda trådar återfinns dock hela tiden för den som tittar närmare på den färgstarke grevens liv. Han var djärv, begåvad och hade självförtroende. Han slutade inte tro på en bättre framtid för Sverige trots bitvis stora motgångar. Och han var mån om att de han hade omkring sig skulle ha det roligt och trevligt.

Vad som retat hans meningsmotståndare och belackare mest genom åren är sannolikt hans humor, vilken är en direkt följd av att han inte låtit sig definieras av andra, vilket i sin tur är anledningen till att han var och förblev en stor vinnare livet igenom. ”Noblesse oblige” betyder att adelskap förpliktigar, något som Ian tog på allvar och personifierade. Även om han behandlade alla som jämlikar får man nog beredvilligt tillstå att han ofta inte bara var i främsta ledet, utan även den främste. ”Ian inter pares”, en spetsfundighet som han själv sannolikt smålett åt om han fått läsa den.

ERIK BERGLUND


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.